- Jag tänker ge mig av. Sa jag bara rakt ut och såg på honom genom flammorna. Han svarade inte.
- Jag kan lämna hästen och allt annat, det enda jag begär är pilbågen. Såhär är vi inte till hjälp för någon, du vägrar till och med kolla på mig. Hur ska vi då kunna bryta oss in i Wrotham? Det är ett självmordsuppdrag jag inte tänker vara delaktig i. Jag tänker lämna i morgon mot kvällen, vi borde vara vid Poi då, där skills våra vägar. Han svarade inte. Jag suckade och la på en till vedkloss på elden.
- Godnatt, Gideon. Sa jag tonlöst och vände ryggen mot honom.
Jag drömde oroligt, kände mig iakttagen vart jag än vände mig, hörde prassel runt om mig och låga röster. Jag vaknade och satte mig upp. Elden hade brunnit ut, endast lite glöd lyste i mörkret framför mig. Jag kramade om mina ben och såg bort mot Gideon men kunde inte ens urskilja hans gestalt i mörkret. För första gången kände jag mig sorgsen att det slutat såhär, samtidigt verkade han inte heller benägen att försöka be om ursäkt. Jag hade redan sagt min ursäkt, mer än de hade jag inte att säga.
Plötsligt fick jag en hand runt munnen och en dolk mot strupen.
- Ett ljud och du är död, flicka. Väste en röst i mitt öra. I samma stund strömmade fyra gestalter till ut från mörkret och jag hörde hur Gideon vakna bara för att i nästa sekund slås till marken med ett smärtsamt stön.
- Zorinim?! Ropade han innan jag hörde fler slag som träffade en kropp. Jag försökte svara, men han höll fortfarande för min mun och en till hade kommit som tryckte ner mig mot marken och band mina händer. Inte förens då tändes facklor så jag faktiskt kunde se vad som hände. Gideon låg bakbunden på mage på andra sidan eldstaden svärandes medan två män höll honom till marken. Ytligare tre stod på min sida och flinade ner mot mig.
- Nej men ser man på, vilket byte! Han rullade över mig på rygg med hjälp av foten innan han satte sig på huk framför mig och strök undan håret ur mitt ansikte. Sammanbitet stirrade jag tillbaka på honom medan jag förgäves försökte frigöra mina händer.
- En vacker sådan, henne får vi nog bra betalt för. Skrattade han och klappade mig på kinden. Jag förvred ansiktet i en grimars och spottade åt hans håll men missade. Ändå fick det hans leende att slockna.
- En ilsken sådan dock. En hård spark träffade mig i magen och jag kippade efter andan medan jag hostade.
- Rör henne inte! Röt Gideon ilsket från andra sidan medan jag fortfarande vred mig av smärtan. Männen skrattade.
- Annars vad? Kom inte med hot du inte kan hålla. Svarade mannen som sparkat mig innan han spottade i ansiktet på mig. Det verkade som det korsade Gideons gräns, med en konstigt kropps vridning lyckades han få händer framför sig och kravla sig upp på benen. Han tacklade den ena mannen med hela sin kroppsvikt så de föll till marken igen innan han drämde in armbågen i huvudet på honom så hårt att jag hörde ett knack när tinningbenet gav vika under Gideons slag och ett plågsamt skri ekade genom luften. Innan den andra hade hunnit förstå vad som hänt hade Gideon redan fått armarna runt hans huvud för att knäcka hans nacke, men stannade mitt i rörelsen. Jag andades tungt när den första mannen fattat tag i mitt hår och dragit upp mitt huvud för att blotta min strupe som han höll kniven tryck mot.
- Nu gör vi inga förhastade slutsatser. Sa han kallt och Gideon såg ställd ut, men släppte inte greppet om mannen som skräckslaget såg på de som verkade vara hans ledare. Ledaren tryckte kniven hårdare mot min strupe och jag kved till när den skar genom huden och lite blod började rinna ner längs med min hals. Adrenalinet pumpade i mina ådror, och jag såg på Gideon med skräckslagna ögon. Han gav ifrån sig ett frustrerat läte innan han släppte greppet om mannen, och de båda andra männen på min sida skyndade sig över för att kasta honom till marken. Ledaren ryckte frustrerat upp mig på fötter.
