Den sista alven

Kapitel 31

När jag var liten hade många saker alltid varit självklara, man gick upp, klädde på sig, åt frukost och började med dagens sysslor. Jag var kungens son, oäkting men fortfarande kungafödd och hade därmed en plats i slottet med resten av kungaätten. Det betydde inte att jag var välkommen där, och lagen sa inget om vart platsen skulle ligga. Därmed fick jag spendera den mesta tiden som stallpojke, det enda som skiljde mig från dem andra pojkarna där var mina kläder som var något dyrbarare och att jag fick äta med resten av min "familj". Det var därför jag förälskade mig i någon som Eleonora från första början.

Eleonora hade varit en ganska lång kvinna, mörkbrunt hår och ett uttrycksfullt ansikte. Mellan henne och Zorinim fanns få likheter. Eleonora var alltid något kantig, år av tjänst i köket och i tvätten hade gjort hennes kropp stark och muskulös och hon verkade alltid lite för grovhuggen för att någonsin kunna passa in i en kunglig tillställning. Det kanske var därför jag älskat henne så mycket.

Hon växte upp tillsammans med sin mor som även hon jobbade i köket, och hade alltid varit en famlijekär person med ett väldigt stort hjärta. På den tiden hade hon säkert mycket mer auktoritet än vad jag hade, men den spelade ingen roll för mig. Jag såg upp till henne blint. Allt hon sa var lag för mig och hon brukade skämta om att om hon inte visste bättre skulle hon tro att jag var hennes knähund. Vad tiden kan ändra på en. Än idag saknade jag hennes utskällningar, hennes ansikte som alltid flammade upp i rött när hon blev arg och hennes vanliga uppmaningar om att jag borde växa upp när jag berättade om våran framtid som jag hade planerat. Jag var en drömmare, hon var en realist. Även jag visste att vi egentligen inte hade någon framtid, och medan hon accepterade den gjorde jag allt för att ändra på saker som stod skrivet. Till den punkten att det slutligen blev hennes död.

Att vara kungason är allt annat än enkelt när ingen vill att man ska vara de men tvånget till att lära mig allt jag behövde veta fortfarande fanns där. Jag slets mellan två världar, den ena där jag endast var en stallpojke vars enda önska var att gifta sig med köksflickan och leva ett stilla liv. Den andra där jag var prins men en stor framtid, förväntningar om att ta över tronen och gifta mig nobelt och uträtta stordåd. Som ung visste jag inte vad jag egentligen ville, båda delarna var komplicerade. Ännu mer komplicerat var de då jag aldrig fullhjärtat fick bestämma mig åt de ena eller andra hållet. I stallet var jag alltid för mycket prins, bland kungligheterna var jag alltid för mycket oäkting. Slutligen fick jag acceptera att de inte fanns en plats för mig och fick därmed skapa mig en egen och finna mig i det. Om jag verkligen gjorde de tvivlade jag på, men man gör vad man kan för att överleva.

En plats, en uppgift och ett hem fick jag inte förens jag anlände vid Iljingard. Plötsligt var jag inte bara en del av det ena och det andra, jag fick en tillhörighet. Vid den tidpunkten just då uppskattade jag kanske inte de lika mycket som jag skulle gjort de om omständigheterna sett annorlunda ut, men den gav mig i alla fall tillräckligt med stabilitet för att kunna fortsätta. Pion hade förtroende för mig, gav mig uppgifter hon inte skulle ge till någon annan. Hon gjorde mig någon. Jag skulle kunnat blivit en för evigt förstörd man utan hopp, men hon lärde mig att leva i nuet genom att ge mig ett syfte att fortsätta. Efter tillräckligt många år var syftet inte längre arbetsuppgifterna, utan livet i sig. Och det var den punkten jag kommit till idag. Jag tvingade mig själv att leva kvar i dåtidens plågor då jag inte kände att jag förtjänade nutidens lycka. Även om jag djupt inne i mitt hjärta visste att jag gått vidare för länge sedan. Någon gång var man tvungen att blicka vidare och lämna det som hänt som ett minne, och det var med den inställningen jag skulle leva idag.

Framför mig stod nästan hela kungarikets styrka men endast temporära uppbrott av katapulter. Jag var inte rädd idag, jag var stolt. Jag var stolt över allt som hänt de senaste åren, och jag skulle även dö med stolthet idag. Fram och tillbaka red jag för att se om allt var i sin ordning och kände inget annat än just stolthet över det jag såg. Detta var allt mitt arbete, de senaste åren hade jag utvecklat styrkorna och tränat dom till de soldater de var idag. Idag var första gången jag såg ett resultat av mitt arbete.  Trots att luften var kylig sken solen idag och det var nästan helt vindstilla. Att gå under med värdighet såg ut att vara möjligt idag. Byarna vi passerade varken hälsade eller jagade iväg oss, det sa mig en hel del om hur det faktiskt såg ut i dethär landet. För oss låg Marcus kungarike långt borta, det var svåråtkomligt vilket slutade med att ingen gjorde sig besväret att faktiskt få en bättra bild på hur de stod till där. Marcus hade utnyttjat detta, och man ljög om man sagt att vi alla inte blivit lurade. Idag visste vi bättre, idag skulle vi göra en motattack.