Den sista alven

Kapitel 34

Jag torkade mina tårar som frusit sig fast i man ögonfransar och stirrade ner i Gideons uttryckslösa - döda - ansikte. Jag svalde krampaktigt och såg mot hållet jag hörde hovar klappra mot snölandskapet.

- Zorinim? Solomon..

- Här borta! Ropade jag fortfarande oförmögen att ställa mig upp. Snart dök hans mörka stora gestalt upp mellan träden på en fux och stannade några meter ifrån oss. Utan ett ord klev han av och sjönk ner vid Gideons andra sida.

- Vad har hänt här..? Frågade han lågmält och mönstrade mig topp till då bara för att stanna några extra sekunder vid mina nerblodade ben. Jag sänkte blicken.

- Vi måste ta oss tillbaka, de väntar på mig.

- Är du säker? Nej. Nej jag var inte säker, det enda jag visste var att jag inte kunde stanna kvar längre på denna plats där vart jag än vände blicken låg blod av de jag älskat. Långsamt nickade jag och Solomon ställde sig upp och hämtade Gideons häst som stod och gnagde på några torkade löv från en buske. Gideon lyfte han upp över hästryggen innan han hjälpte mig upp i sin sadel och styrde hästarna tillbaka mot slottet. Vi sa ingenting, de fanns inget att säga. Jag hade fått tillbaka de jag kämpat för enda sedan mitt land hade störtat. Men till vilket pris? Det kändes inte värt allt längre. 

Jag borde vara lycklig. Men de enda jag kände var en tomhet som snörpte åt halsen på mig så jag fick svårt att andas. Jag blundade och lät snöflingorna smälta mot mitt ansikte. "Människor kommer alltid dö för din skull". Gideon hade haft rätt, så som han alltid hade. Inte ens de ofödda som stod mig nära skonades längre. Hur mycket fick hända innan de var accepterat att man inte orkade längre? För jag hade gett upp, jag hade inget att leva för, inget jag ville leva för. 

Det är nu jag vanligtvis vänt mig till min bön, men jag var trött på att be utan svar. Trött på att lägga min tillit i någon som uppenbarligen aldrig brydde sig, aldrig gjorde någonting för att stoppa detta vansinne som skedde. Tyst stod och såg på hur ett krig förstörde ett land i flera år, hur människor dog. Hur barn dog. Det var inte längre någon makt jag ville stå bakom. 

- Vilket läger ska jag ta dig till? Jag såg upp mot slottet och människorna framför mig. Oljan som fortfarande brann på sina ställen, döda soldater som börjat staplas upp, andra som fortfarande låg kvar i snön med pilar, spjut och svärd stickandes ur sina oskyldiga kroppar. Dethär kostade det att få rättvisa. Jag fnös.

- Ta mig till drottningen, detta är hennes trolovade och hon förtjänar ett farväl och en begravning.

- Är du säker? Det kanske är bättre om du går tillbaka till ditt folk som kan se till dig. Jag skakade på huvudet. Solomon tvekade men lydde sedan mig och skrittade mot huvudtältet där Pion höll till. Solomon hjälpt mig av hästen och tog ner Gideon, medan jag stötte mig mot hästens mank så jag kunde hålla mig på benen.

- Kära barn, vad har hänt? Pion stirrade med fasa på min nerblodade kropp innan hennes blick slutligen mötte Gideon som låg över Solomons axel när vi klev in i hennes tält. Hon slog handen för munnen.

- Lägg honom här... Sa hon lågt och Solomon hjälpte mig medan en av soldaterna tog Gideon och la ner honom på sängen. Pion sjönk ner bredvid honom på sängen med ryggen vänd mot oss, och jag hade svårt att avgöra om hon grät eller inte. En lång stund stod vi i tystnad tills hon slutlige ställde sig upp med läpparna hårt sammanpressade. Jag visste inte vad jag skulle tro om hennes ansiktsuttryck, de var i alla fall inte sorg. De såg mer ut som...rädsla.

- Och kung Marcus? Frågade hon till slut och mötte min blick. Jag skakade på huvudet.

- Han kom undan, förlåt mig. Svarade jag tyst och sjönk ner på en stol med Solomons hjälp. Pion såg förtvivlad ut, som om hon hade beslutsångest över vad hon skulle säga härnäst.