Den sista alven

Kapitel 14

Mor brukade säga att den du kan se in i själen i, utan att den ryggar undan eller har något mörker i sig, det är personen som kommer vara din resten av livet. Att det inte fungerade i praktiken var en annan sak, det var något som kanske gällde de andra alverna. Men mig? Jag såg inte bara ljus eller mörker, jag såg minnen, drog fram det som plågade dom mest och lät dom återuppleva det. Om och om igen om jag så ville. Ingen annan var skämmerska som jag. Dessutom var det sällan någon gifte sig av kärlek, utan av det simpla faktumet vem som passade bäst. Rent praktiskt sätt, förbestämt av sina föräldrar och en själv. Därför var det sällan alver gifte sig med någon annan än andra alver, även när rasblanding hade varit tillåtet. Det var också svårt att hitta någon att bli kär i, när landet är fullt av regler. Män och kvinnor går i olika skolor, umgås inte med varandra om man inte är släkt, och rör aldrig, aldrig någonsin varandra. Det är svårt att bygga upp någon form av känslor om man lär sig att det inte existerar några, och om man aldrig ens får möjligheten att bygga upp några.

För det var det som man fick lära sig, kärlek mellan en man och en kvinna var liten och oviktig, och inget man skulle lägga sin energi på. Den förnekades inte, och jag förnekade inte att i princip alla arrangerade äktenskap fungerade väl och parterna respekterade och lärde sig att älska varandra. Men den las ingen vikt på, vi såg på den större bilden. Kärleken som skulle värdesättas var den till naturen, gudinnan och sitt folk. Kärleken till sitt barn och folket omkring än. Men att fokusera sin kärlek på en person som inte var ditt barn ansågs som själviskt. Dessutom gjorde kärlek en bortom allt förstånd, och man gjorde val man annars inte skulle gjort. Äktenskap var ett kontrakt in till döden, och inget som vi alver tyckte skulle ses på med lättja och låta känslorna påverka. Därför var våran ö helt och hållet utan kärlek, och det ifrågasattes aldrig.

Jag tror inte människorna någonsin faktiskt reflekterade över det faktumet hur emotionellt tillbakadragna alver faktiskt var, det de såg var skönheten och lusten till oss. Vi var gjorda på det sättet, vi var en del av gudinnan, i var och en av oss. Det gjorde att andra avgudade oss så som vi avgudade våran gudinna. På så vis var människor mer benägna att lyssna och lyda oss, ingen vill väll skada den de ser upp och känner lust till? Det var där det felade. Varje lust är grunden till svartsjuka om inte ens hjärta är helt rent. Och ingen människas hjärta är helt rent, så ilskan över att vi alltid verkade ett steg över dom ledde till svartsjuka och ilska. Orättvisa. Och det var precis det som var anledningen varför vi alver hade fallit. Vi hade drivit det för långt, och människor med för mörka hjärtan hade regerat Erem under den tiden. Vårat fall var till stor del vårat egna fel.

Jag fördes längs med korridorerna av Ella och såg mig omkring och försökte memorera så mycket som möjligt. Man visste aldrig när man skulle behöva kunna vägarna utantill hade jag lärt mig, och hade sen dess alltid varit uppmärksam på min omgivning. Olikt Julianders borg var det mycket människor här, allt får tjänare och tjänarinnor, till lorder och ladys, till riddare och andra mycket lärda människor som jobbade i slottet åt drottning Pion. Vi passerade flera stängda dörrar, och jag undrade i tysthet vad som kunde döljas bakom alla dom, men frågade inte. Den långa korridoren vidgades plötsligt och vi stod framför en stor dörr med breda järnbeslag. Knarrande öppnade de båda vakterna dörren och Ella stannade och nickade åt mig att gå in.

Jag vet inte exakt vad jag hade förväntat mig av Pion, men kvinnan jag såg sitta på tronen vid det runda bordet var i alla fall allt annat än det. Pion var en lång slank kvinna i kanske 40års åldern med ett allvarligt ansikte och stora, blå ögon. Hennes blonda hår var flätat i en lång fläta och hela hon verkade så elegant, att jag nästan ryggade undan. Hon var onekligen vacker, och jag visste inte om det berodde på hennes faktiska fysiska skönhet, eller på utstrålningen, eller en kombination. Oavsett vad kände jag hur min mun blev torra när jag steg fram till bordet. Inte förrens jag var hela vägen framme upptäckte jag Gideon som satt vid hennes högra sida. Nu visste jag varför hennes utstrålning verkade så bekant, Gideon var exakt likadan. De skulle kunnat vara syskon.