Mor brukade säga att den du kan se in i själen i, utan att den ryggar undan eller har något mörker i sig, det är personen som kommer vara din resten av livet. Att det inte fungerade i praktiken var en annan sak, det var något som kanske gällde de andra alverna. Men mig? Jag såg inte bara ljus eller mörker, jag såg minnen, drog fram det som plågade dom mest och lät dom återuppleva det. Om och om igen om jag så ville. Ingen annan var skämmerska som jag. Dessutom var det sällan någon gifte sig av kärlek, utan av det simpla faktumet vem som passade bäst. Rent praktiskt sätt, förbestämt av sina föräldrar och en själv. Därför var det sällan alver gifte sig med någon annan än andra alver, även när rasblanding hade varit tillåtet. Det var också svårt att hitta någon att bli kär i, när landet är fullt av regler. Män och kvinnor går i olika skolor, umgås inte med varandra om man inte är släkt, och rör aldrig, aldrig någonsin varandra. Det är svårt att bygga upp någon form av känslor om man lär sig att det inte existerar några, och om man aldrig ens får möjligheten att bygga upp några.
För det var det som man fick lära sig, kärlek mellan en man och en kvinna var liten och oviktig, och inget man skulle lägga sin energi på. Den förnekades inte, och jag förnekade inte att i princip alla arrangerade äktenskap fungerade väl och parterna respekterade och lärde sig att älska varandra. Men den las ingen vikt på, vi såg på den större bilden. Kärleken som skulle värdesättas var den till naturen, gudinnan och sitt folk. Kärleken till sitt barn och folket omkring än. Men att fokusera sin kärlek på en person som inte var ditt barn ansågs som själviskt. Dessutom gjorde kärlek en bortom allt förstånd, och man gjorde val man annars inte skulle gjort. Äktenskap var ett kontrakt in till döden, och inget som vi alver tyckte skulle ses på med lättja och låta känslorna påverka. Därför var våran ö helt och hållet utan kärlek, och det ifrågasattes aldrig.
Jag tror inte människorna någonsin faktiskt reflekterade över det faktumet hur emotionellt tillbakadragna alver faktiskt var, det de såg var skönheten och lusten till oss. Vi var gjorda på det sättet, vi var en del av gudinnan, i var och en av oss. Det gjorde att andra avgudade oss så som vi avgudade våran gudinna. På så vis var människor mer benägna att lyssna och lyda oss, ingen vill väll skada den de ser upp och känner lust till? Det var där det felade. Varje lust är grunden till svartsjuka om inte ens hjärta är helt rent. Och ingen människas hjärta är helt rent, så ilskan över att vi alltid verkade ett steg över dom ledde till svartsjuka och ilska. Orättvisa. Och det var precis det som var anledningen varför vi alver hade fallit. Vi hade drivit det för långt, och människor med för mörka hjärtan hade regerat Erem under den tiden. Vårat fall var till stor del vårat egna fel.
Jag fördes längs med korridorerna av Ella och såg mig omkring och försökte memorera så mycket som möjligt. Man visste aldrig när man skulle behöva kunna vägarna utantill hade jag lärt mig, och hade sen dess alltid varit uppmärksam på min omgivning. Olikt Julianders borg var det mycket människor här, allt får tjänare och tjänarinnor, till lorder och ladys, till riddare och andra mycket lärda människor som jobbade i slottet åt drottning Pion. Vi passerade flera stängda dörrar, och jag undrade i tysthet vad som kunde döljas bakom alla dom, men frågade inte. Den långa korridoren vidgades plötsligt och vi stod framför en stor dörr med breda järnbeslag. Knarrande öppnade de båda vakterna dörren och Ella stannade och nickade åt mig att gå in.
Jag vet inte exakt vad jag hade förväntat mig av Pion, men kvinnan jag såg sitta på tronen vid det runda bordet var i alla fall allt annat än det. Pion var en lång slank kvinna i kanske 40års åldern med ett allvarligt ansikte och stora, blå ögon. Hennes blonda hår var flätat i en lång fläta och hela hon verkade så elegant, att jag nästan ryggade undan. Hon var onekligen vacker, och jag visste inte om det berodde på hennes faktiska fysiska skönhet, eller på utstrålningen, eller en kombination. Oavsett vad kände jag hur min mun blev torra när jag steg fram till bordet. Inte förrens jag var hela vägen framme upptäckte jag Gideon som satt vid hennes högra sida. Nu visste jag varför hennes utstrålning verkade så bekant, Gideon var exakt likadan. De skulle kunnat vara syskon.
