Jag torkade mina tårar som frusit sig fast i man ögonfransar och stirrade ner i Gideons uttryckslösa - döda - ansikte. Jag svalde krampaktigt och såg mot hållet jag hörde hovar klappra mot snölandskapet.
- Zorinim? Solomon..
- Här borta! Ropade jag fortfarande oförmögen att ställa mig upp. Snart dök hans mörka stora gestalt upp mellan träden på en fux och stannade några meter ifrån oss. Utan ett ord klev han av och sjönk ner vid Gideons andra sida.
- Vad har hänt här..? Frågade han lågmält och mönstrade mig topp till då bara för att stanna några extra sekunder vid mina nerblodade ben. Jag sänkte blicken.
- Vi måste ta oss tillbaka, de väntar på mig.
- Är du säker? Nej. Nej jag var inte säker, det enda jag visste var att jag inte kunde stanna kvar längre på denna plats där vart jag än vände blicken låg blod av de jag älskat. Långsamt nickade jag och Solomon ställde sig upp och hämtade Gideons häst som stod och gnagde på några torkade löv från en buske. Gideon lyfte han upp över hästryggen innan han hjälpte mig upp i sin sadel och styrde hästarna tillbaka mot slottet. Vi sa ingenting, de fanns inget att säga. Jag hade fått tillbaka de jag kämpat för enda sedan mitt land hade störtat. Men till vilket pris? Det kändes inte värt allt längre.
Jag borde vara lycklig. Men de enda jag kände var en tomhet som snörpte åt halsen på mig så jag fick svårt att andas. Jag blundade och lät snöflingorna smälta mot mitt ansikte. "Människor kommer alltid dö för din skull". Gideon hade haft rätt, så som han alltid hade. Inte ens de ofödda som stod mig nära skonades längre. Hur mycket fick hända innan de var accepterat att man inte orkade längre? För jag hade gett upp, jag hade inget att leva för, inget jag ville leva för.
Det är nu jag vanligtvis vänt mig till min bön, men jag var trött på att be utan svar. Trött på att lägga min tillit i någon som uppenbarligen aldrig brydde sig, aldrig gjorde någonting för att stoppa detta vansinne som skedde. Tyst stod och såg på hur ett krig förstörde ett land i flera år, hur människor dog. Hur barn dog. Det var inte längre någon makt jag ville stå bakom.
- Vilket läger ska jag ta dig till? Jag såg upp mot slottet och människorna framför mig. Oljan som fortfarande brann på sina ställen, döda soldater som börjat staplas upp, andra som fortfarande låg kvar i snön med pilar, spjut och svärd stickandes ur sina oskyldiga kroppar. Dethär kostade det att få rättvisa. Jag fnös.
- Ta mig till drottningen, detta är hennes trolovade och hon förtjänar ett farväl och en begravning.
- Är du säker? Det kanske är bättre om du går tillbaka till ditt folk som kan se till dig. Jag skakade på huvudet. Solomon tvekade men lydde sedan mig och skrittade mot huvudtältet där Pion höll till. Solomon hjälpt mig av hästen och tog ner Gideon, medan jag stötte mig mot hästens mank så jag kunde hålla mig på benen.
- Kära barn, vad har hänt? Pion stirrade med fasa på min nerblodade kropp innan hennes blick slutligen mötte Gideon som låg över Solomons axel när vi klev in i hennes tält. Hon slog handen för munnen.
- Lägg honom här... Sa hon lågt och Solomon hjälpte mig medan en av soldaterna tog Gideon och la ner honom på sängen. Pion sjönk ner bredvid honom på sängen med ryggen vänd mot oss, och jag hade svårt att avgöra om hon grät eller inte. En lång stund stod vi i tystnad tills hon slutlige ställde sig upp med läpparna hårt sammanpressade. Jag visste inte vad jag skulle tro om hennes ansiktsuttryck, de var i alla fall inte sorg. De såg mer ut som...rädsla.
- Och kung Marcus? Frågade hon till slut och mötte min blick. Jag skakade på huvudet.
- Han kom undan, förlåt mig. Svarade jag tyst och sjönk ner på en stol med Solomons hjälp. Pion såg förtvivlad ut, som om hon hade beslutsångest över vad hon skulle säga härnäst.
- Vi måste ta dig till alverna, du är skadad. Hon verkade samla sig och rätade på sig återigen.
- Nej jag klarar mig, det är bara...bara.. jag svalde gråten och stirrade ner i mina händer som för att finna svaret där på hur jag skulle avsluta meningen. De var inte till någon hjälp. Men Pions hand som las på min axel fick mig att förstå att jag inte behövde svara, hon visste redan.
- Zorinim, jag kan inte ljuga för dig längre. Du är trots allt min systerdotter och jag kan inte se dig fortsätta leva i denna ovisshet. Jag mötte hennes blick som såg frånvarande ut.
