Den sista alven

Kapitel 22

- Så det är altså såhär en alv ser ut.. Han granskade mig från topp till tå efter vi presenterat oss för varandra, och Gideon verkade för första gången faktiskt reagera på någonting han sa.

- Jag är ingen alv, de är utrotade sedan länge. Solomon skrattade hjärtligt som om jag precis berättat ett skämt.

- Vi alla tre vet att du ljuger. Gideon drog sitt svärd och la spetsen mot Solomons hals.

- Vem är du? Väste han och jag la en hand på Gideons arm för att lugna honom.

- Det har jag sagt, men du verkade inte särskilt intresserad i att lyssna, Gideon. Solomon lät ett retsamt leende dra över sina läppar och jag drog i Gideon beväpnade arm.
- Sluta bråka nu, båda två! Hur gamla är ni egentligen? Gideon sänkte svärdet med ett frustrerat läte men utan att säga något och blev stående när vi sjönk ner vid eldstaden.
- Hur kunde du bara veta vad jag är? Solomon log ett brett men vänligt leende och mönstrade mitt ansikte.
- Jag kommer från ett land långt härifrån, bortom Erem och havet. Ett land där årstider inte skiftar, och skogarna är evigt gröna. De finns många sagor om er där, ni är ett avgudat folk även bland oss, trots att få lever länge nog att någonsin få träffa er. Mitt öde blev bestämt redan sen födsel  Du kommer möta en kvinna rörd av högre makter, ögon som ser in i dig utan hinder, men ty låt inte henne förblinda dig. Hon kan uträtta mycket ont, din uppgift är att hålla henne på rätt väg. Hon ķommer rädda ditt liv en gång, du måste betala av din skuld en annan. Jag visste de i samma stund som jag såg dig, så oroa dig inte.  Så avslöjande är du inte. 

- Angenämt att träffa dig, Solomon. Men nu måste jag och Zorinim vidare, våra vägar skiljs här. Avbröt Gideon oss och rättade till sadeln på min häst.

- Jag tror inte du förstår, min uppgift är att skydda henne. Det är mitt öde, det är det jag blivit tränad till i hela mitt liv.

- Det är mycket mer ditt problem än vårat, vi har vårat uppdrag, ditt är inte intressant för oss, i dethär fallet kommer du bara sakta ner oss. Och låt oss vara relevanta, du kommer dra till alldeles för mycket uppmärksamhet, något vi verkligen inte behöver mer av. Solomon hade tidigare verkat vifta bort allt ont Gideon hade att säga om honom, men nu kunde jag tydligt se att han gått för långt. Som en elektrisk stöt gick genom luften slet Solomon mitt svärd ur mitt bälte, samtidigt som Gideon fattade tag i sitt innan Solomon hunnit göra ett utfall. Svärdsklingorna slog emot varandra så hårt att jag höll för öronen. De båda männen stirrade på varandra innan Solomon hoppade bakåt, tog fart och Gideon snabbt värjde undan. Och så fortsatte de, slag efter slag medan ilskan mellan dom byggdes upp för varje miss. Solomons teknik var beundransvärd, så snabba utfall att Gideon hade svårt hänga med, det liknade inget som jag någonsin vittnat förut, som en dans. Men beundran byttes ut mot en sjudande ilska inom mig, en ilska så stor att jag steg emellan de båda männen med utsträcka händer och i nästa stund fångade upp svärdsklingorna i vardera hand.

- De räcker! Röt jag fram mellan sammanbitna tänder medan Gideon förvånat stirrade på mina händer där varsin strimma blod började rinna ner för min handleder. Men de var allt, kraften i deras slag borde varit kraftiga nog att gå rakt igenom. Gideon la ner sitt svärd med en bitter blick, Solomon knäböjde framför mig med sänkt huvud som ursäkt.

- Ni beter er som barn båda två! Hur kommer det sig alltid att män måste lösa allt med våld? Ni är så stora och mäktiga, men när de kommer till en så simpel sak som att konversera blir ni blinda som rovdjur kring ett byte. Jag är trött på de, er allihopa! Frustrerat sparkade jag till det ena svärdet på marken innan jag växlade ännu en arg blick mellan de båda männen och började packa ihop resten av lägret, stanna kunde vi inte länge till innan larmet skulle gått att fången flytt. Och ingen sa emot mig längre.