Den sista alven

Kapitel 25

Jag vaknade upp med en sprängande huvudvärk och vågade knappt öppna ögonen för rädslan att den skulle bli värre. Men när jag hörde stegen övervann nyfikenheten rädslan och jag blinkade några gånger. Till min förvåning var det mörkt, nästan bäcksvart där jag befann mig förutom ett liten stearinljus bredvid mig.

- Vill du ha något att dricka? En flickas röst fick mig att skrämt hoppa till.

- Gärna.. Svarade jag med rosslig röst och kände plötsligt hur torr min mun var. Hon räckte mig en mugg och jag drack girigt vattnet ur det, trots att det hade en konstig bismak vilket antagligen berodde på att de inte var helt rent. Flickan steg nyfiket närmare mig och satte sig intill min bädd.

- Varför jagade kungens vakter dig? I samma stund kom allt som hänt tillbaka till mig. Gideon.. Prins Gideon. Jag kände ett plötsligt stygn av ilska, sedan av skam. Gideon var Rewes son. Därför hade jag känt igen mannen så mycket utan att aldrig ens sett honom, därför var Gideon så hemlighetsfull, därför låg Rewe ett steg före oss hela tiden. Gideon var spionen.

- Jag.. Jag visste inte vad jag skulle svara på hennes fråga, för plötsligt betydde allt annat så mycket större roll.

- Hur länge har jag varit avsvimmad? Flickan verkade tänka efter innan hon ryckte på axlarna.

- En och en halv dag kanske, du slog i rätt hårt. Jag kände med handen över huvudet och kände ett bandage lindat kring de. Jag satte mig upp ordentligt och såg nu äntligen ordentligt på den magra flickan framför mig. Hennes trassliga hår var rött och lockigt med ett litet ansikte som fick henne att se ut som en liten docka.

- Vart är dina föräldrar? Hon ryckte på axlarna.

- Far dog i kriget, pesten tog min bror och min mor. Medlidandet grep mig för den allvarliga flickan framför mig med de stora ljusblåa ögonen.

- Varför hjälpte du mig? Hon såg undan lite och verkade osäker på vad hon skulle svara.

- Du vet inte vad vakterna gör när de fångar någon, speciellt inte kvinnor. Och du påminde mig och en som bodde hos oss ett tag när jag var väldigt liten. Jag tyckte alltid mycket om henne. Jag beundrande flickan framför mig, så liten, men redan så klarögd. Samtidigt tyckte jag de var skrämmande att hon redan visste så mycket, det var inget för barnaöron och det visade bara ännu mer hur sjuk världen hade blivit när en flicka som hon kunde prata om det som om det vore något normalt. 

- Vad heter du?

- Dimelza, och du?

- Jag heter Zorinim. Dimezla, tror du att du kan hjälpa mig att ta mig ut ur staden? Ett leende spelade sig på hennes läppar.

- Absolut! Denhär tunneln leder rakt under de norra murarna till slottet, kung Marcus brukar ta den.

- Kung Marcus? Frågade jag förvånat och hon nickade energiskt.

- Ja, eller jag tror i alla fall att det är Marcus, Rewe brukar kalla honom för de. Men vad vet jag, jag har aldrig sett honom så de kan vara någon annan.

- Varför skulle kung Marcus åka hit? Nu såg Dimelza på mig som om något var alldeles självklart.

- Men Zorinim, Rewe och Marcus är bröder, visste du inte det?

- Så du menar att Marcus och Rewe är bröder och jobbar tillsammans, och att det egentligen är Marcus som ger ut alla ordrar. Dimelza nickade.

- Ja, det är så de har verkat i alla fall när jag hört dom prata. Jag brukar lyssna när jag hör dom. Hon rodnade lite vid sitt erkännande att hon brukade tjuvlyssna på när andra samtalade. Plötsligt fick jag så många svar på en gång och jag kände mig helt överväldigad. Det kunde stämma, det skulle förklara varför alverna inte var här och varför det verkade som om de helt försvunnit från jordens yta. Marcus hade flera fängelsehålor bland bergen där ingen annan bodde. Det skulle förklara varför Rewe hade så mycket arméer som bara plötsligt dök upp. Det skulle förklara varför Marcus vägrat hjälpa Pion.