Den sista alven

Kapitel 30

Två veckor hade gått sen våran avresa, men sist jag fått se Iljingard kändes månader bort. Sist jag fått se Zorinim kändes som månader bort. Rättade jag mig själv i tanken och kastade en blick över mot drottningen, min trolovade, som red vid min vänstra sida. Hon verkade känna av min blick för hon vände sig mot mig och såg undrande på mitt frånvarande ansiktsuttryck. Jag log mot henne, och hon besvarade med ett leende som inte riktigt nådde ögonen innan hon vände sin uppmärksamhet mot vägen framför oss igen. Bakom oss fanns 6000 man, 2000 på häst. Inom mig önskade jag nästan att de skulle vara färre, de skulle vara färre människor jag skulle bli tvungen att leda mot sin död. Men vad som skulle hända om vi endast stod och kollade på var värre. Såhär kunde männen i alla fall dö i striden för att skydda sitt land och sina familjer.

Vi slog läger en dags mars bort från Tamal för att vila inför den stora dagen, och förbereda vapnena för strid. Jag övervakade tankspritt arbetet till jag slutgiltigen stannade vid Elliot som satt och läste ett brev.

- Godkväll, lord Gideon. Hälsade han artigt när han märkte att jag stannat vid hans plats och såg upp på mig med brevet fortfarande i händerna.

- Brev hemifrån? Elliot gav mig ett leende och skakade på huvudet.

- Det är från Zorinim. Jag greps av någon slags ogrundad avundsjuka över att hon aldrig skickat mig några, men efter vårat sista samtal förväntade jag mig kanske inte heller så mycket annat. Hon valde sina vänner med omsorg och jag, om jag skulle behöva vara ärlig, hade kanske inte alltid varit den vänligaste mot henne.

- Något särskilt? Frågade jag istället så nonchalant jag förmådde mig och Elliot skakade på huvudet.

- Hon skriver inget om Er, jag är ledsen.. Han verkade mena de och jag skakade på huvudet.

- Jag förväntade mig inte heller det. Elliot vek ihop brevet och stoppade de i bröstfickan på sin kavaj.

- Du måste inte vara med i kriget Elliot, jag kan frigöra dig när du vill. Du har ett hem och jag vet att hon aldrig skulle förlåta din död.

- Sir, Ni har för lite tillit i mig, jag skulle aldrig fly bara för läget känns hopplöst. Jag skulle aldrig lämna mina kamrater i sticket, lika mycket som jag vet att Ni aldrig skulle göra de. Hur ska jag någonsin kunna se mig i en spegel igen om jag flyr nu? Hur ska jag ens kunna kalla mig man eller hederlig om jag springer innan kriget ens börjat? Jag skulle aldrig kunna leva i ro om jag lämnar nu, det Ni föreslår är förolämpande, sir.

- Det var inte min mening att förolämpa dig, jag vill bara att någon ska kunna ta hand om henne.

- Gideon, Ni ber mig beskydda en person som varken behöver eller vill bli beskyddad. Hon klarar sig bättre själv än vad Ni tror, Ni gör henne orätt. Hon är lika kompetent som varenda man i denhär armen. Ni oroar dig för mycket, hon kommer klara sig. Även utan vårat beskydd. Dessutom har hon Solomon hos sig, om de får er att känna er bättre. Jag visste att han hade rätt, men det behövde inte betyda att jag tyckte om de. Sen dagen jag hittat henne i fängelset hade jag bundits till henne, jag kunde spendera timmar bara på att se på henne. Hon var för ung för mig, ändå kunde jag inte hindra mig från att spendera nätter ihop med henne så fort hon gav mig chansen. Jag försökte att sluta, men det kändes som att försöka gå emot ödet. Jag hade avlagt ett löfte, och de skulle jag också hålla. Men oavsett hur logiskt det var att jag skulle äkta Pion, hade löftet blivit allt svårare att hålla. Innan hade jag aldrig tänkt på de särskilt mycket, och det kommande äktenskapet var för mig en affärsmässigt överenskommelse som gynnade oss båda. Jag skulle kunna ta över tronen, och i framtiden efter hennes död kunnat få en vidare tronarvinge och alla problem om hennes kungarikes nästa härskare var lösta. Det var egoistiskt av mig att fokusera mer på min egen lycka än landets bästa, och jag visste bättre än att prioritera mig själv när ansvaret handlade om tusentals människor. Tidigare hade de varit lättare, jag hade inte mycket och hade inget att förlora. Äktenskapet säkrade min framtid. Men helt plötsligt spelade säkerheten, framtiden och allt annat inte riktigt roll längre för mig. De senaste veckorna hade jag ens haft svårt att fokusera på någonting annat än att försöka hålla Zorinim säker. Mitt liv kretsade inte längre kring mig själv. Mitt liv kretsade kring hennes. Hon hade fångat mig, låst och kastat nyckeln. Jag ville så intensivt tro på att det var därför jag övergett mina principer, men sanningen var att även om jag visste vart nyckeln legat så jag kunde bryta mig fri gjorde jag mig aldrig möda att leta efter den. Det handlade inte om att jag inte kunde komma loss, utan endast att jag inte ville. Jag hade frivilligt låst och fortsatte frivilligt vara inlåst, utan ett enda försök till flykt. Så jag fortsatte vara fängslad, och njöt varje minut av de.