Sjukhuset

Kapitel 34 | Sebastian & Lo

SEBASTIAN
"Sebastian." Rösten rycker upp mig ur mina fantasier.
Jag öppnar ögonen och där står Lo.
Mössan är nedragen över pannan och det svarta, spretiga håret sticker ut ur den.
"Hej", säger hen.
Jag har nästan glömt hur man pratar. Så får jag ur mig någonting som ska föreställa ett hej. Tror jag.
  "Vad har du för dig då?"
  "Jag vilar", mumlar jag. "Du då?" lägger jag till efter ett par sekunders tvekan.
  "Pratar med dig." Ett lurigt litet leende blommar upp i Los ansikte.
  "Jaha..." säger jag dumt. Undrar i mitt stilla inre om hen inte har någonting bättre för sig.
  "Är du trött?" frågar Lo.
  Jag skakar på huvudet. "Inte direkt." Det är kanske inte helt sant, men Lo verkar vara en intressant människa att prata med.
  "Då så", proklamerar Lo. "Då kan vi lära känna varandra. Jag kan börja. Ja, jag heter Lo och jag är nitton år, tog studenten i våras. Just nu pluggar jag på högskolan, jag studerar psykologi. Jag är ickebinär, kalla mig gärna för hen."
  "Det gör jag redan", slinker det ur mig. Mina filter är borta, söndervattnade.
  Lo ser undrande och en aning roat på mig.
  "I mina tankar", förklarar jag, en aning generat.
  Det där leendet blommar upp igen. Hela min kropp blir alldeles varm av det. Och det är en skön, mjuk och gosig, stabil men bräcklig känsla jag vill hålla fast vid. Ett moln av eufori i allt det mörka. Det är vackert. Lo är vacker.
  "Nu är det din tur", säger Lo.
  "Okej..." Jag är osäker på vad jag ska berätta, så jag följer hens exempel. "Öhm, ja, jag heter Sebastian, men säg Sebbe eller nåt sånt om du tilltalar mig, så sparar du lite av rösten till annat. Jag är... Jag fyller tjugo snart."
  "Å, när då?"
  "Den tjugosjunde."
  "Januari?"
  Jag nickar.
  "Alright", säger Lo. "Går du i skolan eller jobbar du eller...?"
"Jag går i tredje ring", säger jag stilla. "Jag fick plugga upp mina betyg under ett år innan jag började gymnasiet."
"Vilken linje går du?"
Jag vet inte riktigt hur jag ska tolka Los sociala framåtanda. "Humanistisk."
"Jahaja, ja, jag gick natur. Det var mycket fysik och matte. Men det gillar jag. Vad tycker du om det här stället, el hospital?" frågar Lo.
  Vad är det för fråga, egentligen?
  Och ska jag vara ärlig?
  För Lo är speciell. Hen vill mig bara väl.

LO
"Dötrist", svarar Sebastian. "Men jag är snart klar här. Det enda som är bra är du."
Det enda som är bra är du. Wow. Hur ska man tolka det?
  Jag nickar tyst. Låtsas att jag inte hört samtalet mellan hans föräldrar. Och jag inser att jag måste fråga honom en sak. "Asså... jag bara undrar en sak... Hur mår du, egentligen?"
  Sebastian ser ut att tampas med några inre demoner medan tystnaden hänger tung mellan oss.
  Så ser han upp. De klarblå ögonen är avvaktande och det är som att glänta på en dörr till minnen.
  "Vill du verkligen veta?" säger han med svag röst. Harklar sig lite.
  Varför blir jag kall inombords när han säger sådär?
  Varför känns det som om mina egna problem är obetydliga om man jämför med hans?
  "Om du vill", svarar jag och drar tummarna fram och tillbaka över resten av fingrarna på samma hand, en rörelse jag brukar göra när jag är nervös eller orolig.
  Dörren till minnena öppnas och en tår rinner sakta ner för Sebastians kind.
  "Du fattar väl antagligen redan att jag är psykiskt sjuk", mumlar han.
  Jag säger ingenting.
  "Jag har alla möjliga diagnoser, men de dominerande är schizofreni och panikångest", säger Sebastian. "De tar över mitt liv. Så jag mår inte bra. Faktiskt inte alls." Han drar handen genom sitt brunblonda hår och tittar bort. Sedan uppstår ett litet, litet leende på hans läppar. "Du som studerar psykologi kanske kan reda ut mig."
  Jag skrattar till, helt olämpligt förstås. Men det rycker i Sebastians mungipor.
  Jag har en känsla av att han inte ler särskilt ofta.
  Jag frågar honom om han minns när vi satt utanför rum 47 och pratade och vi berättade om våra familjer. Jag nämner inte den gången han pratade om att han försökte radera sig själv.
  "Jag har bara vaga minnen", säger Sebastian. "Det är så jag fungerar. Jag var fortfarande inne i en psykos, antar jag. Och mitt minne är jävligt dåligt."
  Han möter min blick och de klarblå ögonen gör mig alldeles varm och pirrig inombords. Som om en miljon fjärilar fladdrar runt i min mage. Folk säger att de har fjärilar i magen, och klyschigt är det, men sant. Jag har de där fjärilarna nu.
  "Men jag minns dig", säger han mjukt. "Jag minns din röst, din språkmelodi. Dig glömmer man inte."
  "Nä, jag är rätt speciell", säger jag. Fattar inte vad jag håller på med. Vad säger jag egentligen?
  "Ja, det är du", säger Sebastian.
  Jag tar hans hand, trots att det känns lite underligt, men jag behöver en hand att hålla i.
  Och han besvarar mitt grepp.
  Vi ler mot varandra och jag inser att det har gått en lång stund utan att jag tänkt på pappa.
  Tack, Sebastian.

***

Det blev ett lite längre kapitel idag! :) Nu ska jag sova, så att jag är utvilad för provet imorgon. ;) /Wowyita