Jag vaknade upp med en sprängande huvudvärk och vågade knappt öppna ögonen för rädslan att den skulle bli värre. Men när jag hörde stegen övervann nyfikenheten rädslan och jag blinkade några gånger. Till min förvåning var det mörkt, nästan bäcksvart där jag befann mig förutom ett liten stearinljus bredvid mig.
- Vill du ha något att dricka? En flickas röst fick mig att skrämt hoppa till.
- Gärna.. Svarade jag med rosslig röst och kände plötsligt hur torr min mun var. Hon räckte mig en mugg och jag drack girigt vattnet ur det, trots att det hade en konstig bismak vilket antagligen berodde på att de inte var helt rent. Flickan steg nyfiket närmare mig och satte sig intill min bädd.
- Varför jagade kungens vakter dig? I samma stund kom allt som hänt tillbaka till mig. Gideon.. Prins Gideon. Jag kände ett plötsligt stygn av ilska, sedan av skam. Gideon var Rewes son. Därför hade jag känt igen mannen så mycket utan att aldrig ens sett honom, därför var Gideon så hemlighetsfull, därför låg Rewe ett steg före oss hela tiden. Gideon var spionen.
- Jag.. Jag visste inte vad jag skulle svara på hennes fråga, för plötsligt betydde allt annat så mycket större roll.
- Hur länge har jag varit avsvimmad? Flickan verkade tänka efter innan hon ryckte på axlarna.
- En och en halv dag kanske, du slog i rätt hårt. Jag kände med handen över huvudet och kände ett bandage lindat kring de. Jag satte mig upp ordentligt och såg nu äntligen ordentligt på den magra flickan framför mig. Hennes trassliga hår var rött och lockigt med ett litet ansikte som fick henne att se ut som en liten docka.
- Vart är dina föräldrar? Hon ryckte på axlarna.
- Far dog i kriget, pesten tog min bror och min mor. Medlidandet grep mig för den allvarliga flickan framför mig med de stora ljusblåa ögonen.
- Varför hjälpte du mig? Hon såg undan lite och verkade osäker på vad hon skulle svara.
- Du vet inte vad vakterna gör när de fångar någon, speciellt inte kvinnor. Och du påminde mig och en som bodde hos oss ett tag när jag var väldigt liten. Jag tyckte alltid mycket om henne. Jag beundrande flickan framför mig, så liten, men redan så klarögd. Samtidigt tyckte jag de var skrämmande att hon redan visste så mycket, det var inget för barnaöron och det visade bara ännu mer hur sjuk världen hade blivit när en flicka som hon kunde prata om det som om det vore något normalt.
- Vad heter du?
- Dimelza, och du?
- Jag heter Zorinim. Dimezla, tror du att du kan hjälpa mig att ta mig ut ur staden? Ett leende spelade sig på hennes läppar.
- Absolut! Denhär tunneln leder rakt under de norra murarna till slottet, kung Marcus brukar ta den.
- Kung Marcus? Frågade jag förvånat och hon nickade energiskt.
- Ja, eller jag tror i alla fall att det är Marcus, Rewe brukar kalla honom för de. Men vad vet jag, jag har aldrig sett honom så de kan vara någon annan.
- Varför skulle kung Marcus åka hit? Nu såg Dimelza på mig som om något var alldeles självklart.
- Men Zorinim, Rewe och Marcus är bröder, visste du inte det?
- Så du menar att Marcus och Rewe är bröder och jobbar tillsammans, och att det egentligen är Marcus som ger ut alla ordrar. Dimelza nickade.
- Ja, det är så de har verkat i alla fall när jag hört dom prata. Jag brukar lyssna när jag hör dom. Hon rodnade lite vid sitt erkännande att hon brukade tjuvlyssna på när andra samtalade. Plötsligt fick jag så många svar på en gång och jag kände mig helt överväldigad. Det kunde stämma, det skulle förklara varför alverna inte var här och varför det verkade som om de helt försvunnit från jordens yta. Marcus hade flera fängelsehålor bland bergen där ingen annan bodde. Det skulle förklara varför Rewe hade så mycket arméer som bara plötsligt dök upp. Det skulle förklara varför Marcus vägrat hjälpa Pion.
