Den sista alven

Kapitel 23

- Det viktigaste av allt är fokus, inte orden. Du ska kunna framkalla magi helt utan att yttra ett ord om du är tillräckligt skicklig. Känn magin, känn den när den strömmar genom kroppen och fokusera den på punkten du vill att den ska träffa. Vi hade rest långt under natten och jag var egentligen trött efter timmar på hästryggen men försökte ändå följa hans anvisningar så gott jag kunde. Jag satt vid flodbanken och fokuserade på de porlande vattnet. Hörde hur vattnet plaskade mellan stenarna, kände strömmen och andades djupt. Men hur hårt jag än fokuserade på att jag ville att vattnet skulle röra på sig förblev det orört. Jag suckade frustrerat och var påväg att ställa mig upp men Solomon tryckte mig ner i skräddaställnig igen.

- Du blir inte en mästare över en natt, tålamod. Uppmanade han mig och jag gav ifrån mig en djup suck. Resten av morgonen spenderade jag med att sitta vid vattnet och meditera tills inte bara fötterna, utan hela benen hade domnat bort. Inte förens då sa Solomon att de räckte för idag. Men istället för att få välförtjänt vila efter en helt natts resa kom Gideon med svärden och jag fick utstå ännu ett pinsamt nederlag av det mer fysiska slaget. Inte förens solen redan stod högt uppe på himmelen fick jag vila min värkande kropp mellan mina filtar.

- Vad gjorde ni idag? Gideon la sig ner bredvid mig och såg på Solomon som fortfarande satt vid flodbanken och mediterade utan svårigheter.

- Försökte lära mig att fokusera. Fnös jag och följde hans blick.

- Vi är framme om 2 dagar, tror du att du hinner lära dig? Jag ryckte på axlarna och vände blicken mot honom.

- Jag tvivlar på de. Han såg in i mina ögon och jag kunde se mig själv speglas i deras klarhet.

- Jag vill att du ska hitta en bild, ett minne i mig, vårat första möte.

- Gideon jag orkar inte..

- Du måste. Jag suckade och fokuserade på de gröna i hans ögon tills jag gled in i hans sinne och kände hur min kropp blev slapp. Jag prövade olika dörrar där inne, men de var som låsta. Det var det han valde att aldrig visa mig så jag gav genast upp och fortsatte leta. För det var det enda sättett jag kunde beskriva ett sinne på, långa korridorer förgrenade som en labyrint med en massa dörrar. Jag fokuserade på de jag försökte leta efter, varje koppling jag kunde hitta till de, färger, datum, känslor som ett filter tills jag kastades till en ny gång där en dörr stod på glänt. Jag gled igenom den och kastades rakt in i en strid. Solen sken högt på himlen och min högerhand höll i ett svärd som jag svingade genom luften och träffade kropp efter kropp. Det tog en stund innan jag insåg att detta var piratskeppet, och detta måste varit strax innan han hittat mig. Det var en hemsk syn, blodet dränkte däcket i blod och gjorde de halt under mina-Gideons-fötter och svettet rann ner för mitt ansikte och brände i mina ögon. Jag slet upp en dörr och sparkade bort en man som fastnat på mitt svärd så han ramla ner för trappan.

Jag var förblindad av dunklet här nere efter den ljusa solen men steg ändå ner för trapporna. Ett rassel avbröt mig och jag stirrade in mellan gallret och fick syn på mig själv hägnades i kedjor som en trasdocka. Jag hade aldrig insett hur illa jag sett ut. Men innan jag fick urskilja några fler av Gideons känslor eller se något mer kastade han ut mig ur sitt sinne och jag blinkade förvånat några gånger.

- Du är redo, redo för det vi behöver dig till i alla fall. Jag svalde.

- Varför fick jag inte se mer? Jag var själv där, det finns inget jag själv inte vet från den stunden.

- Precis, då behöver du inte se mer. Vi är framme om några dagar, du behöver vila tills dess. Han vände ryggen mot mig och jag gjorde desamma.