You & I » 1D

Kapitel 42

"Niall?!" Ropar jag.

Det enda som hörs är våra steg mot marken, våra tunga andetag och regnet som slår hårt mot marken.

Plötsligt stannar Liam upp. Han tittar upp mot bron. Jag följer hans blick. Hans blick är fastklistrad på en person som står på kanten av bron. Zayn tittar också upp. Vi står helt stilla och försöker se vem personen är. Det spelar ingen roll vem det är, ingen förtjänar att dö. Även om det inte finns några tåg som rör sig vid den här tiden, dör man ändå om man hoppar. Niall hade haft rysligt mycket tur sist. Men som man säger, andra gången gillt. Om han får för sig att hoppa den här gången, vet jag att hans kropp inte klarar det. Tankarna är hemska men det finns inte tid för glada tankar i denna situationen. Plötsligt säger Liam något som får mig att hoppa till.

"Det är Niall!!"

Mitt hjärta hoppar över ett slag. Det kan inte vara Niall. Det ska inte vara Niall. Det får inte vara Niall.

"Fan!! Vi måste få honom i säkerhet.. Han har säkert inte sett oss.." Säger jag. Jag måste hålla mig lugn men det enda jag vill är att gråta.

"Liam, gå upp till honom! Skynda dig innan det är för sent! Jag ringer ambulansen och du, Zayn bara se till att han inte hoppar..." Säger jag.

Liam nickar och rusar iväg. Det är bråttom. Zayn tittar upp mot bron.

"Fan!! Louis!!" Ropar Zayn.

Jag hoppar till och tar ett stadigare grepp om mobilen för att inte tappa den.

Zayn pekar upp mot bron. Niall står och balanserar på kanten utanför järnstaketet, den lilla kanten är väldigt smal. Vilken sekund dom helst kan han vara borta. För alltid.

"Fan!! Har inte Liam hunnit upp dit än?!" Säger jag panikslaget.

"Jag vet inte!" Säger Zayn, han låter lika panikslagen som jag.

Jag slår in numret och det dröjer inte länge innan jag kommer fram. De frågar frågor om var vi befinner oss och jag blir allt ännu mer stressad av att titta på Niall som sakta balanserar på den lilla kanten, konstigt nog vinglar han hela tiden till vilket får mig att dra efter andan.

Till slut går dom med på att skicka hit en ambulans. Plötsligt kan vi äntligen se två personer där uppe. Liam och Niall.

*Liams POV*

Jag smyger fram till Niall. Hastiga rörelser kan göra honom rädd. Jag nästan viskar till honom.

"Niall..."

"Va fan gör du här?!" Skriker Niall utan att titta på mig.

"Niall? Har du druckit?" Frågar jag.

Jag vet att han har det. På den lilla stunden vi letat efter honom har han hunnit med mycket.

"Det är inte ditt problem Liam!!" Skriker Niall.

"Ta det lugnt Niall.." Säger jag. Jag försöker låta lugn men inombords är jag skräckslagen.

"Nej!! Bara gå!! Jag vill bara avsluta det här!!" Skriker Niall.

Hans tårar börjar formas i hans ögon.

"Bara låt mig avsluta det.." Hans röst är nu låg.

"Jag tänker aldrig lämna dig här, Niall.." Säger jag.

Rädslan av att han ska släppa taget gör mig livrädd. Jag vill bara sträcka ut min hand och be honom ta den, men så enkelt är det inte.

"Men jag kan lämna dig.." Säger Niall.

Jag skakar på huvudet i ett försök att få bort hans sorgliga ord.

"Det här är-" Han avbryter.

"Precis vad jag vill.." Säger han.

Jag skakar på huvudet.

Han ställer sig ännu mer på kanten.

"Niall!! Du kan -" Men längre hinner jag inte.

Det sista jag hinner se är hans skräckslagna ansikte innan han försvinner. Jag lutar mig över kanten.

"NIAAALL??!!" Skriker jag.

*Louis POV*

Det sista jag ser är hur Nialls fötter lämnar kanten.

(Wow, fan va jag gråter..)

Jag stoppar mig inte en sekund från att rusa fram dit. Niall ligger på tågbanan. Jag springer dit. Det känns som allt snurrar runt av den stora chocken jag fått av hans språng ut i luften.

"Niall?! Du måste lyssna på mig?! Du får inte lämna okej?! Stanna här!! Ambulansen är på väg och... Niall, lämna mig inte.." Säger jag och böjer mig ner över hans kropp. Han är alldeles blöt av regnet. Han blir ännu blötare av mina tårar.

Slutligen kan jag höra sirener och hur bildörrar stängs och öppnas. Ambulansen har äntligen kommit. Polisen har också tagit sig hit och jag kan höra människor som pratar med varandra. Jag förstår att Liam och Zayn gått upp dit.

Plötsligt känner jag en hand på min rygg, handen är kall och jag kan känna att den är blöt.

Niall.

"L-L-Louis...?" Hans röst är svagare än någonsin.

"Förlåt att jag aldrig lyssnat på hur dåligt du mår... Snälla... Stanna... Du är stark..." Säger jag gråtandes.

Ett litet svagt leende sprids på Nialls läppar innan han sakta sluter sina ögon igen.

Ambulansförarna blir guidade av Liam och Zayn ner till tågbanan. De hjälps åt med en bår. De tar sig ner på spåret. En av poliserna kommer ner.

"Dom har stängt ner tågtrafiken som rör sig hitåt.." Säger polisen.

Vi alla tar in orden men ingen svarar henne.

Ambulanssköterskorna hjälps åt att få upp Niall på båren. Jag går med dom upp på perrongen. De hjälps åt med att få upp Niall till ambulansen. Jag möter Liam och Zayn i en kram på perrongen.

"Allt kommer att ordna sig... Niall är stark..." Mumlar jag. På något vis försöker jag nog övertala mig själv det.

Allt kommer att bli bra, Niall är stark. Efter det här, kommer jag inte bara lyssna på honom. Det är allvar. Jag kommer bry mig.

________________

Kapitel 42! :)

Jag grät genom nästan hela kapitlet.. :(

Hoppas i alla fall att ni tyckte om det..?

Mer spänning väntar.. ;) xx

HARE BRA!! xx