𝐇𝐉Ä𝐑𝐓𝐒𝐋𝐀𝐆 - dante lindhe

T R E T T I O F Y R A

Detta skulle bli en lång natt.

-

"Godmorgon."

Nelly log mot mig och tog en tugga utav sin macka som låg på en tallrik framför henne. Mitt emot henne så satt Linnea och var som vanligt helt insjunken i sin telefon. 

"Morning." svarade jag och sträckte lite på mig. Jag gick fram till en utav dem lediga stolarna och satte mig bredvid Nelly. På bordet stod det smör, ost, skinka, några marmelader som jag inte ens visste att jag hade, yoghurt, något bröd som dem säkert hade hittat djupfryst i min tomma frys.

"Vart har ni hittat allt det här?" frågade jag fundersamt. När köpte jag skinka? Och yoghurt?? Sen när åt jag yoghurt? Linnea som nu hade märkt att jag kommit in skrattade till och tog upp sin telefon för att visa mig vad klockan var. 

"Är klockan redan elva?" utbrast jag och hon nickade. 

"Vi tänkte att du behövde sova så efter att vi hade upptäckt ditt tomma kylskåp och frys så åkte vi till närmsta ICA och handlade lite så att det åtminstone gick att göra en ätbar frukost." sa hon roat och jag fnös men var samtidigt tacksam. Det hade verkligen varit en jobbig natt så jag var riktigt tacksam för att dem inte väckte mig vid nio och försökte dra upp mig. 

"Handlar du aldrig?" frågade Nelly efter en stund och jag försökte komma på när jag senast hade handlat. 

"Öh jo. Men jag är ju aldrig hemma? Enda gången jag äter frukost är typ när ni är här, så jag brukar inte direkt storhandla." sa jag och skrattade. Nelly skakade på huvudet men log. 

"Då ska vi göra det idag." sa hon sen. 

"Göra vadå?" frågade jag. 

"Åka och storhandla. För du hade verkligen ingenting i morse när vi skulle göra frukost."

"Men jag kommer ju ändå bara slänga det sen för att det hinner bli för gammalt innan jag ens har öppnat det." protesterade jag men hon skakade på huvudet. 

"Du har inte ens något tvättmedel, Clara." Jag rynkade på ögonbrynen och kollade skeptiskt på henne. 

"Har ni snokat i min tvättstuga också?" 

"Ja, såklart! Jag var ju tvungen för att kunna inse hur illa det är." Jag muttrade surt men så att Nelly inte hörde och kollade mot Linnea som återigen satt insjunken i sin telefon. Förbannade telefonjävel. 

"Ät frukost nu så ska jag bara gå upp till Dante, behöver prata med brorsan och han är där nu." sa Nelly och jag kollade lite skeptiskt på henne men protesterade inte, utan nickade bara och tog en macka som jag började att bre med smör. 

-

Nellys POV

Jag klev i Claras svarta Adidas tofflor och steg ut i trapphuset. Jag stängde dörren efter mig och började sen att bege mig uppåt för trappan som ledde upp till den andra våningen där Dante bodde. Jag klev uppför sista steget och rakt fram låg nu Dantes lägenhetsdörr. Jag pustade ut och försökte att andas normalt. Dem där jävla trapporna var ju fan skitjobbiga att gå i. På vägen ner sen skulle jag ta hissen. 

Jag knackade hårt på dörren, då dem antagligen fortfarande låg och sov. Till min förvåning tog det bara några sekunder innan dörren låstes upp och öppnades. Framför mig stod Axel, i bara en t-shirt och kalsonger. Vem fan öppnar en dörr så lättklädd? 

"Åh hej Nelly, kom in." sa han en aning generat och klev åt sidan lite så att jag kunde stiga in i lägenheten.

"Hej, är Ludde kvar här?" svarade jag medans jag klev ur Claras tofflor och rätade till håret lite.

"Jadå. Han och Dante sitter här inne." sa han och tillsammans började vi gå in i vardagsrummet där jag antog att han och Ludwig hade spenderat natten då det låg flera kuddar och täcken på golvet och i soffan. I soffan bland alla täcken och kuddar satt Ludwig och Dante och kollade på något på teven. Jag harklade mig, då dem än inte hade lagt märke till mig. Dem båda ryckte till och vände sig om mot gaveln där jag stod. Ludwig brast upp i ett stort leende och gick fram och gav mig en stor kram. Öh okej? Axel gick in och satte sig i soffan där Ludwig hade suttit förut. 

"Hej Nells, vad gör du här?" frågade han och log. Jag rynkade på ögonbrynen, var han bakis eller?

"Du sa ju att du vill prata?" frågade jag och backade ett steg. Han kliade sig i pannan och ryckte på axlarna som att han inte visste vad jag pratade om. 

"Kommer du inte ihåg?" frågade jag roat och han kollade surt på mig. 

"Sluta retas, jag är sjukt bakis." sa han ängsligt. 

"Nelly?" hörde jag någon säga när jag precis skulle svara Ludwig. Jag vände mig om och mötte Dante. Hur hade han kommit dit? Han satt ju precis i soffan?

"Hej." sa jag och log lite. Han log tillbaka ett kort leende som inte varade i mer än några sekunder. 

"Är Clara hemma?" frågade han och jag var nära på att flämta till. Alla i rummet tystnade och till och med teven verkade bli tystare. 

"Eh ja. Hon sitter och äter frukost just nu. Är det något du vill att jag ska säga till henne?" frågade jag. För han skulle fan inte tro att jag skulle låta han gå ner till henne nu. Utan ville han säga henne något så fick han be mig göra det, annars så får det va. 

"Öh, kan jag få prata med henne?" 

"Nej, eller alltså hon mår inte så bra. Troligtvis maginfluensa." Han kollade skeptiskt på mig, som att han var osäker på om jag verkligen talade sanning. "Hon har spytt. Flera gånger." sa jag fort för att försäkra både honom och mig själv om att det var sant. Trots att det inte var det...

"Uhm okej.. Hälsa till henne att hon ska krya på sig då." sa han tyst innan jag gick ut ur rummet. 

Fort därefter var Ludwig framme vid mig och drog med mig ut i hallen och ut i trapphuset. 

"Vad fan var det där om!?" utbrast han irriterat och jag kollade förvånat på honom. Vad brydde han sig för?

"Öh, vad?" frågade jag.

"Nelly, spela inte dum. Jag vet att det du sa där inne till Dante var en lögn. Hade Clara varit sjuk och haft maginfluensa hade inte du satt en fot i detta trapphus." Jag suckade. 

"Ludwig, lägg dig inte i? Okej?" försökte jag men han skakade trotsigt på huvudet. 

"Berätta vad det är som pågår. Nu. Clara är vår vän också. Och Dante din. Så säg mig, varför ljög du där inne?" sa han kort och jag gav då upp, då jag visste att han aldrig skulle ge med sig. 

"Hon och Dante är ovänner. Hon har varit jätteledsen inatt och det sista hon vill just nu är att träffa honom." Ludwig kollade med stora ögon på mig. 

"Va? Vad är dem ovänner över!?"

"Jag får inte säga." sa jag kort innan jag vände mig om och började gå ner för dem förbaskade jävla trapporna igen. Ludwig försökte flera gånger få mig att stanna men jag bara puttade bort honom. Han visste redan för mycket. Men förhoppningsvis så var han smart och skulle inte gå och säga något till dem andra killarna. För om. Om han skulle det. Då. Då ni. Då är han helt jävla fucking stendöd.

-

långt kapitel på 1653 ord !