Den sista alven

Kapitel 3

Jag vaknade med en bultande huvudvärk och kände hur magen vände sig och jag fick hålla mig från att spy rakt ut. Hela min kropp värkte, bara att andas gjorde ont och jag skulle helst sluppit om det inte vore livsnödvändigt. Marken under mig var kall och hård och lite fuktigt, och jag huttrade till i den råa kylan. Mina bundna händer tryckte obekvämt mot den skrovliga ytan. Trä. Trä? Jag slog äntligen upp ögonen i halvdunklet. Inte förens nu hörde jag skvalpandet av vatten som slog mot skråv. 

Plötsligt blev jag klar vaken och satte mig upp. Det var mörkt, och det tog ett tag innan mina ögon vande sig vid dunklet, men så småningom kunde jag urskilja väggarna omkring mig. Endast en liten glipa fanns där ljus sipprade igenom, men med dess hjälp kunde jag urskilja gallret till celldörren framför mig. Båten krängde till och jag kunde höra smattrandet av tunga steg på överdäcket. 

Jag kravlade mig upp på fötter med möda och gick fram till gallret. Mina händer var hårt bakbundna och repen skar in i mina handleder. Jag gjorde ett halvhjärtat försök att kasta mig emot gallret, som inte ens började darra av min lilla vikt. Jag sjönk ner till golvet med ryggen mot gallret. Det var lönlöst. Jag var fast.

Hur lång tid som hade gått visste jag inte när jag hörde de tunga stegen komma ner för trappan. Jag såg upp och följde den mörka gestalten med blicken. Jag kunde inte urskilja ansiktet,  men lampan han höll i kastade ett behagligt sken över det kalla rummet. Nycklarna rasslade när han låste upp och steg in. Inte förens då höll han upp lampan i ögonhöjd så jag kunde urskilja hans ansiktsdrag. Mannen hånflinade mot mig så jag kunde se hans gula tänder. Med en grimas ryggade jag undan, men han fattade tog i min axel och drog med mig.

-Du följer med mig. Sa han barskt och puttade mig omilt ut genom cellen och vidare upp för trappan. Snubblande tog jag mig upp ett steg i taget i mörkret och hoppades på att inte falla sålänge jag var bakbunden. När dörren ut öppnades var jag tvungen att blinka ett par gånger innan mina ögon vande sig vid det skarpa dagsljuset. Uppe på däcket var det fullt med folk som sprang omkring i något slags organiserat kaos, folk tjoade och skrek mot varandra, och överallt verkade alla vara i full gång med att göra något.

Vinden slet tag i mitt hår och solen brände behagligt på min hud och jag huttrade till när värmen äntligen återvände till mina frusta fingrar. Några av männen stannade upp och stirrade på mig och sa något till varandra innan de skrattade fortsatte med sina sysslor. Mannen bakom mig puttade mig otåligt vidare mot kaptenskajutan på överdäcket och jag stapplade vidare utan att protestera.

Det var ljust inne i kajutan, fönstrena släppte in gott om ljus och vid bordet satt kaptenen med ryggen mot oss och verkade skriva något. Mannen och jag stod tysta en lång stund innan kaptenen verkade förlora intresset i det han höll på med och la ifrån sig pennan och ställde sig upp. Hans ansikte sprack upp i ett leende vid åsynen av mig och visade en vit tandrad som var mycket ovanligt bland människorna.

-Ser man på, kom du hit för att hälsa på? Så trevligt! Han slog ut med armarna och gick emot oss med det stora leendet fortfarande spelandes på sina läppar. Han var sig inte alls lik som när jag träffade honom sist och jag kisade misstänksamt emot honom.

-Spar på ironin. Svarade jag kyligt utan att släppa honom med blicken. Han låtsades som han inte hört mig utan nickade bara mot mannen bakom mig som släppte mig och gick, noga med att stänga dörren bakom sig.

-Inte ska vi vara såna. Jag ber om ursäkt för igår, jag är inte så bra på att hantera stressiga situationer. Han stannade framför mig fortfarande med leendet och jag såg rakt in i honom och lät honom tappa bort sig ett par sekunder i mina ögon, innan jag vände undan blicken. Han leende bleknade långsamt och ersättes med en allvarligare uppsyn. Han rörde vid min kind och jag vände undan huvudet. Han skrattade till och fattade omilt tag i min haka och tvingade mitt ansikte mot sig, medan hans andra hand strök undan håret från mitt öra. Långsamt följde hans skrovliga fingrar den yttra kanten av mitt öra och stannade vid den något spetsiga toppen. Att alvers öron var särskilt spetsiga var en lögn, de flesta hade likt mig relativt vanliga öron som bara smalnade av mot toppen. Oftast la folk inte ens märkte till det, då det fanns gott om människor som föddes med liknande drag. Men åsynen fick kaptenen återigen att spricka upp i ett stort leende.

-Jag tänkte väll det. Han klappade förtjust ihop händerna innan han såg på mig igen men ett nyfunnet intresse.

