DU LÄSER

Sjukhuset

General Fiction

Broräcket under mina händer är kallt. Om någon skulle stanna och fråga hur det är med mig, skulle jag kanske berätta. Men det är inte många som är ute och går vid den här tiden på morgonen en gråblåsig tisdag. *** En berättelse om en pap...

#depression #död #hbtq #kärlek #liv #schizofreni #sorg #swedishawards2017 #tänkvärd #verklighet #ätstörningar

Kapitel 53 | Stefan

39 5 0

avWowyita

av Wowyita

"Vad är det som tynger dig?" säger terapeuten och ser intresserat på mig. Jag undrar om han verkligen är intresserad på riktigt. Sättet han tittar på mig får det att kännas som om han kan läsa av mig helt, se alla mina djupaste hemligheter som jag själv inte har en aning om existerar.
"Livet", säger jag.
"Hur menar du nu?" Han lägger ena benet över det andra. Ryggen är käpprak och han har huvudet lite på sned medan han betraktar mig. Ska jag vara ärlig känns han en aning läskig.
"Jag tycker att livet är meningslöst", säger jag.
Han antecknar någonting i sitt block. Blyertspennan rafsar mot pappret. "Hur länge har du känt såhär?"
"Sen någon vecka."
"Finns det någon utlösande faktor, tror du?"
"Möjligen."
"Och vad är den?" Han låter inte alls det minsta otålig. Det beundrar jag honom för.
"Mitt och min frus barn dog några timmar efter förlossningen."
"Jag beklagar. Jag kollade igenom din journal och såg att du gått i terapi för tio år sedan." Han ger mig en blick som för att bekräfta att det är sant. Jag nickar. "Du hade diagnosen depression och posttraumatiskt stressyndrom. Fanns det någon utlösande faktor där?"
Jag låter axlarna sjunka ner en aning. "Ja."
"Berätta."
"Jag såg min mamma dö." Orden som beskriver den där oktoberdagen för tio år och tre månader sedan.
"Jag beklagar. Är tankarna då lika de du har nu?"
"På sätt och vis."
"På vilket sätt?"
"Då som nu kände jag att livet blir mindre meningsfullt om jag förlorar någon jag älskar. Om min fru skulle dö nu skulle jag ta livet av mig direkt."
Han antecknar. "Har du någon gång haft seriösa planer på att avsluta ditt liv?"
"Nja... Jag har stått på Västerbron och funderat på det, men inte mer än så."
"På vilket sätt skiljer sig tankarna för tio år sedan från de du har nu?"
Hur ska jag förklara det här? "Nu har jag fattat att livet inte har någon mening. När jag var sjutton ville jag leva fast jag orkade knappt. Nu vill jag inte leva särskilt mycket. Det är skillnad. Jag var ung och naiv förut."
Terapeuten får ett oroat uttryck i ansiktet. "Vad har du för mål med terapin?"
Jag rycker på axlarna. "Inga särskilda. Jag gick mest hit för att min fru ville det. Men jag antar att det är kul att leva om man tycker att det är kul. Men jag tycker inte att det är så kul."
"Så ditt mål är att vilja leva?"
"Det kanske man kan säga. Jag menar, det vore kul att vara glad. Men det finns ingen anledning till att vara glad."
När jag kommer hem berättar jag för Iris om besöket.
"Jag älskar dig, Stefan", säger hon med tårar i ögonen. "Jag vill inte att du ska dö."
Jag ser på henne och tappar orden. Inser vad jag förut tänkt. Skulle jag verkligen bara kunna lämna henne? Skulle jag verkligen genomföra det? Eller är det bara tomma tankar?
Jag blir inte klok på mig själv. Det kanske inte finns någon mening med livet, men det finns kanske saker som håller mig kvar ändå.
Jag får en klump i halsen. Mamma och Fia är en påminnelse om att döden kan komma närsomhelst. Och Iris är en påminnelse om att jag har känslor.
Jag sätter handen för munnen. Tårarna skapar ränder på mina kinder.
"Jag vet inte vad jag vill", viskar jag. "Jag känner mig vilse."
Iris drar mig intill sig och håller om mig hårt.
"Jag älskar dig", får jag fram.