- Syterdotter?
- Jag är som du, din mor och jag delar samma mor, men inte samma fader.
- Vad menar du med de? Frågade jag oförstående.
- Vi har levt länge i strängt förbud, särskilt om du är kunglig på Wyewe. Min mor, din mormor, förälskade sig som ung i lord Henriks son Ferell. Ferell var äldst av 3 söner, och hon skulle på den tiden kanske till och med fått tillåtelse att gifta sig med honom för att han stod lord titeln närmast efter sin fader. Men Ferell föddes förlamad från midjan nedåt, och Wyewes dåvarande kung vägrade tillåta äktenskapet. Jag är Forells och din mormors oäkting. Som bestraffning för hennes olydnad togs jag ifrån henne samma dag jag föddes och hon fördes tillbaka till sina alvsyskon och till mannen hennes far valt ut åt henne, nämligen alvprinsen Jerad. Hon gifte sig med Jerad så som de förväntades av henne, medan jag växte upp med min far och farfader i deras borg, där de lovat att ta hand om mig och inte avslöja min sanna identitet. Henrik spred ryktet att jag var hans dotter, och Ferell, min far, min bror. På så vis kunde jag giftas bort i mogen ålder till kungen över mitt nuvarande rike, och hemligheten har bevarats.
- Så du är min... moster? Pion nickade och jag skakade på huvudet av förvirring. Världen verkade aldrig vilja sluta förvåna mig.
- Jag vet att det är mycket att ta in, men du hade rätten att få veta varför jag sympatiserar så mycket med alver, samtidigt varför jag brutit all kontakt med dom. Min far Ferell var en god man, trots att jag mer såg honom som en äldre bror än som fadern han var, min mor lärde jag tyvärr aldrig känna. Jag fick se en glimt av henne en gång, jag kan inte ha varit äldre än 10 då hon höll din mor i sin famn. Jag hade tänkt springa fram till henne den gången, men ångrat mig. De skulle bara orsakat mer smärta än lycka, och efter de pratade jag aldrig mer om de.
- Kände min mor till dig?
- Ja de gjorde hon, när hon blev äldre. Hon var en god kvinna, och jag avundades henne. En så stark vilja, ett så starkt hjärta. Du påminner mycket om henne.
- Varför berättar du detta för mig nu, varför inte dagen vi träffades? Så mycket jag ljugit för dig för att hålla min identitet hemlig, allt de kunde undvikits!
- Jag har ljugit om de så länge och aldrig trott att jag skulle behövt berätta de för någon, inte förens dagen Gideon tog med dig fram till min tröskel. Skulle de kommit fram skulle de inte bara betyda att förtroendet för mig skulle förstöras, utan också sätta mitt land i mer fara än de redan var. Jag kunde inte riskera det. Alvernas förföljelse har sträckt sig ända in i tronsalarna, jag behövde mer tid. Mitt avslöjande hade endast gett mig mindre tid.
- Men varför nu? Pion gav ifrån sig en djup suck och gned sina tinningar i en fundersam gest.
- För jag kan inte förändra de som står skrivet, hur mycket jag än försöker. Och att undanhålla de jag vet för dig är inte bara orättvist, utan respektlöst mot dig. Du förtjänar att veta de som alverna redan förutsåg långt innan du föddes, men som har legat gömt för att inte leda till... ja detta. Hela detta kriget. Men dokumenten hittades, olyckligtvis av Marcus först..
- Zori? Skynket för tältingången föstes undan och Elliot klev in utan att vänta på svar.
- Elliot! Jag ställde mig upp trots smärtan och föll in i hans utsträckta famn. Hans ena arm var bandagerad och satt i ett stöd runt nacken på honom, i ansiktet löpte en lång rispa längs med hans kind till örat. Men han levde, och han fanns här fortfarande och omfamnade mig så hårt han kunde med sin friska arm.
- Du lever.. viskade jag mot hans bröst och han strök mig över håret och pussade mig på hjässan.
- Jag lovade dig de, jag håller mina löften.. I allt som hänt hade jag nästan glömt bort honom, men nu stod han här framför mig och jag skämdes över att jag inte ägnat honom några tankar. Det hade bara varit så mycket annat, men nu fylldes jag av en outhärdlig glädje över hans existens mitt i all död.
- Vad har hänt här? Elliot upptäckte Williams livlösa kropp och genast slungades jag tillbaka i den hopplöshet jag känt innan han dök upp. Pion sjönk ner i en stol.
- Elliot, jag måste be dig gå, jag måste få prata med Zorinim i enrum. Elliot släppte mig när Solomon steg fram mot oss men verkade inte ha några tankar på att gå.
