- Så det är altså såhär en alv ser ut.. Han granskade mig från topp till tå efter vi presenterat oss för varandra, och Gideon verkade för första gången faktiskt reagera på någonting han sa.
- Jag är ingen alv, de är utrotade sedan länge. Solomon skrattade hjärtligt som om jag precis berättat ett skämt.
- Vi alla tre vet att du ljuger. Gideon drog sitt svärd och la spetsen mot Solomons hals.
- Vem är du? Väste han och jag la en hand på Gideons arm för att lugna honom.
- Det har jag sagt, men du verkade inte särskilt intresserad i att lyssna, Gideon. Solomon lät ett retsamt leende dra över sina läppar och jag drog i Gideon beväpnade arm.
- Sluta bråka nu, båda två! Hur gamla är ni egentligen? Gideon sänkte svärdet med ett frustrerat läte men utan att säga något och blev stående när vi sjönk ner vid eldstaden.
- Hur kunde du bara veta vad jag är? Solomon log ett brett men vänligt leende och mönstrade mitt ansikte.
- Jag kommer från ett land långt härifrån, bortom Erem och havet. Ett land där årstider inte skiftar, och skogarna är evigt gröna. De finns många sagor om er där, ni är ett avgudat folk även bland oss, trots att få lever länge nog att någonsin få träffa er. Mitt öde blev bestämt redan sen födsel Du kommer möta en kvinna rörd av högre makter, ögon som ser in i dig utan hinder, men ty låt inte henne förblinda dig. Hon kan uträtta mycket ont, din uppgift är att hålla henne på rätt väg. Hon ķommer rädda ditt liv en gång, du måste betala av din skuld en annan. Jag visste de i samma stund som jag såg dig, så oroa dig inte. Så avslöjande är du inte.
- Angenämt att träffa dig, Solomon. Men nu måste jag och Zorinim vidare, våra vägar skiljs här. Avbröt Gideon oss och rättade till sadeln på min häst.
- Jag tror inte du förstår, min uppgift är att skydda henne. Det är mitt öde, det är det jag blivit tränad till i hela mitt liv.
- Det är mycket mer ditt problem än vårat, vi har vårat uppdrag, ditt är inte intressant för oss, i dethär fallet kommer du bara sakta ner oss. Och låt oss vara relevanta, du kommer dra till alldeles för mycket uppmärksamhet, något vi verkligen inte behöver mer av. Solomon hade tidigare verkat vifta bort allt ont Gideon hade att säga om honom, men nu kunde jag tydligt se att han gått för långt. Som en elektrisk stöt gick genom luften slet Solomon mitt svärd ur mitt bälte, samtidigt som Gideon fattade tag i sitt innan Solomon hunnit göra ett utfall. Svärdsklingorna slog emot varandra så hårt att jag höll för öronen. De båda männen stirrade på varandra innan Solomon hoppade bakåt, tog fart och Gideon snabbt värjde undan. Och så fortsatte de, slag efter slag medan ilskan mellan dom byggdes upp för varje miss. Solomons teknik var beundransvärd, så snabba utfall att Gideon hade svårt hänga med, det liknade inget som jag någonsin vittnat förut, som en dans. Men beundran byttes ut mot en sjudande ilska inom mig, en ilska så stor att jag steg emellan de båda männen med utsträcka händer och i nästa stund fångade upp svärdsklingorna i vardera hand.
- De räcker! Röt jag fram mellan sammanbitna tänder medan Gideon förvånat stirrade på mina händer där varsin strimma blod började rinna ner för min handleder. Men de var allt, kraften i deras slag borde varit kraftiga nog att gå rakt igenom. Gideon la ner sitt svärd med en bitter blick, Solomon knäböjde framför mig med sänkt huvud som ursäkt.
- Ni beter er som barn båda två! Hur kommer det sig alltid att män måste lösa allt med våld? Ni är så stora och mäktiga, men när de kommer till en så simpel sak som att konversera blir ni blinda som rovdjur kring ett byte. Jag är trött på de, er allihopa! Frustrerat sparkade jag till det ena svärdet på marken innan jag växlade ännu en arg blick mellan de båda männen och började packa ihop resten av lägret, stanna kunde vi inte länge till innan larmet skulle gått att fången flytt. Och ingen sa emot mig längre.