- Döda honom, han har inget värde för oss och få tyst på Gustav, han är ändå döende. Mannen som verkade heta Gustav låg näst intill förlamad på marken och gav ifrån sig plågande ljud som nästan fick det att vända sig i magen på mig. Utan att tveka drog den ena mannen sitt svärd och skar igenom halsen på honom med ett enda drag. Jag spärrade upp ögonen vid åsynen av blodet som flöt ut över marken, och såg hur samma man vände sig mot Gideon nu.
- Esper Irel. Mina handflator blev varma och flammade upp tillsammans med repen. Jag snodde runt och tryckte mina brinnande händer i ansiktet på ledaren som gav ifrån sig ett högt vrål av smärta. Lukten av bränt kött steg upp i luften och beblandade sig med hans vrål. Elden runt min händer slocknade, men jag drog svärdet ur hans bälte och gav honom en hård spark på bröstkorgen så han föll baklänges med händerna för sitt brända ansikte. Jag hoppade över elden, svingade svärdet över huvudet så som jag lärt mig och träffade den ena mannen som höll fast i Gideon i magen. Han föll ihop som en trasdocka på marken, och Gideon tacklade hårt mannen på sin andra sida så denne föll till marken. Han sträckte sina bundna händer mot mig och jag skar snabbt igenom repen innan jag blev tvungen att parera ett slag från den man som precis dödat Gustav. Slaget var så hårt så jag kände ett hugg enda till axeln och jag bet ihop av smärtan och gjorde ett utfall.
De närmsta minutrarna var det enda jag hörde var ljudet av metall mot metall där jag parerade och gjorde utfall i en rasande fart. Han var skicklig, mycket skickligare än jag och jag kände hur tyngden av svärdet snabbt gjorde sig påmind i min redan värkande kropp. Om Gideon fortfarande levde visste jag inte, och jag hann inte heller kolla. För varje slag som gick fick jag svårare att hinna ifatt och jag flämtade förskräck till när jag med nöd och näppe han vika undan ett utfall direkt mot mitt huvud, så nära att jag kände äggen rispa mitt öra. I samma stund hörde jag ett knak och en kropp om föll ihop, och för en sekund tappade jag fokus och såg mig om efter Gideon. När jag vände mig tillbaka till min motståndare hade han redan gjort ett nytt utfall som jag inte hann parera ordentligt, utan kände hur svärdet sjönk in i sidan på mig. Jag såg ner på svärdet, sedan på mannen innan jag kände hur benen vek sig under mig och jag föll ihop. Nu är det över, tänkte jag bittert och kunde se hur Gideon kastade sig över min motståndare och skar igenom hans hals så att blodet sprutade rakt ut och över mitt ansikte. Jag höll mig för sidan och såg på min hand som var täckt i blod. Det var verkligen över nu. Jag gled bort, tröttheten sköljde över mig som en våg och jag slöt ögonen. Det sista jag såg var hur Gideon kastade sig framför mig och sa något jag inte hörde.
Mina tankar snurrade planlöst, omkring mig var allt ljust. Är jag död? Undrade jag tyst.
- Nej det är du inte, dummer. Jag ryckte till och snodde runt men såg inte varifrån rösten kommit ifrån.
- Du får vara försiktig, din magi är fortfarande svag och du får inte ta ut dig så hårt. Samma röst som jag hade svårt att avgöra om den tillhörde en vuxen kvinna eller ett barn ekade i mitt huvud följt av ett barnliknande skratt.
- Seså, vakna nu. Någon ropar på dig! En kvinna, definitivt en kvinna men hon hade förställt rösten på så sätt som man gör när man talar med små barn.
- Zorinim, alla ni är mina barn. Var inte förolämpad om jag behandlar er därefter. Det är svårt för mig att se er växa upp så fort. Vakna nu, Gideon väntar på dig. Han tror du är död. Inte ska du låta den unga mannen oroa sig så? Tror du han vill att hans sista ord till dig ska vara att han tycker du är lösaktig och naive? Jag snodde runt ännu ett varv men visste fortfarande inte varifrån rösten kom.
- Vem är du? Ropade jag och det barnsliga skrattet fyllde mina öron igen.
- Jag tror du vet det, alvprinsessa. Återvänd nu.. Rösten dog långsamt ut men jag kände hur någon strök mig över kinden med en öm, mjuk hand. Sedan var den borta och jag kunde höra hur någon ropade mitt namn.
- Zorinim? Vakna! Zorinim? Någon skakade våldsamt min kropp och jag blinkade trött några gånger bara för att få en örfil.
