Den sista alven

Kapitel 5

Jag ville inte erkänna det, men jag hade ganska lite förhoppning om att Eive faktiskt skulle dyka upp den natten. Jag traskade av och an inne i cellen för att hålla mig vaken, och stannade bara upp för att kolla mot trappans håll ibland. Men den förblev tyst och mörk. En djup suck undslapp mig och jag satt mig och lutade mig mot väggen och slöt ögonen. Vad hade jag egentligen förväntat mig?

Jag vaknade med ett ryck när dörren knarrande gick upp.

-Nim? Viskade en välbekant röst och jag ställde mig yrvaket upp och väntade tills ögonen vant sig vid mörkret och jag kunde urskilja honom framför mig.

-Du kom.. Sa jag andlöst och hörde hur han fnös till.

-Vad tror du om mig egentligen? Klart jag kommer! Han räckte mig en dolk och fattade tag i min hand.

-Kom vi måste skynda oss. Jag hade aldrig tänkt på hur stora händer han hade som nu när han drog mig upp för trapporna utan några fler ord, och min försvann helt i hans grepp.

Jag tog ett djupt andetag av den friska luften som välkomnande fyllde mina lungor. Inte förens nu tänkte jag på hur unket det hade varit där nere, och hur mycket jag hade saknat den lätta brisen i mitt ansikte. Men Eive lät mig inte njuta länge, utan drog mig vidare.

-Vi har inte tid för dethär nu, vi måste skynda oss. Jag nickade, han hade rätt, som vanligt. Jag behövde skärpa mig om vi skulle ta oss härifrån. Utan mer tvekan snabbade jag på stegen så jag kom upp jämnsides med honom och hjälpte honom att börja hissa ner en av roddbåtarna.

-Vi är några mil från fastlandet, men vinden blåser åt rätt håll. Vi borde drivas i rätt riktning oavsett. Jag har vatten och mat i väskan för åtminstone tre dagar, det borde räcka. Viskade han medan vi hissade ner båten i vad som verkade vara ett hav av tjära. Jag huttrade till vid tanken.

-Hoppa i, så hissar jag ner dig och klättrar ner sen. Jag tänkte precis hoppa över relingen när jag hörde stegen bakom mig.

-Halt! Ropade en röst och sprang emot mig. Utan att tveka tog jag ett stadigare grepp om dolken jag fått, snurrade runt och skar igenom halsen på mannen i ett enda snitt. Hans kropp föll tungt till marken och det gurglade från hans uppskurna strupe medan blodet rann ut över plankorna. Eive såg chockat på mig, men sa inget, medan jag hoppade över relingen ner i båten med en duns.

-Vi måste skynda oss, någon kan ha hört honom. Viskade jag upp till honom medan jag torkade av blodet på min kjol och satte mig tillrätta i båten. Eive hissade ner mig och jag kände det betryggande kluckandet när båten låg i vattnet och vågorna skvalpade mot träet. I samma stund som jag riktade blicken mot Eive hörde plötsligt sprintade steg och hela överdäcket badade plötsligt i ljus.

-Nim, skär av linorna, ta dig härifrån! Skrek Eive från överdäcket men det var redan för sent. Nästa båt hade redan hissats halvvägs ner. Jag greppade tag om dolken igen och skar igenom linorna och kastade upp ännu en blick uppåt bara för att se hur Eive slogs omkull, och i nästa stund var den andra båten nere i vattnet med fem pirater sittandes i som för fullt började ro åt mitt hål. Jag greppade tag i årorna, men det var lönlöst. En stund rodde jag så fort jag kunde medan jag hörde hur de knappade in bakom mig utan några problem. Jag kastade en blick åt sidan, och hann precis se hur åran svingade mot mig och träffade mig över huvudet. Jag flög framlänges och slog i huvudet i relingen. Jag blinkade några gånger innan det svartnade helt och min kropp blev slapp och föll ihop helt.

Jag vaknade av att kallt vatten sköljde över mig och jag blinkade ett par gånger mot det skarpa ljuset. Mitt huvud bultade och ena sidan av mitt ansikte värkte så jag stönade lågt och tänkte känna efter vad som hänt, men insåg att mina händer återigen var bundna och uppbundna ovanför mig. Jag hörde skratt och slog äntligen upp ögonen helt. Jag var uppbunden i masten med armarna obekvämt utsträckta över mig. Framför mig var det fullt med folk, och mitt i massorna såg jag Eive, bakbunden han med. Ett otäckt sår gjorde att ena hälften av hans ansikte var helt täckt i blod och hans hår hängde i stripor ner i ansiktet på honom så jag inte kunde se om han ens var vid medvetande så som han hängde mellan de två männen som höll honom upprätt. Jag ville säga något, men någon hade satt munkavel på mig och det enda som kom ut var ett oidentifierbart grymtande.