Det började ljusna på himmelen innan jag hade lugnat ner mig och jag gav ifrån mig en djup suck. Världen var verkligen i kaos, inte ens två män kunde korsa varandras vägar utan att starta krig. Jag levde i en krigsgeneration, vi var födda in i striden tills den slutgiltigen tog död på oss. Överallt fanns sina spår av den i varje man, kvinna, barn. Det var som människor glömt bort sin mänsklighet.
Gideon red in bredvid mig och Solomon som fick dela häst, och följde min blick mot soluppgången.
- Jag ber om ursäkt för mitt beteende, men jag tror fortfarande att Solomon kommer vara mer skada än nytta för oss. Jag tänker enbart på uppdragets bästa.
- Jag vet, Gideon. Solomon vänta här, jag vill prata med Gideon...i enrum. Jag steg av hästen och gick in en bit i skogen och stannade vid en bäck. Gideon ställde sig vid min sida och vi var tysta en stund och överväldigades en stund av tystheten i skogen omkring oss, tills Gideon tog mina händer i sina händer och studerade mina nerblodade handflator. Han började tvätta rent dom och tog fram 2 förband ur sin väska som han förband dom med.
- Du blir starkare för varje dag, jag känner de på dig. Han höll fortfarande mina händer och såg in i mina ögon sådär länge som bara han kunde göra utan att tappa bort sig.
- Jag vet. Det är det som skrämmer mig, det kommer i såna plötsliga vågor och jag kan varken kontrollera krafterna eller mina egna handlingar. Han tryckte mina händer lätt.
- Du lär dig att hantera dom.
- Nej det är det jag inte gör! Änsålänge har de kanske bara varit till nytta, men kommer du ihåg när jag brände dina händer? Gideon tänk om jag kommer göra det igen! Jag är rädd, och du hörde vad Solomon sa. Jag tror han kan hjälpa mig, han verkar veta mer än både du och jag och sålänge han kan hjälpa mig kontrollera det vill jag att han ska följa med oss. För min skull Gideon..! Han kysste mina båda händer och nickade.
- Okej. Några sekunder öppnade han sig under min blick och jag kände havsbrisen i mitt ansikte och värmen spred sig i min bröstkorg över knytet jag höll i min armar. Gideon vände undan blicken och släppte mina händer.
- Vi borde gå tillbaka. Han rätade på ryggen och gick tillbaka framför mig utan att säga ett ord om det han precis låtit mig se.
- Vi slår läger där borta för idag, vi har inte sovit mycket och vi borde börja resa mer nattetid. Vi stannade vid en glänta på Gideons order och började bygga upp ett läger i skydd av träden. Medan Gideon drog ut för att jaga passade Solomon på att börja min träning.
- Så det du säger är att du inte kunnat utöva magi förens de senaste månaderna? Jag nickade och lät honom ta mina händer och linda av förbanden.
- Vet du vad orsaken till det är? Vad var det som hände som gjorde att du plötsligt kan använda dig av den?
- Jag vet inte, det bara hände plötsligt. Första gången var på Gideon när vi bråkade, jag brände hans händer med syra.
- Så hat? Jag ryckte på axlarna.
- Jag antar det, ilska kanske. Jag har alltid bara kunnat använda det när jag är arg, det sker som en impuls då. Han studerade mina handflator och la sina tummar över såren, slöt ögonen och andades djupt in några gånger innan han blev helt tyst och jag kände hur mina händer blev varma och en stickande känsla spred sig över mina handflator. Solomon tog bort sina tummar och av de tidigare såren fanns inte ett spår av. Jag flämtade till.
- Kan du också...? Solomon skakade leendes på huvudet av min fråga.
- Nej det kan jag inte, jag är en såkallad Rikelist, jag har lärt mig att absorbera magin från en annan magisk varelse eller till och med från dess attack, och använda den till min fördel. Det är endast en kort stund jag kan hålla den magin inom mig, min kropp är inte gjord för de och skulle annars explodera. Men nu när jag är i direktkontakt med dig, kan jag ta en jämn ström magi medan jag utsöndrar den tillbaka och använder dina egna krafter mot dig. Det som gör alver unika är att de är de enda med helande egenskaper, skulle jag tagit magin från en sjöjungfru skulle jag inte kunnat hela dina händer. Om du vuxit upp på alvön vet du att magin har fyra element, vatten, jord, eld och luft. Sjöjungfrur har vatten, de kan bända vatten enligt deras önskemål, även framkalla syra så som du gjorde. Drakar som inte setts till på många hundra år hade eld, de kunde bända och spruta eld precis som i legenderna eller som du när du skapade eld som inte skadade dig. Jord finns hos gnomer och dvärgar som inte existerar i Erem längre, men i mitt hemland lever vi tillsammans med dom. De kan bända jorden och känna varje mineral även om den är flera meter under jorden. De kan också temporärt förvandla sin hud till sten, vilket kan göra dom osårbara i strid, så som du när du stoppade våra svärd.
