Sjukhuset

Kapitel 44 | Stefan

Jag dras tillbaka till verkligheten när jag hör Iris skrika. Hon sitter rakryggad i sängen med blicken fäst på ingenting och andas tungt.
Jag viker ner täcket från munnen och frågar hur det är.
"Jag drömde en mardröm", säger hon och ser sedan olyckligt på mig. En mors förtvivlan. "Vad gjorde jag för fel? Varför dog hon?"
"Det var inte ditt fel", säger jag, kravlar mig upp i sittande ställning och smeker henne över ryggen.
"Vems fel skulle det annars vara?" Iris drar med fingerspetsarna under ögonen för att torka bort tårarna. Hon har också sovit dåligt.
"Det är ingens fel!" säger jag högt, klart och tydligt så att hon ska höra.
Iris ger mig en lång, blå blick innan hon slår armarna om mig och börjar snyfta okontrollerat. Jag önskar att jag var mer som hon. Att jag visade lite känslor. Att allt inte fastnade inom mig.
"Stefan, du om någon ska inte må dåligt. Det var allra minst ditt fel att Fia dog."
"Fast det kanske var mina gener som förstörde allt", invänder jag. "Hursomhelst är det inte det som är poängen."
"Och vad är poängen?"
"Att livet inte har någon mening. Att jag inte finner någon som helst mening med att vandra omkring här."
"Säg inte så!" skriker Iris.
"Vad ska jag säga, då? Att livet är fyllt av glädje och skratt? Att det finns en anledning till att jag inte avslutar mitt liv?"
Iris rycker till och tar tag i mina axlar. Jag ser desperationen i hennes blick. På ett sätt förstår jag henne. Men en annan del av mig kan inte greppa varför hon är så besatt av att leva. "Stefan, lyssna på mig. Du kan inte bara slänga ur dig såna saker..."
"Det är inget jag slänger ur mig. Det är ett resonemang som ständigt upprepas i mitt huvud. Kalla det inte för någonting jag bara slänger ur mig."
"Men jag blir ju rädd!" skriker Iris. "Jag älskar dig ju för Guds skull! Jag vill inte att du ska dö!"
"Lugna ner dig nu, Iris."
"Men för i helvete, Stefan! Du säger åt mig att vara lugn medan du pratar om att ta ditt liv! Hur fan ska jag kunna vara lugn då?"
"Det finns ingen jävla mening med livet. Varför ska jag då leva?" säger jag, lägger mig ner igen och drar täcket över huvudet. "Låt mig sova nu."
Jag hör hur täcket prasslar till och sedan Iris röst: "Jag kan inte låta dig må såhär. Antingen tar du kontakt med psykiatrin eller så gör jag det."
Jag svarar inte.
"Stefan, älskling? Hörde du mig?"
Vad vill hon ha för svar? Jag har ingen lust att prata med en psykolog. Jag vill bara ligga här, låt mig göra det då.
"Säg nåt i alla fall", ber Iris.
Men jag förblir tyst.
Sängen guppar till när hon lägger sig tillrätta. Jag har lite dåligt samvete över att jag inte svarade henne. Men jag har ingenting att säga.
Absolut ingenting.