Den sista alven

Kapitel 29

(Jag kombinera förra delen som jag publicerade med det nyskriva då jag tyckte kapitlet blev för kort, så de är bara att skråla förbi de första styckena om man redan läste mitt förra kapitel 29. Längre ner kommer det nytt!) 

Mannen hade varit ospecifik om hur långt borta faktiskt denna tunnel låg, och de visade sig vara längre bort än jag förväntat mig. Vi anlände inte förens mot kvällen, med norrskenet dansande över våra huvuden med sitt färgglada sken. Jag hoppades att de var Sayuris tecken på att hon var med mig just nu och lyste upp min väg framför mig. För trots att jag kände mig fylld av målmedvetenhet var jag även skräckslagen över vad som väntade mig. Så många liv låg i mina händer.

Vi steg av hästarna och lämnade dom vid tunnelns mynning innan vi steg längre in i mörkret. En lång stund gick vi igenom de kompakta mörkret tills slutligen, när ingången helt var utom synhåll, en fackla spred ett mjukt sken en bit bort. Jag tog ett djupt andetag innan jag steg närmare och plötsligt var hela tunneln upplyst med rader av lampor och facklor, ändå syntes inte en enda människa till ännu. Vi fortsatte följa ljusen allt längre in tills den tog en mjuk sväng till höger och slutade med en trappa någon byggt i trä med en dörr. Innanför den kunde man höra röster som verkade diskutera något. Jag kastade en blick mot Solomon som nickade mot mig innan jag slet upp dörren och steg in.

Jag vet inte vad jag förväntat mig jag skulle finna bakom dörren, därför visste jag inte om jag var förvånad över de jag såg. Men framför mig var en stor rund sal med en massa människor sittandes i ring efter ring runt en blond man som stod i mitten som vände sig om när salen tystnade efter min entre. En kort stund var de en fullkomlig tystnad i salen, innan mannen i mitten drog sitt svärd och tog raska steg mot mig.

- Vem är du och hur har du hittat hit? Jag drog mitt svärd även jag och spände blicken i honom.

- Vem är eran ledare, jag vill träffa honom för en överenskommelse. Mannen stirrade tillbaka och riktade svärdsspetsen mot mig.

- Ledaren är inte intresserad av att träffa dig, svara på min fråga!

- Hur vet du att ledaren inte är intresserad av att lyssna på de jag har att säga? Jag hade inte tänkt slåss, men jag gled ändå ut med fötterna i en försvarsposition utfall att han skulle anfalla när jag inte var beredd.

- För det är jag som är ledaren, och du missa din chans! Han tog två snabba steg emot mig, svingade svärdet genom luften och mot min kropp. Smidigt vek jag undan och parerade hans nästa slag.

- Jag kommer i fredligt syfte, jag vill inte slåss! Men mannen lyssnade inte utan återigen svingade han svärdet över huvudet mot mig. Med ett stadigt tag om knivskaftet med min båda händer parerade jag hans slag igen och sparkade till honom så han stapplad bakåt några steg för att vinna tid.

- Dina handlingar talar annorlunda, främling. Du visar inte ens ditt ansikte, hur kan du förvänta dig min tillit? Återigen ven slagen över huvudet på mig och jag blev allt mer frustrerad över faktumet att han vägrade lyssna på mig tills jag slutligen tappade tålamodet helt. Vid hans nästa utfall där han missade snurrade jag in mig längs med hans arm så som Solomon lärt mig och stötte mitt knivskaft hårt mot mitten av hans bröstkorg. Han tappade svärdet och vek hostande ihop sig. Med en sista spark föll han ihop på marken och de andra som tidigare suttit kvar reste sig och började dra sina vapen. Spetsen av mitt svärd la jag mot mannens hals innan jag såg upp på de omkring. Med en svepning drog jag av mig schalen som tidigare täckt mitt ansikte.

- Jag är prinsessan Zorinim, tronarvinge till Wyewe och jag beordrar er att sitta! Folk stannade i sina rörelser och stirrade på mig som om de precis sett ett spöke.