You & I » 1D

Kapitel 22

"Okej.. Jag tror att det är bäst att vi kör in till sjukhuset.." Svarar en av dom.

"Bara håll er lugna.." Säger den andra.

Jag nickar.

De hjälps åt att bära upp Sky på båren. Jag ser nervöst på.

"Kan jag följa med..?" Frågar jag.

"Ja visst.." Säger en av dom.

Jag tar på mig mina skor. Jag tar även med väskan som vi båda redan har packat. Jag låser hotellrummet och sedan går jag in tillsammans med Sky och de andra två i hissen.

"Jag heter Christy förresten." Säger tjejen som ser ut att vara i 30-årsåldern.

"Och jag heter Charles." Säger killen.

"Jag är Niall.." Säger jag.

"Japp, vi vet. Dom flesta känner nog igen dig.." Säger Charles och blinkar med ena ögat.

När vi kommer ner till första våningen skyndar jag mig att lämna in nyckeln och betala. Vi har ju faktiskt bråttom.

Vi rusar sedan ut till ambulansen. En massa fans har samlats utanför hotellet och det blir svårt för oss att komma fram. Alla sträcker fram sina mobiler, jag försöker att hålla mig lugn för att inte cellskräcken ska ta över.

Till slut kommer några säkerhetsvakter som får alla fans att flytta på sig, ja i alla fall så att vi kommer fram. Jag hoppar in där bak tillsammans med Christy och Sky. Sky ligger på båren och jag och Christy sitter bredvid. Jag tar tag i Skys hand. Den är kall.

Christy gör små undersökningar på Sky, endast såna hon klarar av att göra i ambulansen. Jag kan höra sirenerna av ambulansen. Det låter högt och tar nästan kål på mig.

När jag tror att jag inte står ut längre kommer vi fram till sjukhuset.

Charles öppnar dörren så vi kan gå ut. Christy och Charles hjälps åt att få ut Sky från ambulansen. Jag står mest där och tittar på, jag vet inte vad jag ska göra. Jag skakar av orolighet och undrar om detta på något sätt är mitt fel.

Jag följer med Charles och Christy in på akutmottagningen. Några sköterskor möter upp oss. Christy och Charles byter några ord med sköterskorna innan de vänder sig till mig.

"Jag hoppas det går bra.." Säger Christy och klappar mig på axeln.

Charles tar farväl genom ett leende.

Jag nickar och ler till de bara, om dom bara visste hur tillgjort leendet var. Jag kunde inte le nu, allt var skit.

Jag slår mig ner på en stol utanför rummet där de kört in Sky. Sekunderna känns som minuter, minuterna känns som timmar, och timmarna känns som dagar.

När jag suttit och väntat i cirka en timme kommer Sofia. Jag hade saknat henne samtidigt som jag avskydde att vara tillbaka på sjukhuset.

"Kom Niall, vi kan gå till mitt kontor och prata igenom situationen. Så slipper du sitta här!" Säger Sofia.

"Tack.." Säger jag och följer med Sofia.

Vi går igenom några dörrar och korridorer innan vi till slut kommer fram till Sofias kontor.

Vi går in genom dörren, jag slår mig ner i soffan som står placerad mot väggen. Sofia stänger dörren och sätter sig sedan bredvid mig.

"Hur känner du dig?" Frågar Sofia.

Jag möter hennes blick och svarar:

"Skit.."

Sofia ser ner i golvet och säger sedan:

"Livet är tufft.."

Jag nickar.

"Än så länge tyder testerna på att det inte är något större fel på Sky.. Hon är mest lite överrumplad av någon anledning.." Säger Sofia.

Jag ser ner i golvet. Det är mitt fel.

Jag nickar nervöst som svar.

"Du behöver inte oroa dig, Niall. Hon kommer kunna åka hem redan senare idag." Säger Sofia.

"Okej.." Säger jag.

Jag lyfter ögonen från golvet och möter Sofias ögon. I cirka en minut sitter vi och bara tittar in i varandras ögon. Jag känner mig till slut lite fånig och vänder bort blicken.

"Är du okej?" Frågar Sofia.

"Ja.. Bara att allt är mitt fel.." Jag hade råkat säga det.

"Varför skulle det vara ditt fel?" Frågar Sofia.

"Nä.. Ingenting.." Säger jag hastigt.

"Du kan berätta vad du vill Niall.. Jag blir inte arg, ledsen eller skrattar. Och jag berättar absolut inte för någon.." Säger Sofia.

Nu var hon ju lite för gullig?

Hon ler.

Då bryter jag ihop. Mina tårar rinner som floder nerför mina kinder.

"Niall?! Vad har hänt?!" Säger Sofia förskräckt.

"Det är mitt fel att Sky mår som hon gör!!" Kastar jag ur mig.

"Varför det?" Frågar Sofia igen.

Jag tittar upp. Jag vågar inte berätta.

"Jag kan inte berätta.." Säger jag.

"Okej.." Svarar Sofia.

Jag nickar sakta.

"Vad som än hände, är det inte ditt fel Niall." Säger Sofia.

Ännu en tår lämnar mitt öga.

Sofia ser tröstande på mig.

Jag märker att hon tittar på mig, och tittar därför upp. Våra blickar möts igen.

Vi flyttar några centimeter närmare varandra.

Våra ansikten kommer närmare varandra.

Sedan känner jag hennes läppar mot mina.

Mina tårar rinner sakta nerför mina kinder.

Sofia stryker mig på ryggen samtidigt som vi kysser varandra.

____________________________

Oj oj oj! Det förväntade ni inte va? Kommentera!

Här är några frågor som skulle vara kul om ni svarade på:

1. Var du inställd på att det skulle hända?

2. Vad tror du Sky skulle göra/säga om hon får reda på det?

3. Vad tänker du om Niall just nu?

Hoppas du gillade kapitlet, STAY TUNED!! Nytt kapitel kommer inom kort!

TACK FÖR ALLT MINA ÄLSKADE LÄSARE! NI BETYDER ALLT! xx