Sjukhuset

Kapitel 42 | Ofelia

"Ska vi träffas imorgon på eftermiddagen?" frågar jag med blicken fäst på det snöiga landskapet utanför bussfönstret. "Du kan komma till mig vid tre. Jag har nog vaknat då."
Leas röst är tillbakahållen när hon svarar. Reserverad. "Jag vet inte..."
Hon har kommit dragandes med samma ursäkt hela veckan.
"Vad är det som är fel?" säger jag.
"Inget."
"Men säg, jag fattar ju att det är nåt."
"Jag känner inte för att träffas, bara."
"Så har du sagt i en vecka nu. Jag är inte dum."
"Jag måste skriva på tentan också. Den ska in på tisdag."
"Visst."
"Du är sur."
"Ja. Jag är sur för att du aldrig vill träffas längre. Om du inte vill vara tillsammans längre kan du väl bara säga det."
"Jag har så mycket att göra. Jag måste städa här hemma, det är sjukt stökigt på mitt rum och vi får besök imorgon."
Som om Lea behövde städa. Hon är en ordningsmänniska rakt igenom, en sådan som alltid lägger tillbaka saker direkt efter att hon använt dem. Och hon låter absolut inga lösa papper ligga huller om buller på skrivbordet över natten.
"Visst", säger jag. "Gör det du. Jag ska ändå spana efter rosa elefanter i tunnelbanan."
Sedan lägger jag på luren och torkar undan de dumma tårarna som börjat rinna.
Bussen saktar in och stannar vid Huddinge Sjukhus. Jag drar ner mössan ännu mer över öronen. Tårarna på mina kinder fryser till is medan jag småspringer mot sjukhusbyggnaden.
Lea.
Ett namn som är så mycket mer än bara ett namn. Bakom det gömmer sig en person dom får mitt hjärta att rusa i en okontrollerad rytm.
Det känns som om jag går sönder inuti av tanken på att hon inte vill träffa mig.
Hon vill inte träffa mig.
Fem ord som upprepas om och om igen i min hjärna. Hon vill inte träffa mig, hon vill inte träffa mig, hon vill inte träffa mig...
Anton har ett stort leende på läpparna. Jag kan inte låta bli att fråga varför han är så glad. Jag hatar att vara sur och arg när andra är glada.
"Du vet Katti?" säger han upphetsat. Hjälp, han beter sig som ett barn på julafton. "Hon överlevde transplantationen!"
Den goda nyheten och hans barnsliga uppsyn får mig på bättre humör. "Så roligt att höra."
Jag gömmer håret i ett hårnät och grimaserar åt mig själv i spegeln.
"Vad är det?" undrar Anton.
"Inget."
Han sluter upp bakom mig och lägger huvudet mot min axel. I början av ettan var han kär i mig, och han la huvudet på min axel just såhär. Till slut sa jag att jag inte ens tände på killar. Då blev han alldeles tomatröd i ansiktet och kunde inte få fram ett ord.
"Lycka till med romansen", säger jag. Orden känns stela och torra i munnen.
"Det är Lea", konstaterar han.
"Va?"
"Det har hänt något mellan dig och Lea."
"Nej", säger jag.
"Jo."
"Hon vill inte träffas mer."
Anton blir ställd. Läpparna säras en aning och ögonen spärras upp. "Va?"
"Hon har säkert tröttnat på mig. Jag är väl för tråkig för henne."
"Men vadå, vill hon inte träffas mer, bara sådär?" Han är chockad.
"Hon har undvikit mig i en vecka. Men jag bryr mig inte."
Lögn. En stor lögn. Jag bryr mig visst. Mer än någonting annat.
"Jag vet att du bryr dig", säger Anton. Kan han läsa tankar, eller? "Du är som en öppen bok."
"Jag vill inte prata om det", säger jag kort.
"Nej, det är klart. Du, jag kan hjälpa dig med det där." Han lyfter undan mitt hår så att jag enklare kan stoppa in det i hårnätet.
Hans hand råkar komma åt mig i nacken, där jag är oändligt kittlig.
Lea brukar kittla mig där.