You & I » 1D

Kapitel 27

"Jo Sky, vad är det?" Frågar Harry.

Jag tittar bort.

"Sky? Är det något som är fel?" Frågar Harry.

Jag rycker på axlarna.

"Vad är det?" Frågar Harry.

"Min... Um..." Börjar jag tyst.

"Din vadå?" Frågar Harry oroligt.

"Min... Period är... Några dagar sen..." Viskar jag.

Harry spärrar upp ögonen.

Jag känner mina tårar lämna mina ögon.

"Är det många dagar?" Frågar han sedan.

"Inte jätte.." Viskar jag gråtandes.

"Sky.. Du måste ta det lugnt.." Säger han sedan.

Jag svarar inte.

Harry lägger armarna om mig.

"Förlåt.." Säger han sedan.

Jag ser frågande på honom samtidigt som jag gråter.

"Förlåt.. För att jag sa att jag älskar dig.. Du hör ihop med Niall.." Säger Harry.

"Jag antar det.." Svarar jag.

"Du antar det?" Säger Harry.

"Jag vet inte längre Harry.." Viskar jag.

Vi båda suckar.

"Sky.. Jag tycker att vi åker till sjukhuset.. Dom måste få sy din rygg.." Säger Harry.

Jag nickar sakta.

Vi båda reser oss från golvet. Harry släcker i badrummet och sedan går vi ut i hallen. Plötsligt ringer Harrys mobil. Han fiskar upp den ur sin ficka.

"Hej det är Harry?" Säger Harry.

Hans min sjunker ner i lägsta nivå. Det ser ut som han är nära att svimma. Han står helt frusen på golvet. Den bleka färgen kommer krypandes i hans ansikte.

"Herre gud..." Hör jag Harry säga. Jag förstår att det är något riktigt hemskt som hänt.

"Vi kommer..." Snyftar Harry.

Han lägger på och stoppar ner mobilen i sin ficka igen.

Jag ser oroligt på honom.

"Niall... Har... Blivit... Sämre..." Viskar Harry.

Jag rusar fram till honom och kastar mig i hans famn. Vi båda gråter floder.

"N-N-Niall f-får inte d-dö..." Stammar jag fram.

"Dom gör allt dom kan... Men just nu... Verkar det lönlöst..." Viskar Harry i min famn.

Jag orkar inte anstränga mig för att få fram ett ord. Jag bara gråter.

Vi släpper till slut varandra och tar på oss våra skor. Sedan går vi ut.

SJUKHUSET:

Vi går in genom dörrarna till sjukhuset. Det luktar fräscht där inne. På vissa ställen sitter gråtande människor och på andra ställen sitter glada familjer. Känslorna är så olika här.

Vi går genom en korridor till rum 12. Nialls rum.

Vi går in genom dörren. På stolarna längs en vägg sitter Louis, Liam och Zayn. Zayn har tagit med sig Perrie och Eleanor sitter också på en av stolarna.

(Sätt gärna på Chris Medina - What Are Words här: http://www.youtube.com/watch?v=0W2jZ88sK04 )

I rummet finns även doktorer och sköterskor. Allt för att göra det så bekvämt och tryggt för oss alla.

Harry slår sig ner på en av stolarna. Alla gråter.

Jag går fram till Nialls säng. Jag ställer mig på knäna bredvid sängen. Niall ligger där, hans ögon är slutna. Han har antagligen inte länge kvar nu.