- Elliot, de är okej. Gå och sök upp läkarna hos alverna med Solomon så tar de hand om dig. Han kastade en oförstående blick mellan oss innan han bugade kort och följde med Solomon och tältet föll tyst och tomt. Jag satte mig bredvid Gideon och tog hans hand i min, så stora och varma hade de varit, nu kändes de plötsligt så obetydliga och långt borta. De kändes inte ens som de tillhörde honom längre, då dess beröring inte längre gav mig de känslor de brukade ge mig.
- Zorinim, Gideon och jag bröt förlovningen innan kriget idag. Jag hyser ingen agg mot varken dig eller honom, tvärt om, jag är glad att han hittat glädje tillslut. Han älskade dig väldigt mycket, även om han aldrig fick chansen att säga det vid liv. Jag bet ihop och kände en ny våg tårar välla upp inom mig.
- Jag önskar att jag aldrig träffat honom. Viskade jag med blicken ner i mitt knä.
- Det är en väldigt orättvis sak att säga i den dödes närvaro. Hon satte sig bredvid mig och tog mina händer.
- Har du kvar påsen jag gav dig innan du gav dig av? Jag nickade stumt och drog fram den lilla skinnpåsen som jag fortfarande inte visste vad den innehöll.
- Öppna den. Jag mötte hennes blick och lydde. Lossade försiktigt knuten och skakade ut innehållet i min hand. Ut ramlade en gulorange sten som påminde om bärnsten. Den blängde till trots att de inte fanns något ljus inne i tältet. Jag stelnade plötsligt till när jag insåg var de var och mina händer började darra.
- Vet du vad det är för något? Jag nickade. Det var en sten från gamla templet på Wyewe. En towikara, mer känd under namnet solsten eller hjärtsten. Pion slöt min hand runt den och mötte min blick.
- Då vet du också vad den gör för något. Jag nickade igen, en towikara ersatte en död människas liv med den som använder den. De åren användaren hade kvar las till den dödes eller döendes. Enkelt förklarar bytte man hjärta, för länge länge sedan var de vanligare, alvkungasläktet använde dem flitigt för evigt liv. Men ingen kropp är gjord för evigt liv, kungligheterna blev galna, och de slutade med att man förstörde de som återstod. Detta måste vara den sista som existerade. Den vägde tungt i handen och jag tog ett djupt andetag, dethär var jag redo för. Hellre inget ett liv alls och låta honom få hela, han hade en dotter att ta hand om och jag hade ingenting.
- Zorinim, till skillnad från andra kommer den inte leda till din död. Delar du ditt hjärta med honom kommer du bli dödlig igen, kom ihåg de. Det kommer alltid endast finnas en odödlig åt gången, tills denne ger upp sin frivilligt. Släpper du den magin kommer den vandra vidare till nästa, antingen en som föds, eller den som bemästrar magin att dra den till sig. Marcus har inte kvar den magin som krävs för de nu, men vem vet när han besitter den igen.
Det var de Marcus hade pratat om med att dela mitt hjärta, jag behövde ge upp min odödlighet till någon, för då skulle han kunna bli de istället. Jag svalde av tanken och stirrade ner i min hand. Men jag behövde göra dethära. Jag hade offrat så mycket av min egen lycka för andras skull, en självisk handling fick jag göra. Skulle Marcus mot förmodan återvända skulle jag finnas kvar för att göra slut på honom en gång för alla. Och Gideon skulle finnas där också.
Jag tog ett djupt andetag och knäppte upp hans skjorta och la stenen på hans bröst med mina båda händer över och blundade. Jag viskade en bön där jag satt som gick över till dem gamla orden som fanns inristade över tronsalen som alla alver kände till för att kunna ge sitt liv till sin kung eller drottning om de krävdes. Mina händer blev varma, stenen började lysa under mina handflator och jag upprepade formeln igen. En sista starkt ljussken fick mig att blunda hårdare innan tältet föll mörkt och tyst förutom min tunga andning. En litet tag hände inget alls, sedan kände jag stenen försvinna in i min handflata och blev flytande i mina ådror tills den slutgiltigen nådde mitt hjärta. En intensiv smärta fick mig att flämta till när de kändes som någon skar ur de ur mig levande och jag sjönk ihop över honom när kramp spasmer fick min kropp att vika sig. Jag började hosta, torrt och hårt och min hals snörptes ihop. Jag torkade bort blodet från min mun med ena handryggen och upprepade ramsan en tredje, och sista, gång. Detta var första magin alla alver lärde sig. Jag den första sen århundraden som använde den.
Allt var svart, tomt och svart omkring mig där jag gick. Jag såg ner på mina händer som inte syntes i mörkret och stannande. Långt borta kunde jag se ett ljus som kom närmare mig, och ju närmare de kom desto mer kunde jag urskilja personen som höll i de. Shimitara. Hennes långa hår var flätat och hängde ner efter hennes på marken. Hon hade på sig en vit, tunn klänning som knappt dolde kroppen under den. Hon höll något i sin arm, en filt lindad runt något. Hon log mot mig med sorgsna ögon.
