Vinden fläktar mot mig när jag kommer ut på skolgården, leker med mitt hår. Det är som om den lovar en framtid. Det är som om livet har lovat mig en stund till. Solen skiner med ett klargult, höstaktigt ljus.
Jag försöker tämja mitt hår som flyger hit och dit. Jonna säger någonting som får mig att skratta. Plötsligt rycker hon tag i min arm och säger att han tittar på oss.
Jag ser mig förvirrat omkring innan jag upptäcker Anton.
Han står därborta, med händerna på staketet. Han lyfter händerna från staketet och drar nervöst genom sitt långa hår innan han placerar dem på de svarta spjälorna igen.
"Det är han, eller hur? Jag ser det på dig", ler Jonna.
"Ja", säger jag. "Det är han." Det pirrar från fötterna till huvudet. Mitt nya hjärta slår för fullt.
"Vi ses på måndag", säger Jonna och blinkar konspiratoriskt mot mig. "Spring till din älskling. Trevlig helg!"
Vägen fram till Anton är rak. Inga hinder.
Jag springer.
Och när jag kommer fram till honom glider väskan ur mina händer och hamnar på marken vid våra fötter, vi lutar oss mot varandra och våra nästoppar snuddar vid varandra innan våra tungor möts i en ljuvlig, varm kyss. Och mina händer är mot hans rygg och hans vid min midja och vid min kind.
Världen stannar av,
här finns bara vi,
jag sluter mina ögon
och våra hjärtslag synkroniseras som om vi var
en.
DU LÄSER
Sjukhuset
General FictionBroräcket under mina händer är kallt. Om någon skulle stanna och fråga hur det är med mig, skulle jag kanske berätta. Men det är inte många som är ute och går vid den här tiden på morgonen en gråblåsig tisdag. *** En berättelse om en pap...