- Drottning Pion, låt mig få presentera miss Zorinim. Gideon hade ställt sig upp och gick runt till min sida. Jag tog hans arm och neg djupt framför drottningen som mätte mig med blicken innan hon besvarade med en nick.
- Zorinim, Gideon har talat mycket om Er. Det är en ära att äntligen få träffa Er.
- Äran är helt på min sida, jag har hört mycket om Er. Svarade jag och såg ett leende spela sig på hennes läppar.
- Sätt Er bredvid lord Grimmhok, vi har mycket att diskutera. Gideon ledde mig runt till platsen bredvid honom innan han själv satte sig. Jag kastade en blick på männen runt bordet som alla nyfiket såg på mig.
- Kan alla presentera sig för den unga damen? Pion höjde ett ögonbryn och mannen precis mitt emot mig ställde sig upp.
- Sir Thomas, jag är ledare över första platonen. Efter den reste sig mannen bredvid mig.
- Sir Filip, ledare över tredje platonen. Och så fortsatte de övriga 9 männen, vissa var lorder, andra riddare. Även en kort man vid namnet lord Terron var där, huvudbefälhavare över flottan och en gammal man Bronn som var sekreterare och skrev ned vad som sades och bestämdes. Sist såg alla spänt på mig och jag harklade mig och ställde mig upp.
- Zorinim.. Jag tystnade och visste inte vad jag skulle presentera mig som. Men Gideon var snabbt med att ingripa.
- God vän till mig, och förhoppningsvis min partner för mitt nästa uppdrag. Jag stirrade på honom. Goda vänner visste jag inte om vi skulle kunna kalla oss det, och partner? Vad hade de pratat om innan jag kom hit? Fundersamt sjönk jag tillbaka till i stolen medan Bronn läste upp vad som gåtts igenom. Alla platonerna var samlade i ett läger här i närheten och på sin väg mot gränsen. En direkt attack var planerad mot Rewes kungarikes hjärta, Wrotham. När det nämndes bröt en diskussion ut runt bordet.
- Det är vansinne, Wortham är en krigsstad. Hela staden är byggd för att hålla för angrepp, att anfall är att gå rakt in i en fälla. Det är rent självmord. Sir Thomas hade nästan ställt sig upp och var röd av ilska.
- Inte ens Wortham kan hålla för angrepp från vattnet och från land samtidigt! Vi måste göra något, vi måste slå tillbaka innan det är för sent!
- Rewe har fler soldater än oss, hur hade du tänkt förflytta hela flottan och alla platoner till Wrotham, innan Rewe redan tillkallat alla sina till huvudstaden? De är många fler än oss, vi har inte en chans. Det bästa vi kan göra är att försöka skydda våra gränser! Thomas bankade irriterat i bordet med knytnäven och allt fler invändningar åt det ena eller andra hållet spottades fram. Jag kastade en blick på Pion som irriterat såg på spektaklet.
- Det räcker! Röt hon och hela salen tystnade abrupt. Utan ett enda mer ord sjönk dom tillbaka till sina platser medan Pion blängde på var och en av dom.
- Ni beter er som barn allihopa. Sir Thomas, Ni har rätt. Vi kan inte bara blint angripa en huvudstad, men vi kan inte heller luta oss tillbaka och inte göra någonting alls. Vi ser att det inte funkat hittills, våra gränser förflyttas ständigt och han kommer närmare och närmare. Hans trupper samlas de också, och om det stämmer att han äntligen tänker göra slut på kriget, måste vi vara redo vi också. Vi skickar inga fler trupper ur kungariket, de behövs här så får han komma till oss. Då kan vi i alla fall ha det sista slaget på våra villkor, på våran mark. Salen låg fortfarande tyst medan alla begrundade vad hon sagt.