- Aj, vad gör du? Utbrast jag och satte mig upp och gned min kind. Gideon stirrade mållöst på mig innan han plötsligt kramade om mig hårt.
- Herre gud jag trodde du var död.. Viskade han mot mitt öra och jag drog mig ur hans famn.
- Jag var bara trött, magi tär på mig. Muttrade jag och gned fortfarande min svidande kind med sårad stolthet. Gideon såg ut att vilja slå mig igen men fick sig själv under kontroll. Jag såg omkring mig, alla fem männen var döda, inklusive han som jag bränt ansiktet på hade fått halsen genomskuren och Gideon var blodtäckt och hade spräckt läppen. Jag gned mina ögon och försökte ordna min dröm. "Jag tror du vet det, alvprinsessa". Vem det än var så visste hon om min identitet.
- Ska du bara sitta där? Säg nånting! Gideon skakade på mig igen och såg fortfarande ut som om han trodde att jag var död.
- Aj.. Sa jag bara tyst och blev medveten om smärtan i sidan återigen. Jag drog upp den blodiga tunikan över magen bara för att konstatera att det inte var värre än en skråma som läkte på några dagar. Gideon ställde sig frustrerat upp.
- Du svimmar för detdär? Fan jag trodde ju du hade dött! Eller skulle förblöda, fattar du hur rädd jag var?! Han muttrade frustrerat en ramsa svordomar innan han började dra ihop liken till en hög. Jag tänkte precis säga något förolämpande tillbaka, men såg i samma stund hur han torkade bort några tårar med skjortärmen och tystnade istället. Ibland fick man förstå att det var nog, och just nu var ett sånt tillfälle. Han hade verkligen trott att jag dött, och han hade brytt sig.
- Gideon.. Jag är okej. Jag ställde mig upp och rättade till min tunika igen.
- Mm, jag ser de..
- Gideon, snälla. Det var inte meningen att skrämma dig. Jag ställde mig upp och gick fram till honom men han vände sig undan.
- Det spelar ingen roll, du lever, jag lever. Tack gode gud för de. Du måste bli försiktigare när du använder magi, du kan inte avslöja dig sådär.
- Jag märker knappt själv när jag använder de, det är mer instinktivt än medvetet.
- Det betyder att du måste öva. Tystnaden bredde ut sig mellan oss medan vi stod och kollade på liken framför oss. Gideon petade till en med sin fot och drog lite bittert på mungipan.
- Stråtrövare bara, så vi behöver inte oroa oss för att de var särskilt ute efter oss i alla fall. De var en ren slump. Jag nickade utan att ha riktigt lyssnat, jag var för djupt försjunken i tankarna om liven som gått till spillo idag och hur jag någonsin skulle kunna göra rätt för mig efter alla liv jag tagit genom mina senaste år. Vissa synder kanske inte var till för att förlåta, utan de fick leva kvar med en in i döden.
- Tack, för att du räddade mitt... våra liv. Jag mötte hans blick och log lite.
- Det går nog snart jämnt ut. Måste bara göra de två gånger till så är vi på samma nivå igen. Svarade jag ironiskt och såg upp mot himlen precis när den första regndroppen träffade mitt ansikte.
- Vi borde slå upp ett tält, det kommer bli storm. Uppmanade jag och gick för att hämta tältet vi tagit med oss från hästarna.
- Hur vet du det? Det kanske bara kommer regna lite. Svarade han i samma stund som regnet tilltog.
- Antingen kollar du på trädtopparna och ser att de börjar svaja allt mer oroväckande, vilket betyder vinden kommer snart sänka sig ner hit. Eller så litar du bara på mitt ord, naturen varnar oss alver, jag känner de bara på mig. Men du gör som du vill, men jag tänker försöka vara så torr som möjligt. Ett leende bredde plötsligt ut sig över Gideons ansikte innan han hjälpte mig att sätta upp tältet. Jag insåg att detta var vår längsta konversation sen vi bråkat, och det kändes skönt att äntligen bryta tystnaden även om jag långt ifrån förlåtit honom. Hästarna band vi under en gran med djupt hängande grenar innan vi kröp in i det lilla tältet och satte oss tillrätta. Mycket riktigt började vinden allt mer tillta och regnet smattrade mot duken. Jag gav Gideon en menande blick när han tittade ut genom en glipa i tältduken och han himlade med ögonen.
