Sjukhuset

Kapitel 24 | Lo

Jag sitter utanför rum 47 och rensar tankarna. Jag har just varit ute på en kort promenad. Det är verkligen sådär januarikallt och solen värmer inte alls. Våren känns oändligt långt borta.
  Just som jag sitter där öppnas dörren till rum 47 och Sebastian kommer ut. Hans huvud är fortfarande bandagerat, och varje uttryck ser framtvingat ut. Jag flyttar mig lite åt sidan och han sätter sig bredvid mig. Han har mörka ringar under ögonen och ser så skör ut, så bräcklig. Som en kanna av tunnaste porslin. Snart kanske han tippar över kanten.
  Han är vacker. Som en solnedgång. Usch, det där lät verkligen klichéartat.
  "Borde inte du ligga till sängs?"
  Han blänger på mig. "Borde jag inte ligga i nån minneslund?"
  Jag biter mig i läppen. "Hur mår du?" Fy fan, det där lät så idiotiskt.
  "Förjävligt." Hans röst är hes och tillbakahållen. "Hur fan möter man sin familj efter att man försökt ta livet av sig? Vad säger man till sina småsyskon?"
  Jag fingrar på det breda armbandet på höger handled. "Hur gamla är de?"
  "Tolv respektive tretton", svarar Sebastian och ser ut genom fönstret med plågad blick. Han lider. Jag kan se det, och känna det, hans utstrålning är liksom trött och uppgiven.
  "Berätta mer om dem."
  "De heter Jenni och Pie. Jenni är tolv och Pie tretton."
  Han drar upp knäna till hakan och sluter ögonen.
  "De är världens gulligaste småsyskon", fortsätter han med något lättsammare röst. "De är perfekta, så lyckade i sin existens. De är allt som jag inte är."
  Han suckar Marianergravsdjupt.
  "Sluta", säger jag. "När jag säger att du ska berätta om dina småsyskon menar jag inte att du ska jämföra dig med dem. Ni har olika kvaliteter."
  Hans ögon möter mina, ett konstverk ser på mig. "Kan du inte berätta något om dig istället?"
  "Vad ska jag berätta?"
  "Om din familj?"
  "Jag har inga syskon. Mamma dog när jag var fyra och min pappa kommer att dö om han inte får nya lungor. Vad mer ska jag berätta?"
  "Det är ju det här som är så jävla tragiskt med mig. Jag har två föräldrar som lever, och två underbara småsyskon. Ändå är jag helt uppfuckad."
  "Hur man blir bestämd inte enbart av ens familj", säger jag.
  Sebastian ser upp, och det ser ut som om jag trampat på en öm tå. "Nej, jag antar det", mumlar han tyst, nästan ohörbart.
  Läkare Lindelius kommer gående genom korridoren. Han är klädd i sin vita läkarrock och håller i en blå pärm som ser väldigt viktig ut.
  Jag sväljer hårt när jag ser hur besvärad han verkar.
  "Skulle jag kunna få prata med dig, Lo?" säger han allvarligt.
  "Vad gäller det?" andas jag. Vill inte veta, vill veta.
  "Följ med in på mitt kontor", säger Lindelius.
  Sebastian reser sig upp. "Hejdå Lo", säger han och går in i rum 47.
  Jag följer med Lindelius till hans kontor, säger ingenting. Det är som om någon har tänt på en bomb och stubinen håller på att brinna av medan vi går mot hans rum.
  Jag får sitta på en obekväm pinnstol och han i sin komfortabla skrivbordsstol. Varför kan inte jag också få ha en?
  Han detonerar bomben så fort han sagt det som inte får vara sant.
  "Jag är hemskt ledsen, Lo. Vi har ingen donator och det finns inte så mycket annat vi kan göra än att stänga av respiratorn."