- Och när det slaget kommer, kommer jag personligen stå i fronten och leda det. Gideons röst fick mig att rycka till och se på honom, det var de första orden han yttrat sen han presenterat mig. Stämningen var tryckt inne i rummet, som om folk plötsligt blev medvetna om vad de faktiskt pratade om. Krig. Riktigt krig. Som det för 10år sen när alvön invaderades samtidigt som Pions stora belägringsstad och hamnstad Gamrem intogs och gjordes om till det som idag var känt som Rewes huvudstad, Wrotham. Det blev tydligt hur illa till mods alla kände sig där inne vid påminnelsen, för ingen mer yttrade ett ord. Ett tag lät Pion tystnaden vara innan hon suckade och viftade med handen.
- Mötet är avslutat. Alla har rest långt de senaste dagarna och behöver vila inför den stora balen. Allt vi kan göra nu är att vänta på Rewes nästa drag. Männen runt bordet nickade och ställde sig upp, och jag tänkte precis följa deras exempel men Gideon la diskret en hand på min arm, så jag sjönk tillbaka. Inom några minuter var hela salen tömd och det bara var vi tre kvar. Pion andades lättat ut när dörren stängdes och sprack upp i ett mjukt leende.
- Förlåt för det, Zorinim. Män blir alltid väldigt uppspelta när det handlar om krig. Pion tog av sig kronan som innan vilat på hennes hjässa och la den framför sig på bordet. Hela hon verkade slappna av och allvaret försvann nästan helt ur hennes ansikte. Förvirrat såg jag mellan dom två.
- Gideon har berättat en hel del om dig, och jag har valt att lita på dig.
- Ers nåd, jag vet inte..
- Bara Pion, jag är trött på alla formalitet hela tiden. Ers nåd hit och Ers nåd dit. Hon suckade och himlade med ögonen. Jag såg förvirrat på henne, var detta samma kvinna som för 5 minuter sen?
- Gideon kom själv med förslaget. Jag har skickat flera spioner, men ingen får fram något, andra kommer inte tillbaka alls. Jag behöver folk som jag kan lita på, en specialstyrka. Men Gideon kan inte gå ensam, och han säger att du är duktig i strid. Stämmer det? Jag kastade en blick på Gideon som såg på mig han också och jag nickade.
- Jag kan en del, men är långt ifrån fullärd. Jag har aldrig handskats ordentligt med svärd. Svarade jag fortfarande förvirrat av del hela. Skulle jag och Gideon på ett specialuppdrag? Hur mycket hade han berättat egentligen om mig? Visste hon att jag var..?
- Valet är helt ditt, du är inte skyldig mig något.
- Vad är det ens vi ska göra? Pion log uppskattande mot mig.
- Låt mig förklara.
Två timmar senare var jag och Gideon ute i slottsträdgården.
- Varför jag? Frågade jag Gideon som gick vid min sida.
- Jag har sett vad du kan göra, Zorinim. Du är duktig, väldigt duktig på att slåss om du bara får lite mer övning. Dessutom är detta ett tillfälle för ett direkt angrepp mot Rewe. Du hävdar att ditt folk fortfarande lever, och jag har lovat att hjälpa dig. Om vi lyckas ta oss in kan du få mer information vart de är.
- Men varför vill du hjälpa mig? Vad ger det dig om vi nu förmodar att jag faktiskt hittar dom? Hur ska jag ens kunna starta upp ett land, när Rewe fortfarande är vid makten?
- Det ligger inte bara i ditt intresse att hitta ditt folk. Du glömmer hur många som stod bakom er i kriget, hela landet var i uppror när Wyewe anfölls. Om vi lyckas befria alver kommer folk ha hopp igen, folk kommer våga gå emot sin kung när de påminns om vad han gjorde med er. Ni är mer än ett folk Zorinim, ni är som gudar för människor. Ni är hoppet. Om vi lyckas skapa uppror i Rewes rike, har Pion äntligen en chans. Just nu är han för stark.
- Vet Pion om dethära? Gideon skakade på huvudet.
