Den sista alven

Kapitel 17

- Ta de lugnt Zori, jag vill inte att du biter hål på läppen. Elliots tumme strök mig mjukt över min underläpp och jag lossade mitt bett, innan vi gick ner för trappen. 

- Ska du ha något att dricka? Jag nickade frånvarande och fortsatte se mig omkring när Elliot lämnade min sida. Utanför hade mörkret lagt sig över slottsträdgården och det verkade underligt kusligt. Ändå frestade det mig mer att gå ut än att stanna i det kvava rummet. Det kändes som om vart jag än vände mig fanns det bara mer folk, och jag kände mig allt mer obekväm med hela situationen.

- Zorinim.. En hand på min axel fick mig att förskräckt rycka till och vända mig i riktning mot rösten. Gideon stod framför mig helt klädd i svarta, prydliga kläder med håret fint ihopsatt i nacken vilket fick hans skarpa käklinje att träda fram ännu mer. Jag fastnade en lång stund vid hans åsyn innan jag krampaktigt svalde och neg framför honom efter han bugade.

- Har Elliot redan lämnar din sida?

- Nej han hämtade bara något att dricka. Du behöver inte oroa dig, vi är bland våra allierade.

- Lojalitet hos människor kan snabbt ändras, du..

- Börja inte du också, jag är trött på allt prat som ändå inte leder någon vart. Jag vill bara ha en kväll där allt kan vara lite mer så som de var innan. Han öppnade munnen för att säga något, men stängde den igen. I samma stund kom Elliot tillbaka och bugade sig djupt framför Gideon.

- Sir Grimmhok, vilket ära. Sa han uppriktigt och räckte mig de ena glaset med mjöd. Gideon gav tillbaka en av sina korta bugningar.

- Ni får ursäkta mig, jag ska ta mig vidare till Pion. Jag ska låta er två ungdomar roa er. Och med de vände han på klacken utan att skänka oss så mycket som en blick. Jag himlade med ögonen.

- Och han ska jag på uppdrag med.. Elliot skrattade och skålade med mig.

- Jag avundas dig inte, hur mycket jag än respekterar honom verkar han inte som personen man vill spendera tid med själv. Jag tog en klunk ur mitt glas med en nick.

- Han är lite speciell, minst sagt. Men han kan vara rätt godtrogen också, han bara gömmer de väl. 

Elliot fattade tag i min hand och började dra mig ut mot dansgolvet.

- Vi ägnar lite mindre tankar åt honom, eller vad säger du? Jag tycker du ska ge mig nästa dans i alla fall. Han inväntade inte svar när musiken började och hans armar las om mig.

Dans efter dans, han energi verkade liksom aldrig ta sluta. Han verkade fast benägen att aldrig släppa mig ur sikte, och även om andra försökte släppte han inte min hand. Inte förens jag andfått stannade helt drog han mig äntligen bort från dansgolvet.

- Du tar livet av mig. Skrattade jag och svepte en glas med punsch. Han blinkade lekfullt och räckte mig även sitt.

- Nejdå, det är bara du som tål för lite. Jag skulle kunna dansa hela natten! Jag granskade honom från topp till tå och skakade medlidsamt på huvudet.

- Du, det tror jag dig faktiskt att du kan göra. Elliot gav mig ett bländade, retfullt leende och tog min hand.

- Kom, jag håller på att kvävas här inne. Låt oss gå ut i trädgården en stund! Jag nickade tacksamt över erbjudandet och lät honom dra mig genom folkmassorna, ut till korridoren vidare mot utgången. Väl ute tog jag två djupa andetag av den friska kvällsluften och skrattade till.

- Ska vi försöka ta oss igenom labyrinten nu? Skrattade jag och började småspringa mot den. Elliot sprang snabbt ikapp mig och tog min hand medan vi irrade runt bland de två mans höga buskarna. Skrattandes trevade vi runt i mörkret en lång stund, tills en av gångarna plötsligt öppnade upp sig framför oss och en stor fontän tornade upp sig framför våra ögon. Jag släppte Elliots hand och klappade förtjust i händerna.