1Plötsligt steg männen åt sidan och William stegade fram mot Eive och fattade omilt tag i hans hår för att vända han ansikte upp mot sig. Inte förens nu såg jag att han faktiskt var vaken och han mötte trött Williams blick.

-Så så.. William drog ut på orden och skakade på huvudet som om han pratade med ett litet barn.

-Så du kunde du kunde bara smita? Bara sådär? Och ta din lilla flickvän med dig? Efter allt jag gjort för dig.. Han skakade på huvudet igen och släppte honom, men han sjönk inte ihop, utan följde William med blicken när han gick emot mig och drog fram sin dolk ur bältet.

-Så så.. Upprepade han och lekte med dolken innan han såg upp på mig.

-Du har gjort mig väldigt besviken, jag menar, se på dig! Du har inte bara lurat in en av mina mannar till förräderi, utan även dödat en av dom. Jag har försökt vara snäll, men jag har tappat tålamodet nu. Det är nog dags för dig att veta om din plats.. Dolken kom farligt nära min strupe men skar istället upp min klänning från halsen ända ner till fötterna. Jag försökte förgäves försvara mig mot blottningen, men inga ord gick att tyda genom munkaveln, och mina händer var fastbundna med kedjor. William skrattade till och kastade en blick bak mot Eive.

-Nu så Eive, nu ska du få se vad du borde gjort medan du fortfarande haft chansen. Jag spärrade upp ögonen när han började knäppa upp sitt bälte och sedan byxorna.

-Du har verkligen varit frestande att ha ombord, Nim. Jag har tagit bra hand om dig, för jag visste inte hur stor vikt Rewe lägger på dig. Men jag är villig att ta den risken nu, och å andra sida. Om inte jag, så kommer han göra det. Så vad är skillnaden? Hans hände smekte upp längs mina sidor och jag kände hur hans kropp kom närmare. Eive mötte min tårfyllda blick. Först stirrade han bara innan han började göra motstånd och försökte slita sig ur männens grepp, men William tog redan stadigare tag om mig och jag blundade för smärtan som strålade upp från magen. Jag bet hårt i tyget i min mun för att inte skrika av smärtan, men tårarna rann ändå ner för mitt ansikte. Långt borta kunde jag höra Eives skrik, men jag ignorerade dom. Förlåt mig Sayuri.

När han var klar knäppte han lugnt byxorna innan han nickade mot männen som höll Eive som sjunkit ihop igen med sänkt huvud. Jag följde dom utmattat med blicken och fick återigen energi när jag såg hur de höll honom med ryggen mot relingen. William drog fram sin pistol och laddade den lugnt utan att ta större notis om mig när jag återigen började göra motstånd och försökte slita mig loss från kedjorna. Jag kände hur de skar in i mina handleder, men jag släppte inte Eive med blicken. Han såg tillbaka på mig med sitt sneda leende och lät mig försvinna in i honom. 

Jag såg mig själv, hur jag fått örfilerna under invasionen. Hur Eive bar mig till skeppet och hade lagt mig till rätta. Hur han besökt mig varje natt, när han kommit med mat, när vi pratat i timmar. Hur mycket skuld han kände över att jag hängde där. Slutligen hur han rört vid min kind genom gallret, hur min hand hade känts i hans när han försökt hjälpa mig härifrån, hur han önskat att bara haft chansen att hålla om mig.

Jag slets bryskt ur hans värld och jag stirrade chockat på honom. Trots avståndet kunde jag urskilja hur hans läppar uttalade ett "jag älskar dig" innan en hög smäll hördes och hans annars så livliga ögon blev matta, innan han ramlade över relingen. Ett tag var andetag allt jag kunde höra, sedan la sig chocken. Och jag kastade mig framåt.

-Eive nej! Jag skrek orden rakt ut och började gråta okontrollerat. Jag skrek och grät, förbannade varenda man på dethär skeppet. Det kändes som något precis slitits ur mig och jag hängde i mina kedjor och grät till sist bara tyst för mig själv. Jag hade dödat honom. Hur kunde jag ens gått med på denhär dumma planen från början? Och nu var han död. Jag gjorde inte ens motstånd när de förnyade min munkavel och tog ner mig till underdäcket igen där jag återigen hängdes upp. Hur jag än försökte kunde jag inte sluta gråta, trots att den råa kylan här nere bet mig där jag hängde naken. Snälla, döda mig nu. Jag orkar inte mer. Snälla döda mig bara.