Sjukhuset

Kapitel 20 | Ofelia

Det har redan börjar skymma när jag vaknar. Många skulle nog finna det rätt tragiskt, men jag kan endast njuta av mörkret. Det är mörkret jag hämtar styrka och kraft i. Jag sätter mig upp i sängen, ser ut genom fönstret och tänker att jag ska ge mig ut om ett par timmar.

Täcket är så varmt och mjukt. Jag sjunker ner igen och sluter ögonen. Mobilen plingar till.

Jag vänder mig i sängen så att jag kommer åt telefonen. Ett nytt meddelande från Lea. Mina kinder hettar till och jag stryker undan luggen ur pannan innan jag öppnar meddelandet.

Kan jag komma över? Jag längtar efter dig! <3

Å, Lea. Och jag längtar efter dig. Ett brusande pirr börjar någonstans nere i magen och breder ut sina vingar, fyller ut varenda liten vrå i min kropp.

Kom du! Jag sätter på te. :)

Svaret kommer bara några sekunder senare. Ibland är Lea verkligen snabb i fingrarna.

Är där om tio!

Jag sveper morgonrocken om mig, går in i badrummet och borstar till håret så att jag ser någorlunda anständig ut. Även om Lea vet hur jag egentligen ser ut.

"Hej", säger Lea.

Hon är lika snygg som vanligt. De himmelsblå ögonen möter mina. Himmelsblå. Det låter så klyschigt. Men det är sant. Jag tänker på en sådan där sommarhimmel utan ett endaste litet moln så långt man kan se.

"Hej", säger jag och tar steget fram för att kyssa henne. Kunde inte motstå impulsen. Ibland kan jag inte fatta att vi är ihop. Jag och Lea.

"Du har fortfarande nattlinne på dig", säger hon roat.

"Jag vet", säger jag med ett leende. "Jag hade just vaknat när du messade. Kom, teet är färdigt när som helst."

Vi sitter mittemot varandra vid köksbordet när min telefon ringer. Jag kastar en hastig blick på skärmen. Mamma. Och jag kan inte låta bli att ge ifrån mig en lätt suck. Måste hon ringa och tjata igen?

"Hallå?" svarar jag ändå.

"Hej, det är mamma. Du måste förstå att din far inte menade någonting illa. Han har sina principer och det är svårt att ändra på dem, det vet du, och..."

"Jag trodde vi var färdiga med det där", säger jag trött, kanske en smula lamt.

"Ja... jo, man kan ju tycka det. Det är vi väl, egentligen. Men han ville att jag skulle ringa och..."

"Vadå, kan han inte ringa själv eller?"

"Jo, men nu bad han mig specifikt..."

"Och du då? Vad vill du?"

En kort tystnad. "Va?"

Hennes glättiga "va" får mig att vilja slå sönder någonting.

"Du följer alltid honom! Du står aldrig upp för dig själv. Lyssna till vad du vill för en gångs skull, så kanske det skulle bli lite jämvikt i ert äktenskap istället för att han ska bestämma alltihop hela tiden!"

"Men snälla Ofelia, så säger man inte..."

"Nähä, så nu får man inte ha sina åsikter, eller vad menar du?"

"Klart jag inte menade. Jag menar bara att du nog tar i lite, älskling."

"Det tror inte jag att jag gör", säger jag. Först nu möter jag Leas blick. Hon vet hur det ligger till. Fast allt vet hon inte. Långt ifrån allt.

"Du måste respektera honom", säger mamma till slut. "Han är ju ändå din far."

"Jag kan inte respektera någon som går emot att alla är lika mycket värda", säger jag. "Jag måste lägga på nu, hejdå."

Irriterat trycker jag bort samtalet och slänger mobilen i soffan och stirrar på den. Sedan tar jag ett par klunkar te och ser ut genom fönstret.

Snön ligger som en tjock filt över Masmo. Det är vackert med de gnistrande diamanterna som lyses upp i gatlyktornas sken. Men lite sorgset ser det ut. Jag kan inte riktigt förklara hur.

"Du", säger Lea. "Vill du se på Love Actually och jäsa i soffan med chips och kakor?"

Ofta kommer hon på saker jag vill innan jag själv gör det. Och hon lockar mig till att le.

Jag nickar, känner att det är precis vad jag vill.