- Vad är det du vill att jag ska säga? Ja du hade rätt? Jag nickade med ett leende och han gav ifrån sig en suck och såg allvarlig ut igen.
- Du hade rätt. Jag blev osäker på om han verkligen bara syftade på vädret med det uttalandet, och jag granskade honom lite från där jag satt. Hans läpp började svälla upp en aning, liksom hans ögonbryn men annars verkade han förvånansvärt oskadd. Jag var glad för de märkte jag när jag lättat tog ett andetag.
- Jag var orätt mot dig, Zorinim, jag vet det. Men tro mig när jag säger att jag bara bryr mig om dig.
- Du har då sannerligen ett besynnerligt sätt att visa det på i såna fall. Muttrade jag och kröp under några filtar när den kyliga höstvinden blåste in i tältet.
- Tänker du verkligen lämna? Med Gideon var det alltid konstigt, antingen ignorerande han det han ville ta upp i flera dagar eller veckor, eller så gjorde han som nu. Rakt på sak, med blicken riktat rakt på en utan några mellanvägar.
- Jag vet inte ännu, Gideon. Jag vet inte vad som håller på att hända mellan oss, men jag orkar inte bråka mer. Och jag orkar inte försvara mina handlingar för folk längre, speciellt inte dig. Är jag tvungen att göra det med jämna, då går jag hellre nu.
- Jag ångrar inte det jag sa, men jag kanske borde sagt det på ett annat sätt. Jag lät känslorna ta över och jag sårade dig, och det kan jag inget annat än att be om ursäkt för.
- Du ångrar inte det du sa?
- Jag visste inte hur allvarligt det var mellan dig och Elliot, och det var aldrig min mening att komma emellan er två. Och definitivt inte min mening att gå till sängs med dig den kvällen, det var bara något som...råkade hända.
- Vadå komma emellan oss två, jag och Elliot är bara vänner! Gideon log åt mitt svar.
- Det är okej Zorinim, jag förstår att det kan vara svårt att erkänna. Men jag såg er kyssas vid fontänen och varje ledig minut har du umgåtts med honom. Dessutom så berättade Ella att hon hittade honom i din säng morgonen vi åkte.
- Har du spionerat på oss? Jag kände hur jag började bli frustrerad igen och försökte hålla min röst under kontroll.
- Jag följde efter, jag litade inte på honom. Jag ville säga något men suckade frustrerat till istället.
- Så varför förnekar du det?
- Det är komplicerat, men jag kan inte förklara.
- Du vet att det inte låter särskilt trovärdigt?
- Varför skulle jag ljuga för dig? Litar du inte på mig?
- Du har ljugit för mig förut. Påminde han mig och jag suckade.
- Så berätta sanningen nu.
- Jag kan inte, lita bara på mig när jag säger att jag och han bara är vänner.
- Vad är det du försöker dölja? Jag vet att eran rang skillnad alltid kommer hålla er ifrån varandra, men varför fortsätter du ljuga för mig?
- Elliot är gay! Jag la handen för munnen. Detdär skulle jag inte sagt.
- Gay...? Som i homosexuell..? Gideon verkade komma av sig helt. Jag suckade.
- Ja, jag lovade honom att inte säga något men du var ju tvungen att pressa svaret ur mig. Fräste jag. En lång tystnad bredde ut sig innan jag drog en djup suck.
- Kyssen vid fontänen var ett test för honom bara, han hade hoppats att det skulle vara annorlunda med mig för att hade kände en sån stark attraktion. Han vet ju inte om att jag är alv och att det helt enkelt hör till.
- Förlåt, jag visste inte..
- Du borde i alla fall försöka lyssna när jag säger något istället för att komma med anklagelser hit och dit. Det du sa gick för långt Gideon.
- Jag vet det, och jag har tänkt på det sen dess. Jag gick för långt, och sa saker som var orätt och definitivt inte hade rätt till att säga. Jag vet inte vad jag ska säga för att gör det ogjort, men tro mig när jag säger att jag inte menade det jag sa.
- Jag är inte så säker på det Gideon, just när du sa det kändes det som du faktiskt menade det mer än du vill erkänna nu. Han mötte min blick och suckade, men sa inget mer om det och jag lät honom för denhär gången komma undan. Jag var för trött för att ta hand om det nu, och jag la mig tillrätta och försökte komma ikapp den förlorade sömnen efter attacken.