- Du har gjort ditt val ser jag. Jag såg ner på mig själv, kunde fortfarande se solstenens guld skimra i mina ådror i båda armarna. Där mitt hjärta satt var tyget dränkt av blod och jag rörde försiktigt vid de.
- Jag hade inget val. Svarade jag och sänkte handen igen. Shimitara skakade på huvudet.
- Man har alltid ett val, du valde kärleken över ditt land och ditt ansvar.
- Du kan inte ställa mig inför såna val och förvänta dig att jag blint ska göra allt för mitt folks bästa. Du såg på när alla togs ifrån mig, om jag kan få en tillbaka så räcker de för mig, du kan döma mig hur mycket du vill. Men för mig räcker de nu, jag har gjort mitt. Hon log mjukt mot mig och skakade på huvudet.
- Jag dömer ingen, mitt barn. Du var redo att ge ditt liv för honom, du är redo att offra en stor del av dig själv för honom, den kärleken är mitt största mål för er att förstå. Sålänge den existerar kommer de alltid finnas liv på Erem, och de är allt jag vill. Jag är stolt över dig, du har gjort mycket, mer än vad som förväntats av dig.
- Jag trodde de stod skrivet att jag skulle göra de? Hon skrattade till.
- Ja de gjorde de, men sålänge alla har sin egna fria vilja kommer de aldrig vara hugget i sten. I slutändan är de ditt val vad du väljer, du hade kunnat ge upp för länge sedan. Gideon var aldrig menad att ha någon annan älskare än dig, men en gång har han varit förlovad och har idag en dotter. Det var de ingen som förutsåg. Därför dödade Marcus Eleonora, hon var ett av Gideons val som hade ändrat de som står i profetiorna. Hade inte Eive dött hade han kanske blivit ditt val, och du och Gideon hade aldrig hamnat där ni är idag. En väg är lång och slingrig, man kan inte förbereda sig på allt. Ibland kommer man fram till platsen man tänkt, ibland kommer man fram till någon annan. Ibland blir de bara omvägar innan man kommer fram. Jag stod tyst och begrundade de hon sa.
- De spelar ändå ingen roll. Du har sett på när alla har dött, du kunde ha gjort nånting. Svarade jag bittert.
- Gudar och gudinnor är inte till för fysiskt handling, vi är här för vägledning. Du av alla borde veta de, Zorinim. Vi skapade en gång en värld för att vi saknade barn, men inget barn i världen kan du kontrollera, likt ingen gud eller gudinna kommer kunna kontrollera de levande. Vi får se på och hoppas att ni lär er av era misstag, och finnas där när ni ber oss om råd. Det är våran överenskommelse, annars skulle ni inte ha en fri vilja, utan endast vara våra dockor.
- Du har aldrig funnits där för mig. Svarade jag bittert.
- Jag tror att du förväntar dig för mycket av oss. Bara för att man är en gudinna besitter man inte krafter att göra allt, de som sker i Erem är bortom min kontroll. Ditt uppdrag kunde jag inte rådgiva dig i, det har endast varit ditt och mina råd hade kunnat påverka dig i den grad att du inte skulle lyckats med dem. Jag gillade inte hennes svar, sålänge hade jag bönat och bett om åtminstone en glimt för att kunna förstå varför allt detta hände, varför just jag skulle förlora alla och själv försöka återta de som jag hade kvar. Ett svar att de berodde på rädsla att påverka mig rättfärdigade inte detta.
- Vad sker nu då? Hon räckte mig knytet hon höll i och jag såg plötsligt de hon hållt i hela tiden. Barnet i den öppnade sina ögon med en gäspning och mötte mina, vi hade samma ögonfärg.
- Detta är din son. Jag lovar att ta hand om honom och Eive och din mor. Även din far, trots att de kanske inte är de du önskar. Du måste återvända, du är inte färdig ännu med ditt jordbundna liv. Du har ett land att bygga upp och leda, och nu även en man som väntar på dig. Jag kramade om de lilla barnet hårt men kände hur de sakta försvann i mina armar, smärtan gjorde sig påmind och kölden bet i min slitna kropp.
Jag hade fallit ihop över honom och stötte mig försiktigt på mina armar och betrakta hans ansikte som var lika orörligt som förut, hade de inte fungerat? Jag såg ner på hans hand och kysste den innan jag kramade den hårt. Försiktigt kramade den tillbaka och jag höjde skrämt blicken till hans ansikte som plötsligt tog ett djupt andetag och ögonen slog upp.
______
Ännu en av mina sega uppdateringar, men nu börjat berättelsen lida mot sitt slut vilket jag försöker undvika då jag haft så himla rolig med att skriva... Får väll börja på en ny antar jag efter denna ^^