Den sista alven

Kapitel 28

Hur skulle mitt liv sett ut om jag inte fötts under krigstiden? Det var en fråga jag inte började ställa mig förens de senaste året, innan de hade alltid mina tankar ockuperats av andra saker. Men numera ställde jag mig den frågan allt oftare. När jag pratade om mitt hemland fick jag det alltid att låta så självklart, jag skulle ta över tronen och regera, gifta mig och skaffa egna tronarvingar. Det var simpelt, det var det som förväntades av en prinsessa och antagligen dom fotspåren jag också skulle valt. Men ju mer tid som gick desto mer fick de mig att tänka. Frågan gnagde inom mig. Skulle jag ens fått ta över tronen? Även om mina föräldrar sannerligen var övertygade om att jag var deras dotter, så skulle antagligen inte folket vara de med min olikhet från dom. Desto mer tid jag spenderade ifrån min lära och min tro, desto mer tvivel fick jag i folkets tro i mig. Ibland fyllde de mig med rädsla som nu, om jag skulle återse mitt folk skulle de följa mig? Men lika ofta gladdes jag över tanken. Trots att mina föräldrar aldrig fick några andra barn fanns det alltid en kusin eller annan släkting som skulle kunna ta över. Och vem vet, mor kanske skulle fött en till tronarvinge på sina äldre dagar som skulle varit mer passande än mig. Det skulle gett mig en helt annan frihet, en frihet som jag fick nu tack vare kriget och som jag kanske aldrig skulle upplevt. Jag skulle aldrig mött dom människor jag träffat idag, heller aldrig knytet de vänskaper jag gjort. Eive, Elliot, Drottning Pion, Yvonne, Dimelza. Och Gideon. Jag skulle aldrig träffat Gideon.

 Även om jag så ofta föraktade honom för hans fördomar och stolthet, kunde jag numera inte längre spendera en dag utan honom i tankarna. Vi hade upplevt mycket tillsammans under de senaste halvåret jag känt honom, och trots våra många olikheter och bråk var det slutgiltigen han som alltid fick mig att känna mig trygg. Han som fick mig att känna mig lite mindre sliten i bitar av allt som hände omkring mig som jag inte längre kunde påverka, utan var tvungen att kapitulera under den lotten som mig fallit. Sen var de hans händer hans mun, hans kropp mot min.. Jag ville inte erkänna de för mig själv, men han hade väckt en lust som ibland fick mig att ligga vaken om nätterna suktande efter hans kropp. Även nu mitt i dagsljuset kunde jag inte annat än föreställa mig hur hans nakna kropps känts mot min, hur mina händer längtade efter att få smeka den mannen som jag kunde avsky och älska så mycket på samma gång. Jag kände hur de hettade till om mina kinder vid blotta minerna av våra möten. Detta var inga tankar en av gudinnans tjänare skulle ha. Och definitivt inte passande för en prinsessa att tänka om en man som lovat sig till någon annan. Men jag kunde inte heller längre förneka de känslor jag hade, de som fick mig att gång på gång begå samma misstag utan att, om jag skulle vara ärlig mot mig själv, faktiskt ångra mig.

- Hur vet du att det kommer fungera? Solomon kastade en blick på mig och jag avfärdade snabbt tankarna kring mina och Gideons synder och försökte ta mig samman. Han syftade på våran färd mot Reemera, Marcus fängelsehålor uppe bland bergen där jag sett mitt folk hållas fångna. Det kanske verkade vansinne att angripa en borg med bara två man, men borgen var dåligt bevakad och jag kände till ryktena kring byn som inte låg långt borta. Folk var missnöjda och de hade funnits flera uppror de senaste månaderna. Med andra ord var allt inte frid och fröjd i Marcus kungarike som resten av världen verkade tro. Reglerna var stränga och många oskyldiga hade hamnat i fängelse på grund av de tunga bestraffningar. Söner, fäder, systrar och mödrar hade mannen som ägde värdshuset berättat för oss. Till och med han själv hade en bror som satt i Reemera då han inte kunnat betala skatten i tid. Min plan var ganska simpel, rebellerna var oorganiserade bönder, jag skulle ansluta mig till dom och försöka få dom på min sida till ett gemensamt mål. Jag skulle försöka ena dom under en ledare.

- Jag vet de bara, jag tror på att gudinnan kommer ge mig styrkan. Det är dags för mig att veta min plats och återta den, jag har gömt mig alldeles för länge. Solomon nickade med ett leende.
- Du växer för varje dag, prinsessa Zorinim.