Sjukhuset

Kapitel 47 | Sebastian

"Sebastian, du har besök."
  Jag tittar upp från målarboken. Vem kan det vara? Jag nickar åt sköterskan som försvinner. In genom dörren kommer istället två personer som jag känner igen alltför väl.
  Jag börjar skaka och hjärtat springer snabbare. Svetten rinner nerför ryggen ikapp med de kalla kårarna.
  Vad vill de mig? Hur hittade de hit?
  Det här är inte sant.
  Varför ska två av dem som förstörde min barndom komma hit?
  Vill de förstöra mig ännu mer?
  Illamåendet växer inuti mig och jag känner yrseln.
  "Hej Sebastian", säger Linus.
  Jag får svårt att andas.
  "Hej", säger Moa.
  Jag sväljer och sväljer och kan känna panikångesten bubbla ut i kroppen. Jag knyter händerna och drar upp knäna till hakan, måste hålla om mig själv så att jag inte faller isär.
  "Vi ville bara höra hur det är med dig", säger Moa.
  Skojar hon?
  Jag ser rakt in i hennes himmelsblå ögon. Inte konstigt att lärarna trodde på henne varje gång. De där ögonen kan lura vem som helst, få en att tro att hon aldrig skulle våga säga ett elakt ord till någon. Än mindre att hon skulle vara kapabel till att sprida de vidrigaste rykten, slita av mitt hår och slå sönder min näsa. Men i de där ögonen bor ondskan personifierad.
  "Sluta", säger jag tyst.
  Det är precis som för fem år sedan, precis som för tio år sedan, precis som för femton år sedan. Deras röster som gör mig ynklig och förminskad.
  Ondskans himmelsblå ögon fylls av tårar som rinner nerför de rosiga kinderna.
  Jag tror inte mina ögon.
  Aldrig förut har jag sett Moa gråta. Inte ens på dagis eller lågstadiet, när hon ramlade och slog sig. Hon reste sig bara upp och sparkade på marken.
  "Jag vet att förlåt inte räcker", säger hon. "Men jag vet inte vad jag annars ska säga."
  Jag ryggar tillbaka. "Moa, snälla, sluta..."
  "Jag förstår att du inte kan förlåta mig. Det är inget jag kräver heller." Hennes röst spricker, går av på mitten. Händer det här verkligen på riktigt? "Men det var aldrig meningen att det skulle gå så långt."
  Hon sätter händerna för ansiktet och sjunker ner i soffan, flyttar undan en kudde. Inte där. Inte där. Inte där Lo suttit. Men jo, Moa sätter sig just precis där. Infekterar soffan med sin ondska.
  Linus harklar sig. "Vi vill bara att du ska veta att... att vi fattar att vi gjorde fel. Att vi ångrar oss."
  "Varför fortsatte ni då? Varför började ni ens?" Orden lämnar min mun innan jag hinner tänka. Jag vill verkligen veta. Jag fattade aldrig varför de gjorde som de gjorde. Det var bara så. Som att man blir blöt när man trillar i vattnet.
  "Det finns inget svar", säger Linus. "Jag var jävligt osäker och själv rädd för att bli utstött. Och i första klass, när jag såg dig där... du var ett så lätt offer."
  Ett riktigt jävla offer är vad du är! Hans röst för tio år sedan, när vi gick i fyran.
  "Fattar ni att ni förstörde mitt liv?" skriker jag. "Fattar ni att ni förstörde mig?"
  "Ja, jag fattar", säger Moa tyst. "Jag fattar att jag var en idiot. Jag kommer aldrig förlåta mig själv för det vi gjorde mot dig, Sebastian."
  Jag vill inte att hon ska ta mitt namn i sin mun. "Jag är helt uppfuckad", skriker jag.
  "Om jag bara hade fattat hur dum jag var..." mumlar Moa.
  "Nu vet du i alla fall", säger Linus.
  Moa reser sig upp och klappar mig på benet. Jag rycker till och ser fientligt på henne, koncentrerar mig på att borra hål på ondskans ögon.
  Sedan går de.
  Deras skor lämnar blöta avtryck på golvet.
  Jag reser mig upp och tar mig ut i badrummet. Kräks i toaletten. Jävla ångest, jävla Moa, jävla Linus.
  Röda droppar landar på toalettsitsen. Som alltid när jag får ångest börjar jag blöda näsblod.
  Deras röster kommer tillbaka till mig. Fem, tio, femton år sedan.
  Gå och dö, din fucking jävla skithög! Äckliga, äckliga tröghuvud. Du är en sån mes, ett sånt offer. Dumma Sebastian, sluta existera, ingen vill ha dig här, fattar du inte det? Allt du rör vi blir pestsmittat, du är så vidrig att inte ens dins föräldrar vill ha dig, va?
  "TYST!!" skriker jag åt rösterna.
  Jag drämmer huvudet i dörren för att de ska hålla käften. Smärtan fortplantar sig på ett ögonblick, strålar ut i hela skallen. Jag sätter händerna för huvudet.
  "Sebastian, vad händer?" Los röst. Det knackar på dörren.
  Mörbultad och som i dimma ser jag att dörren öppnas. Det har svartnat för mina ögon. Jag kan inte se någonting. Sitter jag ner?
  "Vad har hänt?!" säger Lo förskräckt.
  "Jahag blöddhe lithe nähäsblod bahara", stammar jag fram.
  "Vad var det som lät? Det lät som om..."
  "Jahag körde huvhet i duörrhen."
  Los armar är omkring mig. Behagligt. "Varför då?"
  "De kom tillbaka", viskar jag.
  "Vilka då?" Hens röst är nära mig, så mjuk den är.
  "Linus... och Moa..." Bara att säga deras namn får mig att rysa till i hela kroppen.
  "Vilka är det?"
  Jag tar ett djupt andetag. "De... de mob... mobbade mig förut."
  Jag klarar inte av att se på Lo. Jag skäms. Skäms över min jävla offerroll.
  "Men vadå? Var de här nyss, eller?"
  "Ja", får jag fram.
  Lo ser bekymrad ut. "Ingen har gått in eller ut ur rummet. Jag stod utanför och pratade med min pappas läkare. Jag skulle ha sett om någon gick in eller ut."
  "Tror du mig inte? Det hände faktiskt!" Synen har kommit tillbaka nu. Jag tar mig ur Los grepp och kryper ut i rummet, pekar på golvet. "Kolla, deras fotspår!"
  "Sebastian... det är inga fotspår där."
  Jag fokuserar blicken. Lo har rätt. Det är inga fotspår där, och inte några som helst tecken på att det funnits. De kan inte redan ha torkat. Jag vänder mig förvirrat mot Lo.
  Jag tittar på soffan. Kudden ligger precis där den låg innan Moa kom.
  Det är som om de aldrig varit här.