Sjukhuset

Kapitel 21 | Julietha

Jag slänger ner den obligatoriska traven med skolböcker i ryggsäcken, låser skåpet och småspringer nerför trapporna. Ute känns luften så isande rå, river mig i ansiktet, och det nästan är svårt att andas. Snön knarrar lite under mina kängor och jag går försiktigt för att inte halka på någon isfläck. Det räcker redan med att mamma är på sjukhus.
  Jag tar sikte på Freds bil som står parkerad på andra sidan Roslagsgatan. Genom bilrutan ser jag en ängslig liten Erik med luvan uppdragen. Han kollar nervöst på sin telefon, spelar något spel, antar jag.
  "Hej älskling", säger Fred och kysser mig över växelspaken. Jag lägger en arm om honom som ett försök att krama honom, men det är lite besvärligt med den där växelspaken emellan oss.
  "Hej", säger jag. "Tuta och kör." Jag spänner fast mig och vrider på huvudet för att titta på Erik. "Hur är det?"
  Han stänger snabbt ner telefonen i viloläge och ser upp på mig som om han just vaknat ur en dröm. "Va? Jo, det är okej. Själv då?"
  "Samma här", svarar jag och ser ut genom bilrutan. Ser mitt Stockholm fara förbi. Jag är inte så van vid att åka bil där jag vanligtvis promenerar. Jag brukar ta tunnelbana till skolan. Ska jag vara ärlig känns det lite onödigt att åka bil när det finns kollektivtrafik. Men eftersom Fred bara ska lämna den hos sig i Hornstull, som ändå ligger på vägen till sjukhuset, spelar det inte så stor roll. Från Hornstull blir det tunnelbana och sedan buss ut till Huddinge.
  Min mobil plingar till. Det är Stella.
    OMG såg just när du gick in i Freds bil. Han är för söt visst är han?
  Ett leende leker på mina läppar. Stella är verkligen expert på att dramatisera saker och ting. Inte konstigt att hon fick rollen som Julie i Strindbergs Fröken Julie.
    Han är precis lagom söt. <3 :) Var är du? skriver jag tillbaka.
    Jag sitter och väntar på bussen i det här skitvädret :/ längtar efter att få komma ombord på en varm, mysig tvåa, svarar hon.
    Det är jättemysigt här i bilen, skriver jag och lägger till en retsam smiley.
    Mysigt... haha! ;) Jag vet nog vad ni gör, du o Fred va! Låt honom köra, du får hångla upp honom sen! :D :D
  Okej jag lovar.
  Jag tänker på hur bra Stella är på att få mig på bättre humör. Hennes kommentarer lockar mig jämt till skratt.
  Hon vet att mamma är på sjukhus, men som den bästa vännen hon är vet hon att jag inte vill prata om det. Och det känns så mycket bättre att skriva om fåniga skämt än att hon skulle figurera som en terapeut nu.
  Vi skriver till varandra resten av bilfärden, på tunnelbanan och lite på bussen. Då har jag nästan hunnit glömma vilket sammanhang jag befinner mig i.
  Men när jag ser sjukhuset slår verkligheten mig rakt i ansiktet. Ett hårt slag. Jag blinkar till och känner yrseln.
    Det här är min verklighet.
    Det här är min verklighet och jag kan inte fly.