Kapitel 13 | Stefan

93 7 2
                                    

Iris slår upp ögonen. Jag ser att hon vet att någonting är fel, man ser det på henne, och jag undrar om det är någon sorts moderlig instinkt, att man liksom kan känna av hur ens barn mår.
"Hur... hur mår vårt barn?" säger hon med stark och klar röst. Tänk att hon kan ha den där rösten trots att hon har legat nedsövd så länge. Hon har alltid varit bra på att prata, prata tydligt så att folk lyssnar och blir intresserade, fångas. Som jag gjorde den där dagen för sex år sedan. Och jag fångades, fångades av kärlekens vindar.
Jag minns att det var hennes röst som fångade mig då, första gången vi träffades. Men då sa den andra saker, andra ord. Den pratade om frihet och jämställdhet. Och nu... en fråga. En fråga som jag både vill och inte vill besvara.
Klart att hon ska få veta. Men jag vill att hon ska vara lycklig, och det blir hon definitivt inte när hon får veta. Bara några få ord kommer att få sorgen och saknaden att börja tugga på hennes inre och riva upp fler och fler sår medan hon kämpar för att överleva.
Å andra sidan är det väl värre att inte veta sanningen?
Och jag vet ju att hon vet tillräckligt mycket för att veta att det är värre att inte veta.
Undersköterskan Ofelia, hon som pratade så vänligt med mig inatt, hon som kom med dödsbeskedet, växlar en hastig blick med mig, drar ett djupt andetag.
  "Hon klarade sig inte", säger hon samtidigt som hon ser Iris i ögonen.
Och så lämnar hon rummet. Det är jag tacksam över, vi behöver vara ensamma nu, Iris och jag. Bara vi två här, tillsammans.
Någonting skiftar i Iris ögon. Och från det ögonblicket vet jag att hon stängt dörren till omvärlden.

SjukhusetDär berättelser lever. Upptäck nu