- Oroa dig inte, jag har inte berättat något. Hon tror bara att det är ett lönnmördar uppdrag, men att döda Rewe kommer inte lösa dethär. Hela regeringen står bakom honom, och vi kan inte döda alla dom också. Vi måste besegra honom för att folket ska tro på oss och acceptera Pion som sin härskarinna.
- Du går bakom hennes rygg...? Frågade jag förvånat och ett svårtolkat leende spelade sig på hans läppar.
- Det beror på hur man ser det. Svarade han men vek undan med blicken.
- Men vad säger du? Jag såg på honom en lång stund. Jag hade ingen annan plan, inget annat sätt. Såhär kunde jag ha ett helt kungarike som backade upp mig. Något liknande tillfälle skulle inte komma, men kunde jag verkligen lita på honom? Skulle det ens fungera?
- Jag vet inte, vad får dig ens att tro att någon kommer berätta för oss vart mitt folk finns?
- Dina ögon, Zorinim. Jag tror att dina ögon kan vara svaret. Jag stelnade till av hans svar och mindes med skam hur jag trängt mig in i hans samvete och grävt runt. Jag hade hela tiden trott, eller snarare hoppats på att han trodde att det var en ren slump, men det hade han inte.
- Tänk på saken, okej? Jag måste iväg en stund och ordna några saker med Sir Thomas. Du kan röra dig fritt i slottet, och det är bara att fråga vem som helst av tjänarna om du behöver något. Nämn bara mitt namn. Jag släppte hans arm och nickade.
- Vi ses, alvflicka. Och Gideon lämnade mig kvar på gården med alldeles för många obesvarade frågor.
Jag stannade vid träningsområdet jag sett när vi ankommit tidigare i morse, eller snarare en öppen ytan med ett flertal svärd och skölds uppradade på olika ställningar. Några män slogs en bit bort och jag såg imponerat på medan ljudet av metall mot metall ringde i mina öron. Längre bort låg stallet, en oändligt lång byggnad med grimmor och liknande hägnades på krokar längs väggarna. En lång stund granskade jag männen som slogs, och sjönk till slut ner i det lätt fuktiga gräset. Ljudet var rytmiskt, slag parerades, skyltar stötte ihop och ibland ett smärtsamt stön när det trubbiga svärdet bröt igenom försvaret och träffade en kropp.
- Okey okey, det räcker! Skrattade till slut en av dom när två hade gått emot honom samtidigt och han redan fått ta emot många slag av sina skrattade motståndare. Männen drog av sig sina hjälmar och jag mönstrade dom på avstånd. Jag tyckte om dialekten dom hade här, de talade med en helt annan takt än i de östra delarna och S:et blev ofta tydligare. De stod och pratade en stund om något jag inte kunde urskilja, när den som blivit besegrad innan la märke till mig. Han gick emellan sina två kamrater och rakt emot mig med säkra steg, och jag såg skeptiskt på honom när han bugade sig framför mig.
- God eftermiddag, mylady. Underhåller vi dig? Det var tydligt att han inte kom från en högre uppsatt familj, han kastade om titel med att genast kalla mig du och jag blev tvungen att skratta till.
- Absolut, gör jag er nervösa? Han skakade på huvudet.
- Nej absolut inte, vi tycker om när vackra kvinnor tycker att vi är underhållande, mylady.
- Jag är ingen lady, och jag är tvungen att fråga. Funkar dessa repliker du använder någonsin? Han blinkade mot mig med ett snett leende.
- Oftare än du tror. Om du inte är en lady, vem är du då?
- Zorinim, bara Zorinim. Svarade jag och han räckte ut sin hand för att hjälpa mig på fötter.
- Så Zorinim, får jag hjälpa dig att ställa dig upp, eller tror du att det är ännu en av mina repliker? Jag tog hans hand och lät honom dra mig upp på fötter och borstade bort lite gräs från klänningen.
- Elliot är namnet. Får jag fråga om vi kan promenera tillsammans? Sa han och jag skakade på huvudet.
- Mycket trevligt att tala med dig, Elliot, men jag kan nog inte acceptera ditt erbjudande.
