(Jag kombinera förra delen som jag publicerade med det nyskriva då jag tyckte kapitlet blev för kort, så de är bara att skråla förbi de första styckena om man redan läste mitt förra kapitel 29. Längre ner kommer det nytt!)
Mannen hade varit ospecifik om hur långt borta faktiskt denna tunnel låg, och de visade sig vara längre bort än jag förväntat mig. Vi anlände inte förens mot kvällen, med norrskenet dansande över våra huvuden med sitt färgglada sken. Jag hoppades att de var Sayuris tecken på att hon var med mig just nu och lyste upp min väg framför mig. För trots att jag kände mig fylld av målmedvetenhet var jag även skräckslagen över vad som väntade mig. Så många liv låg i mina händer.
Vi steg av hästarna och lämnade dom vid tunnelns mynning innan vi steg längre in i mörkret. En lång stund gick vi igenom de kompakta mörkret tills slutligen, när ingången helt var utom synhåll, en fackla spred ett mjukt sken en bit bort. Jag tog ett djupt andetag innan jag steg närmare och plötsligt var hela tunneln upplyst med rader av lampor och facklor, ändå syntes inte en enda människa till ännu. Vi fortsatte följa ljusen allt längre in tills den tog en mjuk sväng till höger och slutade med en trappa någon byggt i trä med en dörr. Innanför den kunde man höra röster som verkade diskutera något. Jag kastade en blick mot Solomon som nickade mot mig innan jag slet upp dörren och steg in.
Jag vet inte vad jag förväntat mig jag skulle finna bakom dörren, därför visste jag inte om jag var förvånad över de jag såg. Men framför mig var en stor rund sal med en massa människor sittandes i ring efter ring runt en blond man som stod i mitten som vände sig om när salen tystnade efter min entre. En kort stund var de en fullkomlig tystnad i salen, innan mannen i mitten drog sitt svärd och tog raska steg mot mig.
- Vem är du och hur har du hittat hit? Jag drog mitt svärd även jag och spände blicken i honom.
- Vem är eran ledare, jag vill träffa honom för en överenskommelse. Mannen stirrade tillbaka och riktade svärdsspetsen mot mig.
- Ledaren är inte intresserad av att träffa dig, svara på min fråga!
- Hur vet du att ledaren inte är intresserad av att lyssna på de jag har att säga? Jag hade inte tänkt slåss, men jag gled ändå ut med fötterna i en försvarsposition utfall att han skulle anfalla när jag inte var beredd.
- För det är jag som är ledaren, och du missa din chans! Han tog två snabba steg emot mig, svingade svärdet genom luften och mot min kropp. Smidigt vek jag undan och parerade hans nästa slag.
- Jag kommer i fredligt syfte, jag vill inte slåss! Men mannen lyssnade inte utan återigen svingade han svärdet över huvudet mot mig. Med ett stadigt tag om knivskaftet med min båda händer parerade jag hans slag igen och sparkade till honom så han stapplad bakåt några steg för att vinna tid.
- Dina handlingar talar annorlunda, främling. Du visar inte ens ditt ansikte, hur kan du förvänta dig min tillit? Återigen ven slagen över huvudet på mig och jag blev allt mer frustrerad över faktumet att han vägrade lyssna på mig tills jag slutligen tappade tålamodet helt. Vid hans nästa utfall där han missade snurrade jag in mig längs med hans arm så som Solomon lärt mig och stötte mitt knivskaft hårt mot mitten av hans bröstkorg. Han tappade svärdet och vek hostande ihop sig. Med en sista spark föll han ihop på marken och de andra som tidigare suttit kvar reste sig och började dra sina vapen. Spetsen av mitt svärd la jag mot mannens hals innan jag såg upp på de omkring. Med en svepning drog jag av mig schalen som tidigare täckt mitt ansikte.
- Jag är prinsessan Zorinim, tronarvinge till Wyewe och jag beordrar er att sitta! Folk stannade i sina rörelser och stirrade på mig som om de precis sett ett spöke.
- Mitt folk är i kedjor, och jag behöver er hjälp. Jag vet att jag inte är ensam i denhär salen med att ha folk som står mig nära inlåsta under kung Markus order, och jag ber, nej jag bönfaller er att hjälpa mig frita dom innan de är för sent! Jag kan hjälpa er, drottning Pion är i nu i denna stund påväg mot huvudstaden, men denna strid kommer hon inte kunna vinna ensam. Jag har vänner i armen, och jag vill inte se fler män, goda män, stupa i detta vansinne till krig. Men jag tror om vi väcker hoppet så kan vi skapa en uppror och inga fler oskyldiga män, kvinnor och barn måste dö. Men vi alla måste enas och sammarbeta! Jag vet att ni känner till orättvisan, innan jag kom hit var jag i eran by och såg en oskyldig man halshuggas framför mina ögon. Dethär vansinnet måste sluta, inget mer krig, inga fler slavar, inga fler oskyldiga fångar. Jag kastade ifrån mig svärdet som skramlade ekandes mot stengolvet innan den lämnade salen helt tyst. Några plågsamt långsamma minuter gick förbi i total tystnad, där folk verkade osäkra på hur de skulle reagera på de jag sagt. Till slut var det den blonda mannen vid mina fötter som bröt tystnaden.
