Hur skulle mitt liv sett ut om jag inte fötts under krigstiden? Det var en fråga jag inte började ställa mig förens de senaste året, innan de hade alltid mina tankar ockuperats av andra saker. Men numera ställde jag mig den frågan allt oftare. När jag pratade om mitt hemland fick jag det alltid att låta så självklart, jag skulle ta över tronen och regera, gifta mig och skaffa egna tronarvingar. Det var simpelt, det var det som förväntades av en prinsessa och antagligen dom fotspåren jag också skulle valt. Men ju mer tid som gick desto mer fick de mig att tänka. Frågan gnagde inom mig. Skulle jag ens fått ta över tronen? Även om mina föräldrar sannerligen var övertygade om att jag var deras dotter, så skulle antagligen inte folket vara de med min olikhet från dom. Desto mer tid jag spenderade ifrån min lära och min tro, desto mer tvivel fick jag i folkets tro i mig. Ibland fyllde de mig med rädsla som nu, om jag skulle återse mitt folk skulle de följa mig? Men lika ofta gladdes jag över tanken. Trots att mina föräldrar aldrig fick några andra barn fanns det alltid en kusin eller annan släkting som skulle kunna ta över. Och vem vet, mor kanske skulle fött en till tronarvinge på sina äldre dagar som skulle varit mer passande än mig. Det skulle gett mig en helt annan frihet, en frihet som jag fick nu tack vare kriget och som jag kanske aldrig skulle upplevt. Jag skulle aldrig mött dom människor jag träffat idag, heller aldrig knytet de vänskaper jag gjort. Eive, Elliot, Drottning Pion, Yvonne, Dimelza. Och Gideon. Jag skulle aldrig träffat Gideon.
Även om jag så ofta föraktade honom för hans fördomar och stolthet, kunde jag numera inte längre spendera en dag utan honom i tankarna. Vi hade upplevt mycket tillsammans under de senaste halvåret jag känt honom, och trots våra många olikheter och bråk var det slutgiltigen han som alltid fick mig att känna mig trygg. Han som fick mig att känna mig lite mindre sliten i bitar av allt som hände omkring mig som jag inte längre kunde påverka, utan var tvungen att kapitulera under den lotten som mig fallit. Sen var de hans händer hans mun, hans kropp mot min.. Jag ville inte erkänna de för mig själv, men han hade väckt en lust som ibland fick mig att ligga vaken om nätterna suktande efter hans kropp. Även nu mitt i dagsljuset kunde jag inte annat än föreställa mig hur hans nakna kropps känts mot min, hur mina händer längtade efter att få smeka den mannen som jag kunde avsky och älska så mycket på samma gång. Jag kände hur de hettade till om mina kinder vid blotta minerna av våra möten. Detta var inga tankar en av gudinnans tjänare skulle ha. Och definitivt inte passande för en prinsessa att tänka om en man som lovat sig till någon annan. Men jag kunde inte heller längre förneka de känslor jag hade, de som fick mig att gång på gång begå samma misstag utan att, om jag skulle vara ärlig mot mig själv, faktiskt ångra mig.
- Hur vet du att det kommer fungera? Solomon kastade en blick på mig och jag avfärdade snabbt tankarna kring mina och Gideons synder och försökte ta mig samman. Han syftade på våran färd mot Reemera, Marcus fängelsehålor uppe bland bergen där jag sett mitt folk hållas fångna. Det kanske verkade vansinne att angripa en borg med bara två man, men borgen var dåligt bevakad och jag kände till ryktena kring byn som inte låg långt borta. Folk var missnöjda och de hade funnits flera uppror de senaste månaderna. Med andra ord var allt inte frid och fröjd i Marcus kungarike som resten av världen verkade tro. Reglerna var stränga och många oskyldiga hade hamnat i fängelse på grund av de tunga bestraffningar. Söner, fäder, systrar och mödrar hade mannen som ägde värdshuset berättat för oss. Till och med han själv hade en bror som satt i Reemera då han inte kunnat betala skatten i tid. Min plan var ganska simpel, rebellerna var oorganiserade bönder, jag skulle ansluta mig till dom och försöka få dom på min sida till ett gemensamt mål. Jag skulle försöka ena dom under en ledare.
- Jag vet de bara, jag tror på att gudinnan kommer ge mig styrkan. Det är dags för mig att veta min plats och återta den, jag har gömt mig alldeles för länge. Solomon nickade med ett leende.
- Du växer för varje dag, prinsessa Zorinim.
Jag bad den kvällen, jag gjorde de så sällan numera att jag inte mindes när jag sist hade gjort det. Men jag bad den kvällen för att hålla Elliot och Gideon säkra, även om mina böner aldrig besvarats tidigare. Jag ville tro att gudinnan skulle höra dom idag, och kanske, bara kanske, lyssna på dom. Den natten drömde jag om när jag och mor besökt templet för första gången för att be. Jag hade varit 3år då, och förstod ytterst lite om innebörden och vikten av denna byggnad. Men ändå skulle jag aldrig glömma den känslan som fyllde mig när vi suttit i trädgården och bad, känslan av att vara hemma. Jag hade känt armarna av en kvinna omfamna mig, och även om jag inte var säker på om de endast var en känsla för ett fåfängt barn, så trodde jag på än idag att de varit Sayuri som välsignat mig. Och det måste betyda nånting.
