Vi hade ridit i flera dagar och närmade oss gränsen nu, om några dagar skulle vi vara framme i Wrotham. Pion trodde fortfarande att vi skulle döda Rewe, det hon inte visste att varken jag eller Gideon hade planer på de. Vi hade övat nu de senaste dagarna, det visade sig att Gideon kunde mer om magi än vad han erkände från början. Och han förstod sig på mina ögon, sa vad jag skulle tänka på för att kunna hitta de jag skulle när jag "såg in" i honom. Det var som om han visste mer om mina krafter än vad jag själv gjorde. Men medan jag kunnat dra fram vad jag velat ur andra människor, så var hans sinne väldigt avgränsad. Visst kunde jag se minnen från honom, men bara ytliga, vanliga, resten var helt avspärrat. Och något sa mig att han gjorde det medvetet.
- Får jag ställa en fråga? Gideon nickade ointresserat antagligen försjunken i helt andra tankar än mig, men jag pressade ändå på.
- Hur kan du vara så avgränsad, de är som murar i ditt sinne för saker du inte vill att jag ska få se och det är omöjligt för mig att ta mig förbi. Gideon ryckte på axlarna, men jag märkte på honom att jag fångat hans intresse nu om de.
- Jag är inte en särskilt öppen person, det kan bero på de. Svarade han tydligt avvikande över frågeställningen vilket gjorde mig ännu mer nyfiken.
- Det har aldrig spelat någon roll tidigare, har du haft någon lärare? Gideon skakade på huvudet utan att se på mig och jag suckade djupt.
- Men hur ska jag kunna hitta svar om de kanske finns fler som du?
- Du behöver inte oroa dig, det gör det inte.
- Hur kan du veta så säkert?
- Jag bara vet det. Svarade han kort tydlig med att han inte vill prata om det, ändå öppnade jag munnen för att säga något mer, men stängde den igen när han gav mig en varnande blick. Var han sur så var han sur, och det kunde jag inte göra så mycket åt.
Och sur förblev han resten av dagen, inte ens under den dagliga träningen sa han mycket.
- Jag förstår mig aldrig på dig Gideon, du är högt uppsatt, är säkerligen förmögen och dessutom har du ett stort anseende hos drottningen. Hur kommer de sig att du inte är gift? Har barn? Gideon gav mig sitt första leende den dagen av frågan och petade lite i elden där han satt mitt emot mig.
- Det är mer komplicerat än så Zorinim, som du nämnt tidigare är jag sedan länge förlovad, men att driva ett familjeliv är svårt just nu och inte heller vad jag hittills önskat.
- Men Regina sa att ni hade varit förlovade länge? Inte verkar du särskilt ivrig att svära din trohet till henne, du... kom till och med till min säng. Gideon såg roat på mig när jag rodnade djupt av mina sista ord
- Att vi låg med varandra? Älskade? Fann njutning i varandras kroppar? Det var som han tyckte det var roande att upprepa orden bara för jag kände mig obekväm med att använda dom, och jag himlade med ögonen åt hans barnsliga beteende.
- Det är en stor skillnad i det kroppsliga och det själsliga Zorinim, ibland söker man bara tillfällig trygghet i någons armar trots att ens trohet ligger hos någon annan. Förlovningen är komplicerad, mer komplicerad än vad du förstår eller jag får tala om. Det handlar inte om iver eller inte iver, utan om tajming. Och just nu är den inte rätt.
- Älskar du henne inte?
- Du pratar om kärlek som om de vore så enkelt, frågar mig ständigt om jag älskar den ena personen efter den andra. Nej jag älskar henne inte, men du av alla borde veta att många gånger handlar det inte om det. Och ibland är man tvungen att göra saker man inte vill, men så är livet och jag ska egentligen inte klaga. Svara mig Zorinim, har du någonsin varit kär? Jag sänkte blicken från honom ner i elden och nickade försiktigt.