- Prinsessa Zorinim? Mannen såg upp på mig med en plötslig vördnad i blicken och jag såg ner på honom med en nick. Han höjde handen mot de bakom honom och alla vapen föll till golvet med ett högt skrammel som ekade genom salen innan de sjönk ner i en djup bugning. En efter en föll de till marken, medan jag tafatt stod kvar och insåg att de alla bugade för mig.
- Vi har väntat på eran ankomst, vi hade nästan slutat hoppats... Den blonda mannen reste sig och sträckte sin hand mot mig som jag tog i ett stadigt grepp.
- Ervald Fitch, till er tjänst. Han bugade ännu en gång och jag harklade mig innan jag såg på de övriga männen i salen där ett dovt mummel hade brutit ut.
- Har ni väntat på mig? Frågade jag förvirrat, vem har sagt att jag skulle komma?
- Sayuri har berättat de för oss, de står skrivet att "den bortglömda prinsessan ska återvända och leda er mot seger. Friheten skall åter råda i Erem efter hennes ankomst."
- Har hon talat med er? Han skakde på huvudet.
- Men hon har en budbärare, följ med mig prinsessan Zorinim, jag ska visa dig. Ervald tog en fackla från väggen och ledde mig längre in i grottorna. Vi passerade oskiliga dörrar och jag kunde inte annat än känna en viss likhet med Gideons sinne, och greps av en saknad att få återse honom igen. Jag hade blivit så van att ha honom med mig, att uppleva saker utan honom kändes ovant. Vi stannade till sist vid en större ekdörr där han knackade innan han steg in. De var ett förvånansvärt fint inrett rum, men en stor dubbelsäng och klädkista och en matta som täckte jordgolvet. Med det var inte det mina ögon såg, utan de stannade på en kvinna som satt på en stol och vände sig mot oss. Hennes långa blonda hår ringlade sig i mjuka lockar kring hennes ansikte, de djupt blåa ögonen utstrålade värme som klamrade sig fast runt mig och jag kände hur de snörpte ihop min hals. Det var en alv.
- Pappa! En blond pojke sprang fram bakom hennes kjolar och fram till Ervald som lyfte honom. Själv kunde jag inte annat än att springa fram till kvinnan och vi föll i varandras armar.
Förutom min mor, var detta den första alven jag sett på 10år. Men när vi stod där klamrandes om varandra kändes de som om jag kastades tillbaka till Wyewe som om jag aldrig lämnat platsen i första taget. Det kändes som att komma hem, en känsla jag inte kunde minnas när jag senast kände den men hon var en av mitt folk. En av mina systrar trots att jag inte visste vem hon var. Och de räckte, samma härkomst räckte för att jag skulle känna mig bunden till den kvinnan som var en av de bortglömda folket. En av mina. Jag ville aldrig släppa henne, inte öppna ögonen och kastas tillbaka till verkligheten som var. Allt jag ville var att leva kvar i den dröm jag levde i just precis i denna stund och aldrig mer behöva vakna upp ur den. Men samtidigt visste jag att vi inte hade tiden för känslosamma möten, de vara bara några dagar kvar tills drottningens styrkor skulle anlända till Tamal, och vinnaren stod redan skriven.
- Zorinim? Kvinnan höll gråtfärdigt mitt ansikte i sina händer innan hon föll på knä vid mina fötter för att visa sin vördnad. Mjukt la jag en hand på hennes axel för att teckna åt henne att ställa sig upp. Den dagen skulle ännu behöva komma då jag skulle kräva att gravida kvinnor skulle kasta sig framför mina fötter.
- Hur har du hamnat här? Hon kastade en blick till Ervald som nickade mot henne. Osäkert såg hon på mig.
- Efter Wyewes fall flydde jag och några till till bergen där jag träffade Ervald. Han gömde undan mig, och vi gifte oss och fick Turelv tillsammans.. Jag stelnade till av namnet hon nämnde och kastade en blick mot Turelv som höll i sin fars hand. Jag hade hört de namnet förut, och jag kände igen både pojken och kvinnan framför mig. Jag hade sett dom förut, trots att de aldrig hade träffat mig. I ett minne, i ett minne av Cecil, Rewes rådgivare och närmsta vän. Det kändes som blodet frös till is i mina ådror när jag insåg att detta var kvinnan jag sett, och att hon nu stod framför mig ovetandes över de jag sett om henne. Jag hade bestulit henne på hennes integritet och hemlighet, och jag visste inte hur jag skulle be henne om ursäkt. Men hon verkade ta mitt ansiktuttryck som vrede gentemot henne och hennes människorbarn.
