Kapitel 35 | Katti

53 5 10
                                    

Alltså, jag äger! Jag hittade min underbara anteckningsbok och här är kapitlet! Den låg på ett ganska synligt ställe, men ibland är jag bara helt värdelös på att hitta saker. Jag är bara så glad att jag hittade den! Jag tänkte "nä, nu ska jag ta och hitta den", och så gjorde jag det! Helt fantastiskt!
  Jag är inte arg längre. /Wowyita

* * *

Till mamma, pappa, Valentina och Rasmus

Om ni läser detta är jag inte längre kvar i livet. Om ni läser detta gick någonting snett under operationen. Jag skriver detta för att ta farväl. Det är en process för mig, att acceptera att jag kanske är död om några timmar. Jag har aldrig varit särskilt pessimistisk av mig och det är jag inte nu heller. Man är inte pessimistisk när man vågar se sanningen.
  Ni måste höra med läkarna om något/några av mina organ kan doneras. Ta vad som behövs. Det är inte som att jag kommer sakna dem. Jag har förbrukat mitt skal då.
  Jag vill att min kropp kremeras och att askan strös i en minneslund alternativt i havet om möjlighet finns, helst både och. Och jag vill att ni ska veta att jag inte försvinner helt. En bit av mig kanske återföds i någon annan.
  Jag vill ha en minnesstund och då vill jag att ni dansar för att fira att jag förmodligen kommit till en bättre plats.
  Jag älskar er alla. Minns tiden vi fick tillsammans.

Katti

Jag lägger ifrån mig pennan, viker vemodigt ihop det lilla pappersarket och lägger det i kuvertet på vilket jag har präntat ner "från Katrine" på baksidan. Det här kanske är det sista jag någonsin skriver.
  Jag försluter kuvertet och kastar en blick på klockan. En rysning far genom min kropp.
  Nu måste jag gå.
  Jag lägger ner kuvertet i boken Morgon i Jenin, i uppslaget där Amal går ut ur tältet och stöter på soldaten med pistol. Jag jämför mig inte med Amal, absolut inte. Hon var en kämpe. Hon överlevde sexdagarskriget, gick igenom oändliga förluster av nära och kära och jag vill inte säga någonting mer, för det är en underbar hemsk bok som alla borde läsa, och jag vill inte spoila.
  Jag gråter inte. Jag tänker på Susan Abulhawa och sexdagarskriget och striderna om Palestina. Jag tänker på Jenins offer, jag tänker på alla liv som aldrig fick spira, alla drömmar som aldrig fick uppnås. Jag tänker på alla som råkade vara på fel plats vid fel tillfälle och vars kroppar slutade i röda slamsor.
  Och jag tänker på flyktinglägren då, och flyktinglägren nu. Jag tänker på alla som lever på flykt, alla som drunknar på färden över Medelhavet.
  Jag stoppar boken i min ryggsäck och går ut i korridoren.
  "Katrine!"
  Antons röst.
  Jag snor runt och där står han, ett par meter bort i korridoren. Jag står som fastfrusen medan han kommer fram och omfamnar mig.
  "Det kommer att gå bra", viskar han och kysser mitt hår.
  "Du är en sån optimist", säger jag och ler.
  Sedan låter jag mina läppar möta hans, låter våra tungor hälsa på varandra.
  Det här är kanske vår sista kyss någonsin.
  "Jag älskar dig", säger jag. Sedan letar jag fram ett annat kuvert med en annan hälsning som jag överräcker till honom. "Ta det här."
  Jag möter hans tårfyllda blick och jag vet inte vad som kommer hända med honom om jag dör. Kommer han glömma mig?
  "Snälla, glöm mig inte", är det sista jag säger innan jag lämnar honom bakom mig i korridoren.
  "Hur ska jag kunna glömma dig?" Jag vänder på huvudet och möter hans blick en sista gång.

SjukhusetDär berättelser lever. Upptäck nu