- Jag tror de, i Eive.. Eller förälskad i alla fall. Svarade jag tyst och han såg förvånat på mig nu.
- Eive? Du har aldrig pratat om honom? Jag ryckte på axlarna och petade i elden som för att ge mig lite mer tid.
- Jag träffade honom när jag var fånge.
- Vad hände?
- Han sköts när han försökte hjälpa mig fly. Gideon kom runt till min sida av elden och jag följde honom misstänksamt med blicken.
- Vad är de? Frågade jag när han sjönk ner bredvid.
- Du talar sällan om den tiden. Jag ryckte på axlarna.
- Det inte mycket att säga. Svarade jag definitivt avvikande nu.
- Antagligen mer än du berättar för mig. Jag svarade inte.
- Vem var Eive? Vad hände innan vi kom?
- Det har du inte med att göra. Svarade jag kallt och började bädda i ordning min säng, tydlig med att konversationen var helt avslutad. Och Gideon sa inget mer om det den kvällen.
Jag tror folk glömde fort, hur allt låg till. Det var så ofta som jag själv glömde, och det var det som jag tyckte var mest skrämmande. Glömskan. Folk glömde bort kriget, männen som dött, människorna som svalt ihjäl. Särskilt de som levde med det dagligen, nöden var stor och blev större dagligen, hjärtan var tomma av saknad och de var som om de glömde bort vems deras egentliga fiende var. Istället gick ilskan ut över andra saker. Fascister och människor med de konstigaste teorierna fick plötsligt mer plats, och de vanliga gudarna blev mindre viktiga eller vanställdes. Det faktumet blev för mig ännu tydligare när vi anlände vid torget vid en lite större by för att köpa nya förnödenheter. En man stod bredvid en stupstock där en annan man med utländsk utseende satt fast. Den tillfångatagna mannens hy var mörk, nästan svart som kol och det långa håret påminde mer om manen på en häst än en människas där de hängde ner över ansiktet.
- En vilde, ett odjur! Det är inte kung Rewe som vi måste vara rädda för, han vet vi i alla fall att vi slåss mot en människa. De är djur som dessa som infekterar vårat land, VÅRAT land! Det är dom som dödar våra barn i sömnen, drottningen verkar inte vilja göra något mot dessa varelser. Så vi får ta saken i egna händer! Utplåna alla, Pion kanske inte tar ställning, men vi har tagit ställning! Inga odjur i våran stad! Och de som vågar sig in trots våran varning halshuggs. Vem är med mig? Större delar av byn hade samlat sig runt platsen under hans tal och flera nickande och instämmande röster gick igenom folkmassan.
- Jag frågade: Vem är med mig?! Ropade mannen och ett högt "JAG" gick igenom massorna.
- Avrättningen sker i gryningen! Denna fångade jag själv med mina bara händer igår, bara deras styrka visar att de inte är mänskliga, men Gud stod med mig och gav mig kraften att övermanna honom. Den mörka mannen i stupstocken skrockade och såg upp på massorna och mötte min blick i några sekunder. Han öppnade sig helt, jag behövde inte ens kämpa för ta mig in i hans sinne och jag förvånades att ingen annan kunde se det som jag gjorde det. Men dessa par sekunder räckte för mig att överväldigas av en känsla av trygghet i hans mörka, stora ögon.
- Vadå övermannade? Du klubbade mig medan jag sov för jag satte på din fru. Jag ser ingen vidare stolthet i det. Han talade vårat språk, men med en klar brytning. Han måste komma långt borta ifrån. Mannen blev högröd av ilska och greppade tag i pålen vid sin sida och gav den mörkhyade några kraftiga slag över ryggen som inte gav ifrån sig ett ljud, utan skrattade bara när han var klar, men sa inget mer. Mannen med pålen spottade en sista gång på honom innan han stegade undan och kastade undan pålen med en väldig ilska. Flera av de i publiken spottade de också innan de drog vidare till sinna dagliga sysslor igen, och jag vände mig mot Gideon.
