Sjukhuset

Kapitel 2 | Sebastian

Jag har aldrig varit särskilt bra på matematik. Men jag trodde att jag var tillräckligt duktig för att räkna ut hur många piller det behövs för att få mig att somna in för evigt.

Jag skulle aldrig behöva ha ångest. Jag skulle slippa mardrömmar och panikframkallande minnen.

Fast det vet jag ju inte. Vad som helst kan hända efter döden, är mitt tankesätt som agnostiker. Jag kanske återföds som en elefant i Kenya, kanske hamnar jag i något paradis, fast varför inte helvetet då?

Jag kanske hamnar i en annan värld, i en annan dimension, liksom. Som någon ande.

Om jag skulle återfödas skulle jag vilja vara ett vilt djur som springer fritt och vars fokus ligger på överlevnad. Inget överanalyserande eller så. Bara få vara.

Det enda jag vill är att få vara fri.

Fri från ångest. Fri från panik. Fri från allt som heter tvång.

Fri från Sebastian, från den patetiska lilla pojke jag gömt mig i under tjugo år. Fan, vad jag hatar honom.

Han finns kvar.

Han dog inte.

Vilken jävla typ, alltså. Seriöst. Hur många tabletter krävs för att radera honom? Jag kan inte slösa bort hur många som helst, fattar han inte att hans tid är kommen, att hans bäst-föredatum har passerat för länge sedan?

"Din idiot", är det första jag säger när jag vaknar på sjukhuset.

De säger att jag fortfarande är drogad. Det har bara gått tio timmar sedan jag svalde det som skulle bli min räddning.

I och för sig förtjänar Sebastian att lida. Men ändå. Jag är besviken. Jag vill inte leva längre. Livet är ett helidiotiskt, meningslöst, förjävligt spel och jag har ingen lust att vara med längre.

Jag säger upp mig.