- Åh Dimelza, du förstår inte innerbörden av vad du precis sagt! Du har precis gett mig alla svar jag behöver! Jag måste iväg så fort som möjligt och varna Pion innan det är för sent! Jag flög upp på fötter men yrseln tog över och jag sjönk ner på marken igen.
- Zorinim, jag tror du måste vänta några dagar innan du kan resa någonstans. Vakterna letar överallt efter dig, och du kan inte stå på benen ännu. Du måste vänta tills allt har lugnat ner sig. Jag suckade men hon hade rätt, det fanns inte en möjlighet för mig att ta mig ut ur staden just nu. Jag la mig ner på filtarna igen och vilade mitt värkande huvud mot kudden och kände hur jag somnade när uppspeltheten la sig.
Dimelza räckte mig en skål med något som kunde likna soppa, och bröt den lilla brödbiten hon hade i två och räckte mig den ena biten. Även om inget av detta egentligen skulle behöva klassas som människoföda, så åt jag utan att säga det. Hon dela allt hon hade med mig.
- Hur klarar du dig? Frågade jag henne försiktigt då jag var rädd att det skulle vara en känslig fråga, men hon tog den med ro.
- Tigger gör jag för det mesta, ibland springer jag ärenden åt folk. Krisar det går jag till Tre himlar.
- Tre himlar? Upprepade jag och hon ryckte på axlarna.
- Ja, horhuset som ligger bara en gata bort. De brukar betala bra, men jag tyckte inte om att gå dit.
- Vad gör du där? Frågade jag men befarade redan svaret.
- Män gillar små flickor, Tre himlar söker 8 - 12 åringar hela tiden. Det är oftast ingen som stannar permanent, men jag känner många där i min ålder som går dit när familjen svälter för mycket. Jag såg förfärat på henne där hon lugnt satt och pratade om att hon gick och sålde sig själv.
- Det är ju förfärligt! Hur kan dom göra så? Upprört ställde jag mig upp trots att jag fortfarande var ostadig på benen och hon såg upp på mig och ryckte på axlarna.
- Det är så det är. Dessutom är det inte alltid så farligt. Visst finns det några som är hemska, men många är väldigt snälla också. Ibland har de med sig godis, eller gör jag dom nöjda brukar jag få lite extra pengar också. Jag kan klara mig i veckor på vad jag tjänar där på en dag, till motsats till vad jag tjänar på att tigga varje dag. Jag sjönk ner i sittande ställning och visste inte längre vad jag skulle säga till henne. Förstod hon inte hur fel det hela var vad som försiggick? Var det bara jag som reagerade på de?
- Men.. Vill du verkligen dethär? Dimelza såg sorgsen ut av min fråga.
- De betalar i alla fall, inte som många av vakterna. Mamma jobbade också där innan.
- Menar du att vakterna också gör så mot dig?
- Mot alla kvinnor, det spelar ingen roll om vad du gjort eller hur gammal du är. Därför hjälpte jag dig, jag vet vad de kan göra. Det finns bara en vakt som är snäll, han lät mig slippa undan efter jag stal ett bröd en gång. Jag fattade tag i hennes händer och såg henne djupt in i ögonen.
- Dimelza, lova mig att aldrig mer gå dit. Okej? Jag tar med dig till Iljingard, och jag lovar dig att det aldrig mer kommer hända dig. Dimelza såg på mig med stora ögon.
- Menar du att du tänker ta med mig? Jag nickade.
- Självklar, tror du jag tänker inte låta dig stanna kvar här? Det skulle jag aldrig kunna göra, ännu mindre efter det du berättat. Pion är godhjärtad, hon kommer att förstå. Dilmelza kastade sig om mig och kramade om mig hårt.