Vi hade tur med vädret när vi anlände vid byn, något som vi verkade ha allt för sällan. Men just idag sken solen i den klara vinterkylan och jag kände mig hoppfull över vad som skulle ske idag. Byn var större än jag väntat mig, men större delar verkade vara gamla hus som nästan fallit ihop. Dessutom såg jag flera vakter patrullera huvudgatorna, vilket var mycket ovanligt i en så avlägsen by. Jag förstod varför folk var missnöjda, en spänning låg i luften, ett allmänt missnöje och förakt i varje människa som passerade vakterna. Detta var en fri by, men känslan var som om de hamnat i ett fängelse. En slags levande begravning.
Vi lämnade hästarna och fortsatte till fots efter jag bundit en schal om mitt huvud, Solomon ville inte ta några risker. Vi spenderade dagen med att höra oss för i olika värdshus och barer om rebellerna. Många höll tysta, några mumlade något i stil med att de inte visste något. Jag kände mig nästan redo att ge upp när en äldre man högljutt verkade berätta en historia från hans ungdom för några yngre män.
- På den tiden fanns minsann frihet! Då fick jag ligga med vem jag ville, gifta mig med vem jag ville och ingen sa åt mig vad jag skulle tycka! Se nu. Se på er, se på era hem. Finns det något kvar för er? Han var märkbart berusad men allt han sa hade eftertryck av bitterhet och missnöje på ett sätt som verkade vara så klart att jag steg närmare för att kunna lyssna bättre.
- Jag är en enkel man, jag kräver inte mycket och har alltid varit van med att slita hårt för mina pengar. Men de har alltid funkat, min familj har alltid varit mätt, vi har alltid varit lyckliga. Men jag har förlorat allt. Min fru togs av svälten när jag inte kunde betala skatterna och hamnade i fängelse. Mina söner avrättade dom. Jag har inget kvar, och det beror endast på vårt fega kräk till kung. Flera av männen försökte hyscha honom och han sjönk bittert ner vid ett bord. Någon räckte honom ännu ett krus med öl som han drack djupa klunkar ur så de honungsgula dropparna rann ner för hans gråa skägg och på bordet. Jag slank ner på stolen bredvid honom och han grymtade utan att se på mig.
- Jag beklagar eran fru. Sa jag och han grymtade igen som svar och tog en till klunk.
- Känner Ni till rebellerna? Kan Ni berätta för mig vart jag kan hitta dom? Han skakade på huvudet.
- Du är inte härifrån flicka, jag hör det på din röst. Jag råder dig att dra ifrån detta helvettes land medan du kan. Jag vet flera unga som du som försökt ändra världen, men jag lovar dig att de är lönlöst och du bara kommer få dig dödad i slutändan. De är hopplöst. Han lät inte längre bitter, mest sorgsen och trött. Jag fattade tag i hans hand och såg allvarligt på honom, inte förens då lyfte han blicken mot mig. Man såg inte mycket av mitt ansikte, men hans ögon var fast fokuserade på mina ögon och han stirrade rakt in i dom.
- Du... Sa han förvånat innan han lutade sig närmare mig och verkade plötsligt mycket klarare i huvudet än innan. Han studerade min ögon noga och verka plötsligt stressad och såg nervöst omkring sig.
- Jag trodde jag aldrig mer skulle få se någon av er, jag har alltid varit trogen eran drottning. Jag brukade jobba på fartygen mellan ön och fastlandet. Han tryckte min hand och kastade ännu en blick om sig när han hörde röster från gatan. Vad är det du vill här?
- Jag vill frita mitt folk, Wyewe ska resas igen. Men jag behöver hjälp.. Dörren slets upp och två vakter stormade in.
- Vi har hört om ett förräderi, vi ber den skyldige genast stiga fram annars bränner vi ner hela huset! Gamlingen kastade en blick på vakterna innan han såg på mig igen.
- Österut vid tunneln. Lösenordet är "tre torn, tre tron", de kommer ta in dig. Han tryckte min hand igen och log ett innerligt leende.
- Vilket bra avslut.. Viskade han innan han ställde sig upp och vakterna vände uppmärksamheten mot honom.
- Kungen på tronen förtjänar inte sin plats, och jag hoppas han kommer ruttna i helvettet när han får sin hals genomskuren. Chockat såg jag hur vakterna slet ut honom ur baren och ut på gatorna. Folk strömmade ut efter och jag trängde mig längst fram i massorna och såg hur de tvingade honom ner på knän.
- Några sista ord, gamling? Vakten höjde svärdet ovanför hans blottade nacke men han bara mötte min blick. Tyst och diskret tecknade jag åt honom och han blinkade igenkännande mot mig. Jag höll hans blick ända tills svärdet föll och separerade hans huvud från hans kropp. Men även då log hans kroppslösa huvud mot snön.