Jag vaknade av att Gideon redan börjat packa och jag gned mina ögon. Regnet smattrade fortfarande mot tältet och marken under mig var fuktig, men vädret verkade åtminstone ha lugnat ner sig.
- Varför väckte du mig inte? Frågade jag anklagande medan jag virade ihop mina och hans filtar med tältduken för att skydda dom mot vätan, innan jag band fast dom på hästen. Gideon steg upp på sin häst.
- Du behövde sova ut, du sa själv att magin gör dig utmattad så jag tyckte du kunde få sova ut. Jag steg upp på min häst och drog kappan tätare om mig och luvan över mitt huvud.
- Det behöver dock inte betyda att du måste göra allt själv.. Fnös jag och följde honom ut på vägen. Han låtsades inte höra och vi sjönk tillbaka i våran gamla vanliga tystnad igen som jag avskydde så mycket.
- Berätta om din familj. Jag red upp jämnsides med honom och studerade hans profil.
- Varför frågar du om dom? Svarade han ointresserat. Jag ryckte på axlarna.
- För att lära känna dig, det känns som det enda vi har gjort är att kringgå varandra enda sedan vi träffades. Jag har ljugit lika mycket som du säkert ljugit för mig, om vi ska klara dethär måste jag kunna veta att vi kan lita på varandra. Jag har inte så många att lita på, men just nu verkar du vara en av dom. Gideon svarade inte och jag suckade djupt.
- Okej, jag börjar. Min fullständiga namn är Zorinim Verfera, dotter till Harald och Ilja Verfera, kronprinsessa över Wyewe. Tjänare till Sayuri. Min far dog under invasionen för 10år sedan när jag och min familj försökte fly undan Rewes arméer. Jag reste omkring med min mor till jag själv var 10år, sedan lämnade hon mig hos min farbror Paul, en människa. Paul dog när jag var 15år, och därefter tillbringade jag det närmsta året med att spåra upp min mor som dog för några månader sen. Samma dag hittade piraterna mig, och allt därefter känner du till. Gideon hade under min korta sammanfattning lyft blicken mot mig innan han själv suckade.
- Mitt fullständiga namn är Gideon Noteorai Grimmhok, men de flesta känner endast till mig som Gideon Grimmhok. Noteorai är efter min biologiska moder, Grimmhok efter Pion dubbade mig till riddare och adlade mig under det namnet. Mitt riktiga glömdes bort, det blev oviktigt. Min mor dog också när jag själv var ett barn, och min fader hade aldrig viljat ha mig. Jag är en oäkting, född utanför äktenskap och Guds välsignelse. I alla fall är det vad jag fick höra som barn. Yvonne tog hand om mig medan jag bodde hos min far tills jag fyllt 20. Vi två flydde därifrån och hamnade hos Pion. Där har jag levt de senaste 4åren och tjänat henne och endast henne.
- Varför blev du tvungen att fly så plötsligt? Du hade ju bott hos din far i flera år redan? Gideon verkade tveka en lång stund på att besvara frågan, som om han behövde tänka ut noga vad han skulle säga härnäst. Men jag väntade tålmodigt innan han gav ifrån sig ännu en lång suck.
- Jag förlovade mig mycket ung med en av tjänsteflickorna, Eleonora. Jag var bara 16, hon 20. Min far är högt uppsatt och godkände inte förlovningen när han fick reda på den. Men jag vägrade bryta den, övertygad om att de inte skulle ha några vidare konsekvenser. Men vad jag felade. Natten före våran bröllopsdag bröt sig några män in i vårat rum, band mig och tvingade mig att se på hur de turades om att våldta henne ända till gryningen. Då skar de igenom hennes hals innan de band mig vid en påle och piskade mig medvetslös. Efter de kastades jag ut i skogen för att dö, men Yvonne hittade mig och hjälpte mig att fly till Pion som jag vagt kände sedan tidigare. Och allt därifrån vet du ju. Hon dubbade om mig till Grimmhok, gav mig en plats vid hovet och en framtid, i gengäld har jag gett henne mitt liv och min eviga lojalitet. Jag lyssnade spänt på de han berättade och förvånades ur allvarlig men på något sätt likgiltig han verkade medan han pratade om det. Samtidigt såg jag att det smärtade honom att tala om de, kvinnan jag sett i hans ögon måste ha varit hon. Men jag blev ändå tvungen att ställa en sista fråga.
- Älskade du henne? Gideon blev om möjligt ännu allvarligare.
- Ja.