-Det var inte igår man sist såg en av er, jag hade nästan glömt hur häpnadsväckande ni är. Verkligen häpnadsväckande minsann. Han gick ett varv runt mig medan jag följde honom med blicken, utan att säga något. Något sa mig att förtjusningen var allt annat än till min fördel, och kalla kårar löpte längs med min rygg när han blick nästan genomborrade mig. Hans hand gled längs med min rygg till mina händer, och jag hörde hur han drog en dolk. Skrämt tog jag ett steg framåt och han skrockade bakom mig.

-Ingen fara, jag har mycket mer nytta av dig levande, än död. Orden lät fortfarande vänliga, men jag kunder nu urskilja en underton av en slags illvillig förtjusan som jag inte tyckte om. Han skar upp repet och jag drog snabbt händerna intill mig och gned mina värkande handleder.

-Så säg mig nu, hur mycket alv är du? Halv? Fjärdedel? Besitter nu någon magi? Han hade ställt sig framför mig och betraktade mig intresserat. Jag snörpte ihop munnen och stirrade trotsigt tillbaka och han skrockade lätt, dock kunder jag se att jag nötte på hans tålamod. Hans ena ögonbryn ryckte till och hans högra hand darrade lätt, som om han var tvungen att hindra sig från att slå till mig.

-Jag väntar. Sa han nu iskallt och hans ögon smalnade när han såg på mig. Jag bet ihop och spände käkarna utan att svara. Örfilen kom så snabbt och hårt att jag flämtade till. Jag kände blodsmak i munnen, men rätade på mig igen och stirrade tillbaka på honom. Nästa örfil fick mig nästan att tappa balansen, och jag torkade bort blodet med handryggen när min läpp återigen sprack upp. Den tredje var så hård att jag flög till marken, och jag gav ifrån mig ett plågat läte och  låg kvar med blicken vänd ner mot trägolvet.

Han greppade tag om min överarm och borrande ner sina fingrar i den. Jag bet ihop av smärtan när han lyfte mig upp på fötterna igen.

-Lek inte med mitt tålamod, flicka lilla. För det har jag inget. Tro inte att din ras gör dig så unik att jag tvekar att slå svaren ur dig. Han släppte mig och sprack återigen upp i ett leende, denna gången mer ansträngt dock.

-Vet du vad, jag tror vi har bara hamnat på fel fot med varandra. Låt mig få börja om. Jag är Kapten William, dethär är mitt skepp sen jag skar igenom halsen på den förra kaptenen. Vad heter du, mylady?

-Nim. Ljög jag utan att möta hans blick som nu gick över till sin sanna förtjusning igen.

-Förträffligt! Så, Nim, skulle du kunna vara så vänlig och svara på min fråga som jag innan, så vänligt, ställde? Han höjde på ett ögonbryn när han granskade mig.

-Min far var alv, mor en smutsblod. De blev dödade av Rewe för flera år sen, jag växte upp hos min moster, som dog av svälten. Ljög jag återigen och mötte nu hans blick. Han strök mig ömt över kinden.

-Se, det var inte så svårt! Och magi? Hur mycket kan du?

-Det vet jag inte, jag har aldrig haft en lärare. Det var inte riktigt en lögn, visst hade jag magi, visst hade jag haft en lärare. Men inte under särskilt lång tid. Dessutom var mina magi nivåer mycket lägre än de borde vara hos en renrasig och kunglig alv som mig. Den enda magin jag verkligen besatt var den i mina ögon, som kunde se rakt in i människor hjärtan och dra fram deras djupaste rädslor och minnen. Jag hade kallats skämmerskan av andra på ön, för detta var ingen förmåga någon av "de goda folket" skulle besitta.

-Aa uppväxt bland människor. Jag förstår.. Sa han eftertänksamt och verkade försjunken i sina tankar en stund.

-Men jag tvivlar på att det spelar någon större roll för Kung Rewe, han betalar säkert bra oavsett.. Jag stelnade till vid hans ord och stirrade på honom. Han log snett mot mig och jag kunde se hur min skräck tillfredsställde honom.

-Men tills vi anländer vid Wrotham är de över en vecka kvar, du får stanna nere i din cell sålänge. Det var trevligt att prata med dig, Nim. I samma stund som han sa det kom en man in genom dörren och greppade tag i min arm och förde mig ut till överdäcket igen. Solen hade började gå ner långt borta i horisonten och jag såg längtansfullt bort mot den, innan jag knuffades vidare mot trapporna. Pojken, eller den ynglingen, som jag också sett igår gick förbi oss och såg återigen nyfiket på mig, och gav mig en igenkännande nick. Jag bara stirrade på honom utan att svara på gesten, innan jag leddes ner och låstes in igen.

När mannen äntligen gått och jag var själv där nere, kröp jag ihop med armarna om mina ben, lutade pannan mot mina knän, och började gråta, och grät ända tills jag somnade.