- Vi måste göra något.. Viskade jag och Gideon suckade mot mig.
- Hur vet du att han faktiskt är oskyldig?
-Jag bara vet det, vi kan inte bara lämna honom Gideon. Gideon suckade ännu en gång mot mig.
- Zorinim de flesta i denhär staden följer honom, vi kan inte bara befria honom utan att skapa en stor uppståndelse. Och vi är på hemligt uppdrag om du kommer ihåg det? Jag suckade och himlade med ögonen.
- Men vi kan inte bara lämna honom där! Upprepade jag och Gideon räckte mig vattenbuteljen och kastade en blick omkring sig.
- Vi kan inte rädda varje person vi träffar i våran väg, vi har vårat uppdrag som vi måste fokusera på.
- Varje människa? Vi har inte räddat en enda! Hur kan du bara vara så fruktansvärt kallhjärtad? Snäste jag. Gideon suckade ljudligt en tredje gång under denna konversationen innan han tog tag i min arm när jag tänkte gå.
- Få mig inte att ångra dethär, men vi måste vänta till mörkrets inbrott. Okej?
Vi spenderade dagen med att köpa bröd, torkat kött och annat vi skulle behöva innan vi korsade gränsen nästa dag. Där skulle vi behöva ligga lågt, lägre än nu. Dessutom var Gideon iväg själv en stund och lät mig förbereda våran camping för kvällen. Jag hann precis undra om Gideon skulle komma tillbaka innan kaninen var genomgrillad när han dök upp med något inlindat i sin mantel.
- Vad är det? Frågade jag nyfiket och lyfte av kaninen från elden och började dela den i bitar. Gideon räckte mig paketet.
- Se de som en gåva. Jag såg på honom och sedan på paketet framför mig med förundran innan jag började linda ut vad som än befann sig där i. Något tungt föll ner i mitt knä och jag såg ner för att undersöka vad det var. Ett svärd, större än de jag tidigare sett, men inte mycket större. Jag drog ur svärdet ur slidan med vördnad och granskade det fina, enkla bladet medan jag vägde den i handen.
- Det är ett tvåhandssvärd, förklarade han, jag har sett dig slåss, du är inte så dålig faktiskt. Men det känns som tyngden på svärdet besvärar dig mest. Helst skulle jag helt enkelt velat ge dig ett mindre, men smeden hade inga anpassade för kvinnor. Så jag tog detta istället, jag tror det kommer också underlätta när du kan använda båda händerna. Nackdelen är att du inte kan hålla en sköld, men det har du ändå inte gjort hittills.
- Tack.. sa jag mållöst men Gideon ryckte bara på axlarna.
- Inget att tacka för, det är rent praktiskt. Jag vill inte bege mig ut på självmordsuppdrag utan att min partner ens har ett ordentligt vapen. Han började äta och verkade inte märka min irriterade blick jag gav honom. Jag stoppade tillbaka den i sitt hölster och började själv äta och höll mina tankar om vilket glädjedödande svin han var för mig själv.
- Så vad är planen för inatt? Frågade jag för att få igång ett samtal igen.
- Det är simpelt, det är nästan inga vakter, om vi är försiktiga borde vi kunna ta oss in och ut helt obemärkta. Det är också det vi helst vill. In och ut så snabbt vi kan.
- Det låter för enkelt.. Sa jag tveksamt och la kaninbenen åt sidan. Gideon ryckte på axlarna.
- Kanske, men du måste komma ihåg att detta inte är några krigare. Ingen vet hur man slåss, eller hur man försvarar sin by. Det kommer vara som att stjäla från ett barn. Han kastade sina ben i elden och ställde sig upp.
- Vi borde börja röra på oss, vi kommer behöva rida långt under natten så de inte hittar oss när de vaknar. Jag nickade och spände fast mitt nya svärd runt midjan innan jag släckte elden.
