Sjukhuset

Kapitel 14 | Lo

Pappa ska byta rum. Till ett dubbelrum. Undrar vem han ska dela med.
  När hans säng rullas in och jag går bakom har den andra patienten inte kommit än. Jag tar hissen ner till kafeterian för att köpa min dagliga äppeljuice. När jag kommer tillbaka, sörplandes på drycken, håller några sköterskor på att rulla in pappas rumskamrat.
  Det är en kille i min egen ålder.
  Vänta ett slag...
  Jag sätter äppeljuicen i halsen och får världens hostattack.
  Det är han.
  Hans huvud är inlindat i bandage och ansiktet ser plågat ut i sömnen. Vad har hänt nu?
  Jag kan inte låta bli att stirra på honom, trots att jag vet att det är oartigt. Det är någonting med hans uttryck som fångar mig. Och han är så ung. Så mycket lidande för en så fin person.
  När han svimmade i kafeterian fick jag världens chock. Det var bara jag, expediten och och en annan kund där.
  När han föll ihop på golvet med ett plågat skrik blev jag rädd. Rädd med stort R.
  Jag föll på knä bredvid honom medan paniken växte i mig. Expediten och kunden kom dit, och jag såg på medan kunden, som var en man kring de femtio, försiktigt undersökte pojken. Eller ja, pojke och pojke. Han är ju i min ålder, men han ser ut som en liten pojke när han ligger där i sängen.
  Då kom en kvinna, som var så lik honom att det bara måste vara hans mor. Hon höll en flicka i tolvårsåldern i handen.
  Kvinnan skrek gällt, panikartat. Flickan gled ur hennes hand och blev stående medan modern föll på knä och grät bredvid sin son.
  Efter några minuter bars han iväg på en bår och sedan dess har jag inte sett honom. Det har bara gott tolv timmar sedan dess, men som jag har undrat. Trots att jag inte känner honom känner jag sympati med honom. Stackars pojke.
  Och nu är han här.
  Pappas nya rumskamrat.
  Hans mamma följer efter och sätter sig på pallen intill sängkanten. Jag tvingar mig själv att inte titta ditåt och plockar desperat upp en bok, En värld i mörker. Undrar om hon känner igen mig. Jag försöker fokusera på texten jag har framför mig, men det går inte. Istället låtsas jag vara strängt upptagen av att dricka äppeljuice, som om jag under inga omständigheter få bli störd i drickandet.
  Ett ljust draperi dras för och jag ser dem inte längre.
  Jag ser pappa.
  Jag ser att det inte blir bra.
  Jag ser att han inte blir bättre.