Den sista alven

Kapitel 1

Jag klamrade mig fast runt den tunna kroppen av en person som alltid funnits där för mig, alltid hållt mig trygg och varm. Jag klamrade mig fast runt henne som när jag var liten och drömde en mardröm och grät i hennes famn. Men trots att det kändes som då, var detta inget jag skulle vakna upp ur. Ingen som hon skulle kunna förklara eller rättfärdiga med några visa ord.

-Zorinim, vad har du gjort? Viskade mor svagt och såg upp på mitt gråtande ansikte. Jag kastade en blick omkring mig, blodet lågg vitt uttsrpitt på golvet, en soldat stönade till döendes i korridoren. Jag skakade på huvudet och blundade. Mor hostade och jag kände hur hennes kropp blev kall.

-Förlåt mig, mor. Förlåt mig. Jag kastade ännu en blick längs med hennes tunna kropp som en gång varit så stark och skälvde till inombrods när mina ögon nådde de nerblodade kjolarna. Missfall. Och här hade de lämnat henne för att dö.

-Snälla dö inte mor, jag har bara dig kvar. Snyftade jag och tryckte hennes ena hans hårt med mina. Hon log mot mig.

-Du kommer alltid ha Sayuri  kvar. Hon finns alltid hos dig, precis som jag kommer finnas hon dig. Håll kvar din tro, det är det du kommer ha kvar när ingen annan finns kvar. Glöm inte vad du är.. Hon tog en paus och svepte en aning skärrat med blicken över de döda människorna innan hon mötte min blick igen.

-Glöm inte vad du är, Zorinim. Hon strök en av mina svarta lockar bakom mitt öra och la sin fira hand på min kind. Allt var mitt fel. Jag sklle aldrig låtit henne gå från första början, aldrig låtit henne att lämna mig. Jag skulle inte lyssnat på henne när hon sa att det var för vårat bästa. Det hade det aldrig varit. Hon ville bara hålla mig vid liv, trots att hon alltid varit en mer självklart tjänarinna till gudinnan än vad jag någonsin skulle bli. 

Hennes hand föll plötsligt livlös ner och färgen försvann helt från hennes ansikte. De en gång så livligt blåa ögonen blev immiga och stirrade blint upp mot taket. Jag bet mig själv i läppen och strök undan mina tårar innan jag strök henne över ansiktet för att stänga mors ögon. Försiktigt lyfte jag ner hennes huvud från mitt knä och la händerna över hennes bröst som ett kors.

Inte ens en riktig begravning skulle jag kunna ge henne, jag var tvungen att ta mig härifrån obemärkt, precis som jag tagit mig in. Jag snyftade till en sista gång innan jag ställde mig upp och slätade ut min enkla, vita linklänning med händerna och rättade till bältet runt min midja. Jag kastade en sista blick mot henne, hon såg nästan ut att sova. Så vacker, blond, mer alvlik än jag någonsin skulle kunna bli.

Utan mer tvekan steg jag över de döda soldaterna. Jag skulle få min hämnd. Jag skulle göra allt för den. Hatet hade en gång växt fram i en flickas bröst, men nu skulle en kvinna handla. Oavsett vad det krävdes.

_____

Första avsnittet, kommentera gärna synpunkter! Förlåt att det är lite kort, men har inte så mycket tid att skriva..