"Niall... Du hör antagligen inte det här, men det är så viktigt för mig att få det sagt.." Säger jag. "Du har alltid funnits här för mig, i tuffa tider och även när vi båda varit glada. Det kändes som jag tappade bitar av mitt hjärta när jag fick veta att alla ljög för mig. När min bästa vän ljög. När min mamma ljög. Och när min pappa ljög. När jag träffade dig första gången här i London var jag trött på livet. Jag ville lämna även om jag aldrig sa det till dig. Men du märkte det. Mina handleder var nästan alltid fulla med nya skärsår för varje dag. Men du stod upp för mig. Du ville hjälpa mig. Ingen annan hade någonsin brytt sig. Sakta men säkert så lagade du mitt hjärta igen. Jag blev hel med dig. Allt verkade så bra. Tills den där bilden i tidningen dök upp. När vi bråkade. När du trodde att jag var otrogen med din bästa vän Harry. Allting hade hänt innan. Men du befallde mig att lämna dig. Jag gjorde som du sa men vi båda saknade varandra. Även du hittade på dumma saker. Allt vare mig. Det var dumt. Riktigt dumt. Men vi båda lärde oss från det. Jag kommer ihåg första gången du var här. När du hade försökt ta ditt liv, med kniven. Samma dag hade jag också gjort dumma saker. Vi båda låg här på sjukhuset. I rummen bredvid varandra. Det var nära att vi båda försvann för alltid den gången. Men vi klarade det. En annan gång var när du försökte ta ditt liv genom att hoppa. Jag tackar fortfarande personen som hittade dig vid tågbanan. Om inte personen gjort det... Hade du inte levt. När det hände och jag såg dig ligga i sängen i sjukhusrummet fick jag panik. Du hade försökt ta ditt liv för att vi hade bråkat och det inte löste sig. Det var hemskt. Jag minns att fönstret stod öppet. Jag gick fram dit och hoppade. Allt blev bara svart. Ingen hann stoppa mig. Jag trodde att jag skulle dö. Att jag äntligen skulle få lämna det här helvetet. Men det gjorde jag inte. Jag vaknade här igen. Vi båda kom på bättringsvägen. Vi var sams igen. Men sedan hände det här. Vårt senaste tjafs. Du kysste henne... Det gjorde mig förtvivlad. Eftersom natten på hotellet... Ja... Den minns jag. Men du kysste den där tjejen. Vi började bråka hemma hos dig igen. Jag sa att jag lämnade dig. Du skrek åt mig hur mycket du älskar mig, men jag vägrade att lyssna. Jag åkte med Harry hem till honom. Det där meddelandet du skickade, som vi inte märkte förrän några timmar senare. Det fick mig att ångra allt! När vi hittade dig i din lägenhet... Trodde jag inte mina ögon. Blodet på dina kläder, golvet och dina handleder. Det var så hemskt. Tabletterna som låg vid din sida... Du menade allvar. Du ville inte längre. Du ville lämna. Här är vi nu igen. Men det här är värre än förut. Ingen vet om du överlever. Niall, människor har inte 9 liv. Vi har ett. Men du är stark. Vad som än händer... Jag älskar dig... Ingen kan ta din plats i mitt hjärta... Aldrig..." Gråter jag.

Alla tittar på mig. Allihopa gråter ännu mer.

"Niall... Snälla... Lämna inte..." Gråter jag. Jag sätter mig på sängen och lägger armarna kring Niall.

Mina tårar lämnar mina ögon, och rinner nerför mina kinder ner på Nialls tröja.

Plötsligt känner jag hur Niall sakta, sakta rör sig i min famn.

"Ä-Är d-det d-du min himmel...?" Viskar Niall.

Jag sätter mig upp.

"Niall..." Viskar jag gråtandes.

"Sky..." Viskar Niall.

"Förlåt..." Viskar jag.

"F-Förlåt mig m-med..." Viskar Niall.

"Jag älskar dig Niall..." Viskar jag.

"Jag älskar dig med Sky..." Viskar Niall tillbaka.

Niall ser in i mina blöta, gråtröda ögon. Sedan böjer jag mig ner och kysser honom.

"Niall..." Säger jag sedan.

"Jag är här för att stanna nu..." Säger Niall, på hans läppar finns ett snällt leende och i hans ögon finns det 1000 ledsna tårar.

_______________________________

Kapitel 28 kommer inom kort!! :D xx