- Tack.. Viskade hon mot min bröstkorg och jag la armarna om henne.
En vecka passerade innan vakterna hade slutat patrullera skogarna kring Wrotham och vi kunde påbörja våran resa hemåt. Gideon skulle hinna före oss, så mycket var säkert, men jag hoppades på att vi ändå skulle komma i tid. Dimelza berättade om att tunneln ledde rakt ut i en jordkällare på utsidan av muren, och tog ett stearinljuset och började leda mig längre in i tunneln. Och mycket riktigt, efter en stund började tunneln vinkla sig kraftig uppåt och slutligen kom en gammal stentrappa som ledde oss upp till den nästan hopfallna jordkällare. Lättat sträckte jag på mig i solljuset efter för många dagar i en instängs tunnel.
- Finns det en by här i närheten där man kan köpa en häst? Jag kände efter vid mitt bälte och insåg till min lättnad att min lilla väskan med pengar hängde kvar där och kändes fortfarande tung.
- Ja, det är bara en halvtimmas promenad genom skogen. Hon vände blicken mot mig. Är det säkert att jag får följa med? Jag nickade och la en hand på hennes axel.
- Det kommer inte vara en bekväm resa dock, vi kommer behöva skynda oss. Dimelza sprack upp i ett leende innan hon glatt anslöt sig vid min sida och lovade att sköta sig och visa mig de bästa försäljarna i byn.
Sist hade det tagit mig och Gideon tre veckor ner till Wrotham, nu avverkade vi kilometrarna med en halsbrytande fart . Dimelza hade hon fått rida dagar i sträck med endast korta mat och sov pauser. Men jag hörde aldrig ett klagande från hennes mun, och på nätterna lindade jag in henne i en filt så hon kunde sova medan jag höll i henne.
- Så Gideon är förrädaren? Jag nickade , han var förrädaren, han hade ljugit för mig hela denhär tiden och jag hade varit så dum att jag trott på honom. Jag förargades över mig själv, hur jag allvarligt trott att jag kunde litat på honom och förbannade mig själv över alla gånger jag låtit honom komma mig nära.
- Stod du honom nära? Jag suckade och såg bortåt lite innan jag nickade. Ja, det gjorde jag. Jag hade verkligen lärt mig att tycka om den arroganta stela personen han var. Jag hade varit så korkad. Dimelza studerade mitt ansikte.
- Var du förälskad i honom? Jag blev tvungen att le av hennes ord men insåg sedan hur jag faktiskt aldrig tänkt på de. Och nu när hon ställde frågan var det som om jag för första gången tänkte på de.
- Mer än jag borde gjort verkar det som.
Det var åtminstone en lättnad för mig att äntligen komma tillbaka till Pions kungarike, det gjorde mig mindre illa till mods men jag vågade ändå inte göra några uppehåll i byarna. Jag hoppades bara att jag inte skulle komma för sent, för vad det skulle innebära visste jag inte, och vågade inte heller tänka på det. I denhär takten skulle vi vara framme om några dagar, och jag blev allt mer illa till mods desto närmare jag kom. Tänk om jag kom för sent, hade Gideon redan dödat Pion? Var Rewe redan påväg innan hon hunnit samla sina trupper? Jag såg ner mot Dimelza som låg och sov framåtlutad över hästen och jag strök henne över ryggen. Tänk om jag inte ens kunde hjälpa henne, flickan som faktiskt kommit och betyda en hel del för mig de senaste tiden hon rest med mig. Hon skulle annars inte ha någonstans att ta vägen, och jag ville inte utsätta henne för de. Inte efter vad jag sett hur hon levt nu. Inte efter vad hon gått igenom.
-----------
Ett halv tarvligt kort kapitel.. Ber om ursäkt för de, får väll ändra om de senare.. Lite ide brist för tillfället bara, men ville ändå skriva och uppdatera.. aja