- Prinsessan, jag vet att jag varit oren och inte följt de jag lärt mig. Jag menade aldrig att smutskasta mitt land med att gifta mig med en människa, jag har alltid varit Sayuri och dig trogen och jag vet att mitt beslut har fråntagit mig rätten att återvända. Men jag ber dig att inte låta de påverka ditt beslut om det jag har att säga till dig. Jag studerade hennes förtvivlade ansikte och insåg inte förens nu vilken orätt som egentligen mitt land bedrivit mot dess folk. Vi kastade ut folk på grund av vem de älskade, och vem de skaffade barn med. Jag hade varit så blind, Wyeze målades upp som en bild av hur det perfekta samhället skulle se ut, samtidigt som folket egentligen länge fått leva i skräck över att bli utkastade om de misstänktes att ha kontakt med människorna. Vi hade regerat med skräck. Jag skakade uppgivet på huvudet.
- Säg mig ditt namn? Hon bet sig i läppen.
- Tirima av Drengolerna. Jag kastade en blick på henne när hon yttrade sin härkomst, hon skämdes. Hon hade varit prästinna en gång i tiden, svuren att kärna endast Sayuri och sin drottning och att därmed aldrig ingå i äktenskap. Det var ett komplicerat liv och ganska separerat liv från resten av byn. Trots att de aldrig gifte sig arrangerades så kallade "möten" mellan prästerna och prästinnorna. De var till för att föda de som vi kallade Sayuris barn, barn som skulle för Drengolernas lära vidare. Man tilldelades bara till en präst eller prästinna, precis som alverna arrangerade äktenskap emellan varandra. Skillnaden var att de aldrig fick vara ensamma i varandras sällskap förutom när dessa möten arrangerats. Även då ingick det i ritualen att be i flera timmar före och efter, för att de eventuella barnet skulle få en välsignelse vid dess födsel. Ofta blev dessa relationer mer intima än de fick bli, de var allmänt känt. Även om barnen uppfostrades i ett kollektiv och de fick lära sig att den enda moder de hade var Sayuri, kan ingen förälder lämna ifrån sig ett barn och helt klippa alla band. Liksom de inte kunde undvika att i vissa fall börja älska den partner som var en del av deras barn. Ibland framkom skandaler då dessa arrangemang ledde till inofficiella möten. I de fallen kastades de skyldig ur templet, och då de sällan accepterades av resterande befolkningen blev de slutligen tvungna att ta sig till människovärlden och finna sin lycka där.
Ibland uppstod även relationer mellan folk som hamnat i arrangemang med en annan, detta var en ännu större synd. De bestraffades med direkt utvisning av alla fyra, även om de inblandades partner inte hade med saken att göra eller ens visste om de som försiggick. De klandrades för de ansåg ha väckt "syndiga" tankar hos sin partner som fått denne att begå detta brott, och straffades därför lika hårt. Var det rättvist? Nej, nej de var inte rättvist. Var det någonsin någon sa emot dessa beslut? Ja, men oftast var de bara alver som tidigare blivit utslängda ut templet, och de lyssnade ändå ingen på. Så när dessa skandaler kom fram, tystnade de snabbt.
- Tirima, ditt liv är bara ditt eget. Jag besitter ingen rätt att döma dig för det du väljer att göra med din fria vilja, den rätten har endast Sayuri. Och som jag har förstått de talar hon fortfarande med dig, vilket tyder på att hon redan har fattat sitt beslut. Jag hade själv begått samma synder, mer än en gång, både med och utan min vilja. Men de sa jag inte högt. Tirima brast ut i tårar igen och kastade en blick över mot Ervald som steg fram och la en arm om livet på henne. I hennes ögon hade jag precis välsignat deras äktenskap, och hon kunde finna ro.
Tirima och jag lämnades ensamma för att äta middag då vi hade mycket att prata om och medan vi satt och åt pratade vi om de vi hade varit med om under vår tid på Erem.
- Och Elliot är nu i armen för det kommande kriget. Jag ber fortfarande för att han ska hålla sig vid livet.
