Den sista alven

Prolog

De korta benen bar den lilla kroppen så snabbt framåt de kunde. De nakna fötterna hördes knappt när de träffade marken, hennes kinder var röda av anstängning och endast hennes andning hördes i den tysta skogen som torna upp sig runt om henne. Långt borta hörde rop, stora klockor från tornet vars eko klingade avlägset. Och smällar av kanonkulor som flög genom luften och röjde undan allt i sin väg. Men den lilla flickan såg ej bakåt, hon bara fortsatte springa, lät granarna rispa hennes aniskte och la skriken allt mer bakom sig.

-Zorinim! En vuxen man och en kvinna stod vid en liten segelbåt som de höll på att skjuta ut i vattnet. Flickan sprang rakt in i kvinnans armar som omfamnade henne hårt.

-Ilja, inte nu. Vi måste iväg! Mannen såg stressat på dom och kvinnan släppte flickan och hjälpte henne in i båten. Mannen sköt ut dom den sista biten innan han själv hoppade i och hissade seglet. I samma stund dök det upp tre män i röda mantlar vid strandkanten. De drog sina pilbågar och siktade. Skotten ven kring den lilla båten men träffade inte.

-Ducka! Skrek mannen spände seglet ännu hårdare när ännu en skottsalva regnade över dom. Det dova ljudet av en pil som träffar en kropp fick flickan och kvinnan att se upp. Mannen i båten stapplade några steg bakåt mot kanten. Flickan sträckte ut sina händer och var påväg att springa fram till mannen som höll på att falla överbord, men kvinnan stoppade henne.

-Far! Skrek hon gällt och hennes ögon fylldes med skräck när han föll överbord. Hon slet sig loss från kvinnans grepp och lutade sig över relingen, men kroppen hade redan sjunkit och allt som syntes var blodet som virvlade upp till vattenytan. Hon skulle antagligen hoppade överbord om inte kvinnan slitit tag i henne och omfamnade henne hårt. Flickan grät, likaså kvinnan. Ljudet av kaoset på ön hördes knappt längre, och männen på stranden sluta skjuta när de märkte att skotten inte nådde fram till båten. Flickan snyftade till en sista gång innan hon torkade undan tårarna och kastade en sista blick bakom sig och tecknade i luften innan hon vände sig mot fören igen. Aldrg mer skulle hon blicka bakåt. Aldrig mer ska jag lita på en människa. Hennes händer darrade svagt och hennes stora, havsblåa ögon mörknade.