Den sista alven

Kapitel 31

- Lord Gideon.

- Sir. Jag nickade igenkännande mot Jalmer som ridit upp vid min sida. Han var ansvarig över bågskyttarna och var en långsmal man som alltid påminde lite om en hök med sina smala ögon och tunna läppar. 

- Vi är framme om några timmar, vi borde förbereda oss. Man vet aldrig vilka plötsliga attacker som kan komma.

- Det kommer inga attacker, det är jag väldigt säker på. Marcus vet att vi inte har något intresse i att plundra befolkningen, därför behöver han inte sända trupper för att försvara byarna. Byborna hyser ingen agg mot oss, annars skulle vi blivit anfallna för länge sedan. Marcus vet att det bästa är att vänta i borgen där han har sin fördel för att mista så få mannar som möjligt. Det är bättre att rusta sig senare så de slipper släpa på alla vapen i onödan, vi måste spara krafterna. Jalmer såg en stund på mig innan han nickade och följde min blick längs med vägen.

- Att världen ligger i krig är inget man inser förrens man står längst fram i de och ser det med sina egna ögon, inte sant mylord?

- Människan har en fantastisk förmåga att kunna förneka saker in till de sista, jag håller med. Men detta är inte min första gång i fronten på kriget, så för mig har det varit verkligt mycket längre.

- Jag avundas Er inte, min plats bland tornen har varit rogivande, jag är glad att jag inte behövt se kriget i ögonen förens nu då det blivit oundvikligt. Jag har levt gott.

- Tala inte som en död man innan Ni ligger på er dödsbädd, de bringar otur. Idag behöver vi all tur vi kan få. Jalmer skrattade.

- Om Ni tror att jag har gett upp tror Ni väldigt fel. Hoppet lämnar mig aldrig. Må Gud stå med oss idag.

- För att vara ärlig är jag rätt trött på gudar, jag tror för att vinna idag måste vi lita på oss själva och inte någon högre makt.

- Ni har för lite tillit till Gud, sir. Jag tror han hjälper oss mer på vägen än vad Ni tänker på.

- Jag har då aldrig känt av hans närvaro eller hans hjälp under mina år. Det jag uppnått har jag uppnått med hårt arbete.

- Folk behöver något att tro på, lord Grimmhok. Det ger dem hopp. Ta det inte ifrån dem. Jag grymtade missnöjt åt hans svar.

- Kan inte folk ha något vettigare att tro på och lägga sin tid på?

- Kan inte folk få leva i en värld där de inte behöver tro på en högre makt för att förklara sina misärer och hålla hoppet uppe? Det är en naturlig del av en värld som lever i kaos, vi alla skapar oss något som påminner om att det kommer en dag bli bättre. Att ta ifrån eller ifrågasätta denna del av ens folk tror jag kommer skapa mer olycka än framgång.

- Kanske de. Förstå mig inte fel, jag är medveten om att det finns en högre makt. Men varför hitta på en egen när alverna är ett exempel på att de finns en sann?

- För att alverna gjorde gudinnan till bara sin, exkludera alla människor som till slut kände sig tvungna att skapa sin egen för att fortsätta ha något att tro på. 

- Människorna anföll alverna. Påminde jag honom och han ryckte på axlarna.

- Ja, de gjorde vi nog. Man ångrar sig nu inte sant? Jag var inte mer än 17 kanske när alvriket föll, men jag tror att de egentligen föll långt innan de. Jag såg endast en alv när jag var barn, hon var en av prästinnorna. Den åsynen kommer jag aldrig kunna glömma, det är den åsynen som fick mig att bli religiös. Hon ritade upp en cirkel och när hon bad i den lös den. Hon talade verkligen direkt med gudinnan. Jag mindes hur Zorinim pratat om ringen en gång, och hur hon aldrig fått den att lysa. På Jalmers ansiktsuttryck kunde jag äntligen se hur betydelsefullt det måste vara för en alv, jag tror inte jag hade förstått det innan. Generellt förstod jag nog ganska lite av hennes känslor, det hade blivit en kombination av så mycket som jag inte ens kunde föreställa mig.