- Redo?
- Redo.
Gideon hade rätt, byn låg helt tyst när vi anlände. Inte en själ syntes till, inte ens en enda vakt. Hur vågade dom ens sova om nätterna?
- Borde inte folket vara lite mer rädda med tanke på kriget och antalet rövare som ökat markant under åren? Viskade jag medan vi smög mellan husen.
- Detta är starkt troende människor, de tror att någon gud skyddar dom mot angrepp och att mänskligt skydd är överflödigt. Suckade Gideon, tydlig med hur korkade han tyckte att de var. Jag däremot hade mer förståelse, vi hade också en gång levt i tron om att Sayuri skulle skydda oss mot allt, det var inte konstigt att man gjorde det om man blev uppfostrad att tro, tro så starkt att det överträffade allt annat fysiskt på denna jord.
- Kom, vi måste skynda oss. Väste Gideon och sprang över torget mot stupstocken med mig tätt efter. Den mörkhyade mannen vände sin blick upp mot oss och log.
- Så ni kunde inte vänta tills gryningen med avrättningen? Alltid denna iver över blodsspill.. Suckade han.
- Shh. Hyschjade Gideon honom och började fumla med kedjorna.
- Vi är här för att hjälpa dig. Sa jag då Gideon inte verkade angelägen om att informera honom om de. Den svarta mannen log mot mig.
- Jag tyckte väll att ni inte såg ut att vara härifrån! Men vad ger de er att rädda mig? Varför ska jag lite på er?
- Du har inte så mycket val, svarade Gideon kallt. Håll stilla nu, jag måste hugga igenom kedjorna. Utan att invänta svar drog han sitt svärd och högg med all sin styrka mot kedjorna som lossade med ett klirrande och föll till marken. Fort lossade jag stupstocken och den mörka mannen ställde sig upp och sträckte på sig innan han kliade sig på axeln.
- Ahh, de har jag velat göra länge, de har kliat i flera timmar. Flinade han och såg från mig till Gideon nu.
- Så vad är eran plan nu?
- Vi tar oss härifrån innan någon vaknar.. Viskade jag och vi började springa mot utgången alla tre. Inte förens vi var tillbaka vid lägret kunde jag andas ut. Gideon hade haft rätt, det var som att stjäla från ett barn. Jag rös vid tanken, tänk om någon faktiskt verkligen ville att byn skulle fara illa, hur lätt de skulle kunna göra de..
- Då ni precis räddat mig från avrättning antar jag helt enkelt att ni är vänligt inställda, men det betyder inte att jag litar på er eller inte ifrågasätter varför ni gjorde det. Den mörka mannen kastade blickar mellan oss två och jag insåg hur stor han var, kanske inte mycket längre än Gideon, men hans breda axlar fick Gideon nästan att se liten ut. Gideon svarade inte, han tyckte antagligen att han inte behövde svara innan han åtminstone fått ett tack, han påminde mycket om ett envist barn ibland.
- Jag tycker inte om när oskyldiga människor skadas. Svarade jag istället för Gideon som helt tappat intresset i konversationen och börjat packa ihop i väskorna utan att ens ge oss så mycket som en blick.
- Hur visste du att jag var oskyldig? Jag kanske la mig med hans fru, mördare spädbarn i sömnen eller bränt hela förrådet för vintern. Vad får dig att bara lite blint på mig sådär? Jag visste inte vad jag skulle svara, jag visste faktiskt inte varför jag varit så säker på att han var oskyldig. Men jag hade sett de bara i de korta sekunderna när våra blickar möttes. Och det var den rena instikten jag baserat mitt beslut på.
- Jag litade på dig, få mig inte att ångra mitt beslut. Mannen log mot mig och visade en vit tandrad mot mig, dock var två av hans tänder ersatta med guld.
- Solomon, Solomon svärdsmannen.