- Vad vill du göra då? Slåss? Svarade han retsamt och la handen på svärdsfästet han hade stoppat i bältet. Irriterad över den nedlåtande tonfallen nickade jag.
- Visst. Förvånat över utmaningen slutade han flina och såg allvarligare på mig. Jag var inte duktig med svärd, men jag hade ändå tränat en del. Hur svårt kunde det vara?
- Zori, jag vet inte om det är någon bra ide..
- Är du rädd eller? Jag hade redan börjat gå mot de andra med målmedvetna steg och roffade åt mig ett av svärden på vägen. Elliot följde förvirrat efter och ställde sig i kampposition.
- Zori..
- Redo? Hojtade jag utan att låta honom avsluta sin mening och han nickade. Jag vägde svärdet i handen som var förvånansvärt tungt, jag hade inte hållt i ett på väldigt länge. Jag hade klarat mig långt med pilbågen och dolken, svärd hann jag och farbror Paul bara precis börja med innan han dog. Men jag hade lärt mig mycket annat sen dess, inte för att jag allvarligt trodde att jag kunde vinna, jag ville bara sota undan hans kaxiga flin.
Ett tag cirkulerade jag och han bara runt varandra, medan jag försökte avgöra han svagaste punkt, vilket visade sig vara svårare än jag trodde för jag visste såpass lite om svärdkamp. Han verkade inte angelägen att börja, så jag gjorde ett utfall mot hans högra axel som han med lätthet parerade. Det högg till i handen av tillbakaslaget när metall mötte metall, och jag bet ihop lite. Elliot verkade äntligen komma igång och slog mot mitt ben som jag hoppade undan, och sedan började allt på riktigt. Hans nästa hugg var rakt mot kroppen, som jag med nöd och näppe lyckades parera och gjorde genast ett utfall mot hans högra arm igen. Slagen ven om varandra, det ena efter det andra och jag hade svårt att följa, det var mina reflexer som agerade helt på eget bevåg. Ändå drevs jag längre och längre bakåt med lätthet och jag letade desperat efter en utväg, och det var då jag såg min möjlighet när han för en sekund tvekade. Men all min kraft jag hade kvar slog jag rakt på hans svärd som sköt det ur sidan och lämnade hans kropp oskyddad, dock hade jag inte tid att samla nya krafter för att måtta ett slag mot honom, så istället tog jag sats, snurrade och sparkade honom rakt på bröstkorgen så han hostandes stapplade bakåt. Killarna som börjat följa striden skrattade och tjoade åt mig, men lyckan över att ha fått in en träff varade kort. Elliot samlade sig snabbt och min arm var trött av tyngden på svärdet. Nästa slag som jag försökte parera slog svärdet ur handen på mig och Elliot la spetsen av sitt mot min hals och började le.
- Jag är imponerad, du är ganska duktig för att vara kvinna. Jag fnös förargat av hans ord och slog undan hans hand som var menad till att tacka för matchen.
- Och du är ganska arrogant, för att vara en skitstövel menar jag. Jag plockade upp mitt svärd och ställde tillbaka det i ställningen och började med raska steg gå tillbaka mot slottet. Det fanns bättre saker jag kunde göra än att låta mig tryckas ner på grund av mitt kön av några unga män med för mycket självupptagna tankar.
- Zori.. Elliot greppade tag i min handled och jag ryckte skrämt till av beröringen. Rädslan utlöste en ren reflex som fick mig att vända mig om och ge honom en hård örfil. Chockat över min egen reaktion slog jag handen för munnen.
- Förlåt mig, det var inte meningen.. Sa jag chockat men skymtade ett leende på hans läppar när han torkade bort lite blod från läppen med handryggen, och blev genast irriterad igen.
- Du har verkligen temperament eller hur? Jag borde veta bättre än att röra vid en lejoninna, ursäkten är helt från min sida. Jag kunde inte undvika att besvara leendet och Elliot skrattade glatt till.
- Så, Zorinim, skulle jag få ta dig på en promenad nu, eller är jag för mycket av en arrogant skitstövel? Log han mot mig och erbjöd mig sin arm, som jag försiktigt tog.
- Det är du fortfarande, men jag är beredd att förbise det för jag slog dig.