Sjukhuset

Kapitel 10 | Katti

Jag hör en dörr öppnas i korridoren runt hörnet och stannar förskräckt upp. Är det ens tillåtet för patienter som jag att vandra omkring på nätterna?
  "Hej", hörs en röst. Jag känner igen den som undersköterskan Ofelias röst. Hon brukar titta till mig om mornarna.
  "Hej." Den här rösten kan jag inte placera. Den tillhör en man, det är jag väldigt säker på. Jag hör hur någon sätter sig på en bänk, ett djupt andetag dras.
  "Flickan klarade sig inte", säger Ofelia stilla.
  Jag vågar inte andas. Jag borde inte höra det här.
  Jag borde inte höra det här.
  Men jag står kvar. Kan inte röra mig. Rädd för att de skulle höra mina steg, rädd för att bli ertappad.
  Jag andas knappt. Det kan knappast vara bra för mitt hjärta, men just nu struntar jag i det. Det knyter sig i magen på mig.
  "Va? Nej", säger mannen.
  "Jag är så ledsen", säger Ofelia.
  Jag klarar inte av att höra det här. Jag sätter händerna för öronen.
  "Vad var det för fel på... på mitt barn?"
  Jag hör dem ändå. Jag sänker händerna igen.
  "Det är oklart", hör jag Ofelia säga. Hennes röst är slät och beklagande.
  Jag hör en dörr öppnas och stängas och sedan blir det tyst. Knäpptyst.
  Jag känner paniken fladdra i kroppen medan jag springer genom de öde korridorerna tillbaka till mitt rum. Jag låser in mig på toaletten för jag kan inte hindra mig själv från att bryta ihop nu.
  Jag har ingen som helst relation till de drabbade, men har mina aningar om vad som har hänt. Jag gråter tyst med armarna runt kroppen.