Sjukhuset

Kapitel 22 | Katti

Jag ligger nedbäddad i sängen och väntar. Snart kommer undersköterskan med mina dagliga mediciner. Jag hoppas, hoppas, hoppas, att det är Anton som kommer.
  Jag måste få titta på honom en gång till. Vara i hans närhet.
  "Hej Katrine", säger plötsligt en röst. En röst som jag skulle kunna gå igenom eld och lågor för. Jag är ovan vid att bli kallad vid mitt riktiga namn.
  Jag blinkar till och sätter mig upp i sängen, ser honom stå framför mig. Somnade jag?
  Jag tänker på hur förskräckligt mitt hår måste se ut.
  Men Anton verkar inte notera det. Han räcker mig två tabletter och ett vattenglas. Jag tar medicinen och ser på honom, han sätter sig på sängkanten.
  "Hur mår du?" frågar han.
  "Jag mår okej", säger jag.
  Han biter sig i läppen och rör vid min hand. Jag tänker att nu, nu kommer det att hända någonting! Nu, just precis nu, den tjugonde januari år 2016!
  "Vad är det?" frågar jag.
  "Du vet vårt senaste samtal." Han låter ångerfull på rösten.
  "Ja?"
  "Jag vill bara säga... jag vill bara säga att jag menade det där jag sa."
  "Att du vill se mig ta studenten?"
  "Att jag bryr mig om dig", säger han mjukt. "Mycket. Kanske för mycket för att vara din läkare."
  Mitt svaga, trötta hjärta smälter till en pöl och jag tror nästan att jag ska dö här och nu. Att några ord kan ha en sådan effekt. Att några ord kan få mig helt på fall, ett fall där jag måste veckla ut fallskärmen, och det är bara han som kan hjälpa mig.
  Jag tänker mig inte för. Jag ser in i hans ögon och sedan gör jag det.
  Lutar mig fram och ger honom en lätt kyss mitt på munnen.