Kapitel 17 | Lo

71 6 0
                                    

Jag sitter på bänken utanför pappas och Sebastians rum. Sebastian. Så heter han, pappas nya rumskamrat. Jag hörde hans pappa kalla honom för det härom natten. Jag låg i sängen, låg vaken och hörde allt. Hörde Sebastian gråta, hörde honom säga hur mycket han hatar sig själv. Hörde honom kräkas. Undrar om han har hjärnskakning.
Plötsligt öppnas dörren till rum 47 och han kommer ut. Sebastian. Fortfarande med bandage runt huvudet. Han ser nedbruten ut. Trött, sliten och nedbruten.
Han sätter sig bredvid mig och betraktar mig.
"Vill du veta varför jag är här?" frågar han.
"Du behöver inte berätta om du inte vill", säger jag.
Han ler vasst. "Jag försökte radera mig själv. Men deleteknappen fungerade inte. Jag kanske inte tryckte tillräckligt hårt." Självhatet lyser starkt, alldeles för starkt, i hans ögon.
Jag öppnar munnen för att säga någonting, vad vet jag inte, men han hinner före.
"Vill du veta hur? Tabletter. Citalopram, paroxetin och sånt."
"Men..."
"Du vet när jag svimmade i kafeterian första gången vi sågs?" Jag nickar. "Jag gör det ganska ofta, tuppar av, alltså." Han sätter händerna om huvudet och blundar. "Jag ser saker som ingen annan ser, hör röster som ingen annan hör. Vanföreställning säger de att det heter."
Han öppnar ögonen och stirrar upp i taket.
"Jag så jävla tragisk", mumlar han.
"Nej."
Han vänder blicken mot mig. Självhatet... Han mår verkligen, verkligen inte bra.
Jag vet inte vad jag ska säga.
Vad ska man säga?
En tjej i tolvårsåldern, som jag känner igen som Sebastians lillasyster, kommer springande längre bort i korridoren. Hon ser avvaktande på mig innan hon tar tag i sin brors hand, vill ha hans uppmärksamhet. Och jag känner ett sting av avundsjuka. Jag har aldrig haft några syskon. Det hade varit så mycket enklare då, om jag haft det nu. Då hade vi varit flera, och jag hade inte varit så jävla ensam. Om pappa dör står jag där utan föräldrar, utan syskon, utan släktingar alls. Utom de i Vitryssland, förstås. Men de skulle bo kvar där, och jag skulle bilda mig ett liv här, en tillvaro någonstans här. Jag fyller snart tjugo och borde väl vara redo att klara mig själv.
Men det känns inte rättvist att bli föräldralös innan man ens fyllt tjugo år.
"Sebbe", säger flickan, "jag har gjort en teckning till dig." Hon plockar fram ett papper hon gömt bakom ryggen, räcker det till Sebastian som tar emot det.
Det föreställer två blommor som vuxit ihop och bildar ett hjärta. Den är rysligt bra gjord, den här lilla tjejen är en blivande konstnär. Hon ler stolt, drar handen genom håret på samma sätt som Sebastian gjorde nyss. De är verkligen lika. Har samma ljusblå ögon, samma brunblonda hår och samma kantiga näsa.
"Tycker du om den?" frågar hon.
"Den är jättefin", säger han med tårar i ögonen.
Hon ger honom en hastig kram innan hon sätter sig bredvid honom.

SjukhusetDär berättelser lever. Upptäck nu