- Och luft? Frågade jag nyfiket. År av magilektioner och ingen hade någonsin förklarat detta för mig. Solomon log mot mig.
- Tålamod. Luften är alvernas, och brukar ses som den mest heliga då den är en direkt kopia av gudinnans kraft. Luftens härskare kan hela, kontrollera vinden och allt växtligt liv. Vinden gör alver till bra bågskyttar, då vinden lyssnar på din önskan vart pilen ska träffa målet, likt vattnet lyssnar på sjöjungfrur vart de vill simma på sin nästa resa. Vi satte oss vid lägerelden medan han fortsatte att förklara.
- Jag kan endast använda mig av elementet jag får, därför använder mitt folk endast jordens krafter, för det är den magin vi får tag på. En sjöjungfru skulle kunna ge mig vattenkrafter, du som alv ger mig luftens. Därför heter era raser också så som de gör, Loritier härstammar från Leri som betyder luft, Zoris från Zeri som betyder vatten och så vidare. Det är så gamla ord att de flesta glömt bort dess betydelse.
- Om de du säger är sant, hur kunde jag då bränna Gideons händer med syra, och stoppa era svärd med mina bara händer?
- Det är det som gör dig unik, Zorinim. Du föddes med alla fyra elementen inom dig. Dina ögon är från havsfolket som har liknande egenskaper så som dina, ditt hår från gnomerna där varje man, kvinna och barn har lika svart hår som ditt, ditt heta temperament från drakarna, elden inom dig som ibland flammar upp och ger sig till känna. Din skönhet från alverna. Det är allting ganska simpelt om man tänker på de. Du är den som förenar alla raser till ett, och därför föddes du. Du är inte den första som föddes såhär, och lär inte bli den sista. När raskrigen blir stora är det Sayuris sätt att försöka skapa balans. Du är den som ska lösa kriget. Den som ska påminna om likheterna, och inte olikheterna.
- Men tänk om jag inte vill vara den personen då? Tänk om jag bara ville vara prinsessan Zorinim och inte något annat än det? Bara leva ett lugnt och tryggt liv..?
- Det är inte ditt val att göra, och så naive tror jag inte att du är att du allvarligt tror att det är ett val du har en rätt att välja. Det är ditt öde, Zorinim. Gudarna har bestämt detta, och de kan varje du, jag eller Gideon ändra på. Du kommer alltid trilla tillbaka på samma väg, eller aldrig finna ro om du väljer livet du säger att du hellre skulle velat leva. Jag suckade frustrerat vid hans ord.
- Jag bad aldrig om dethära..
- Nej, men att tjura över de gör inte det bättre. Gör din unika gåva till din fördel, och jag tror du kommer finna ro och... Solomon tystnade lite när Gideon återvände med en kanin i handen innan han fortsatte.
- .. och även lycka om du följer ditt öde. Försök inte förtränga det som är förutsagt. Han såg mellan mig och Gideon innan han vände sin uppmärksamhet mot elden igen.
- Zorinim, ge mig din hand. Jag la min vita hand i hans mörka utsträcka och kände genast en kittlande känsla i handflatan. Plötsligt flammade elden upp framför oss med en väldig kraft och jag ryckte skrämt till. I nästa stund flög vattnet upp ur våran ena butelj och föll till marken, vinden tilltog plötsligt och slet tag i mitt hår och sist skakade plötsligt marken under våra fötter. Ett leende spred sig på Solomons ansikte.
- Otroligt. Mumlade han och släppte min hand. Gideon såg förvirrad ut som om han missat något, men var för stolt för att fråga Solomon om vad som försiggick. Och när jag kröp under mina filtar var ju fylld med frågor som jag äntligen kände jag kunde få svar på.