- Du har varit med om så mycket medan mitt liv länge var väldigt stillsamt. Till skillnad från andra flydde jag innan Wyewe föll, jag såg det i mina drömma men templets bor sa att jag yrade och lät min skräck skymma vad Gudinnan egentligen hade att säga mig. Men jag visste vad jag hade sett och flydde. De sades att Marcus kungarike var de säkraste, då Rewe inte låg i krig med honom. Här uppe bland bergen brydde sig få om min härkomst, även om jag försökte vara diskret. Jag jobbade som piga på en bondgård och tog hand om de gamla parets barnbarn efter deras föräldrar gått bort. Allt flöt på och behandlade mig väl tills jag träffade Ervald. Han var en av Marcus officerare, och den äldsta av parets barn. Han skulle bara stanna några veckor, men veckor blev månader och slutgiltigen stod de klart att han inte skulle återvända till armen. Jag hade blivit gravid. Vi gifte oss kort därpå och bodde alla tillsammans. Vi hade de bra och Torelv föddes. Jag kände mig hemma igen, som i en familj. Hon log vid tanken innan hennes blick mörknade och jag förstod att det var nu Wyewe föll.
- Nyheterna nådde mig en vecka efter att Wyewe slutgiltigen hade fallit. Jag klandrade mig själv så mycket. Jag borde varit där och kämpat sida vid sida med mitt folk, jag hade agerat så egoistiskt och förrått mitt hemland och min kung, drottning och prinsessa. Det jag inte visste var att det skulle drivas ända hit, förföljelsen. Jag levde så blåögt, jag borde gömt mig mer. En natt stormade soldater vårat hus, min svärfar och mor tog när de försökte beskydda mig och Turelv som bara var 3år gammal. Ervald var inte hemma den natten, han sålde varor i en grannby. När han kom tillbaka var våran gård nerbränd, hans föräldrar döda liksom hans brorsöner. De vara bar 6 och 10 år gamla prinsessan Zorinim. Brorsdottern tog de med sig, och jag har aldrig vågat tänka vad de gjort med henne, men jag tvivlar på att hon lever. Hon var 14. Mig och Turelv tog de med sig, ett otränat öga kan inte ens se att han bara är halvling, Ervald är också blond och blåögd precis som jag. Och jag vågade inte säga något heller, jag var rädd att de skulle döda honom också om de insåg att han inte var värd något. De förde mig till fängelsehålorna och där satt jag tills för fyra månader sen då Ervald och några rivaler fritog mig. De var dock för sent.. Hon strök med handen över sin mage.
- Är det... Rewes? Hon kastade en blick på mig innan hon nickade.
- Ja.. Vi satt tysta en stund medan jag höll hennes händer.
- Hur tar Ervald det? Hon tryckte mina händer och skakade på huvudet.
- Jag vet inte, han säger att det är okej, att barnet är hans oavsett vad. Men jag vet att han är arg, men tror och hoppas på att när barnet väl föds kommer hans ord också bli sanning. Jag vet hur han såg på Turelv när han föddes, och jag tror han kommer fyllas av samma känsla. Hon såg upp på mig igen och log.
- Och för dig, hur är barnet? Jag såg förvirrat på henne och hennes leende blev bredare.
- De bara lyser om dig, du måste ha vetat? Eller? Jag såg chockat på henne och la handen på min mage medan jag skakade på huvudet. Jag hade varit för upptagen med allt annat, hur min kropp mådde eller vad den genomgick hade inte fallit mig i tanken. Men hon hade rätt, jag hade inte blödit på veckor.
- Jag kan inte ha barn...
- Vet du inte vem fadern är..? Jo jag visste vem fadern var, men de var mitt minsta problem. Hur skulle jag kunna gå ut i krig när min kropp inte längre bara var min egen? Och framförallt, vad skulle jag göra med ett barn?
- Berätta istället om fängelsehålorna, vi har viktigare saker framför oss. Hur kunde Ervald rädda er?
Jag låg vaken den natten under filtarna, genomgick planen som vi lagt fram i huvudet flera gånger och försökte finna ro för att få några timmars sömn.
-Zorinim, du tänker för mycket. Ibland är det bästa att bara släppa taget och låta världen omkring visa en vad som komma skall. Jag låg på rygg och stirrade upp i taket.
- Jag är gravid Solomon, jag vill kunna bestämma över mitt barns öde, det är inget beslut jag låter de omkring fatta åt mig. Hur ska jag kunna leda dessa människor? Min egen död fruktar jag inte, men valet handlar inte längre bara om mig själv.
- Nej, valet handlar om hela Erems befolkning. Du kan inte överge dom nu, bryter ett krig ut kanske skänker du barnet ett liv, men ett liv utan någon framtid. Utan dig förlorar dom hoppet, de har väntat på dig. Väntat på denhär stunden. Zorinim, du är härskarinna, fler än du och dina närmsta förlitar sig på dig, två hela raser vilar på dina axlar. Du kan inte välja att rädda ett liv över ett helt folk, oavsett vems liv de är. Folk följer dig, överger du dom tar du ifrån dom allt hopp om en framtid i frihet. Jag svalde och la händerna över min mage och slöt ögonen. Jag vill inte ha dethär barnet. En tredje hand las på min mage, större än min, varmare och grövre. Och trots att handen var allt jag kände så visste jag vem den tillhörde.