Yvonne knackade och kom in inte långt efter jag återvänt med en klänning över armen i en djupblå färg.
-Zorinim, jag tänkte hjälpa dig att göra iordning dig till middagen. Sa hon glatt när hon steg in, återigen försvann formaliteterna från hennes röst vilket personligen gladde mig. Jag hade aldrig tyckt om att tilltalas särskilt formellt.
- Jag tog med mig denna, matsalen kan vara så kylig ibland, även nu på sommaren. Och det är viktigt att du är varm nu när du varit sjuk så länge. Hon visade upp klänningen hon tagit med sig, eller snarare kappan upptäckte jag nu. den var långärmad och vid i kjolen, med silverkrokar på övre delen så man kunde stänga den, och öppen i nedre delen så man skulle kunna se klänningen som var under.
- Den kanske är lite kort, den är egentligen Julianders dotters, och den unga ladyn är bara 13. Men jag tror att den kommer passa i alla fall. Hon strök ömt över tyget och jag log uppmuntrande.
-Det låter jätte fint. Instämde jag och försökte dölja mitt ointresse i kläderna. Det enda jag ville var att middagen skulle vara över så jag slapp människors uppmärksamhet. Det skulle antagligen vara många frågor idag, och jag visste inte om jag orkade svara på dom alla.
Yvonne hjälpte mig att få på den blåa rocken och stängde knapparna där fram innan hon slätade ut tyget och såg nöjt att den passade innan hon tryckte mig ner på en stol och började göra om håret. Det kändes överflödigt, jag skulle ju bara på middag med Juliander.
-Du har så vackra lockar. Suckade Yvonne och samlade ihop håret och borstade igenom det.
- Det vore så synd att dölja dom alla, jag tror inte att någon skulle märka om jag inte sätter upp allt så som det hör sig. Eller vad säger du? Hon inväntade inte svar innan hon fått ihop en halvuppsättning och lät resten av lockarna falla över ryggen. En stund rotade hon i sin korg och fiskade sedan upp en flaska som hon öppnade och duttade lätt på min hals. Rosenolja, det var länge sedan jag kommit i närheten av det. Sist var nog på alvön, där fanns det alltid i överflöd i slottet. Jag mötte min egen blick i spegeln, promenaden hade gett mig en hälsosammare färg i mitt annars sjukliga ansikte. Den genomträngande blicken av mina ögon fick ett larm nästan tjuta i mina öron. Krigsklockorna på Wyewe. Snabbt slog jag undan blicken och svalde sorgen som plötsligt blev så överväldigande att jag blinkade bort tårarna.
- Ingen fara, du kommer snart se ut som förut. Sa Yvonne och kramade om min axel då hon trodde att det var det jag var ledsen över. För några korta sekunder ville jag nästan berätta sanningen för henne, men Gideons vanliga intåg avfärdade tanken snabbt.
-Zorinim? Vi måste gå nu. Han hade på sig samma kläder som förut, förutom att han rakat sig och gjort om håret. Yvonne gav honom en arg blick, men sa inget. Hälsade inte heller för den delen. Jag ställde mig upp och tog snabbt hans arm så att inte ett nytt bråk skulle bryta ut.
-Vi ses. Sa jag med en nick till Yvonne innan Gideon ledde mig ut och genom labyrinten av korridorer. Mina skor klapprade mot stengolvet och ekade lite ödsligt i gångarna och jag sneglade på hans profil. Jag tyckte inte om hur han stängde in sig ibland som nu, sådär att han helt vägrade prata med mig och inte ens såg mig. Eller något för den delen.
- Om du ska vara sån hela kvällen kan du lika gärna ta mig tillbaka till mitt rum med en gång. Sa jag kyligt när vi rundade ännu ett hörn. Först verkade han ignorera mig och jag hann precis tänka att jag borde bara vända mig om och gå, när han stannade till.
- Vad menar du med "vara sån" ? Han riktade sin gröna blick mot mig och jag såg tillbaka utan att vika undan med blicken som jag brukade. En lång stund såg vi på varandra, och för första gången kunde jag stirra i någons ögon utan att personen vek undan. Först såg jag bara mig själv, sedan brast hans murar och jag kunde höra ett skrik av ett litet barn, ett svärd som genomborrade en väldigt ung kvinna och jag kände hur min blick blev grumlig av blod som rann ner i mina ögon.
Smack. Jag stapplade bakåt mot väggen och blinkat förvirrat ett par gånger för att förstå vad som hände. Gideon andades tungt och hade handen fortfarande höjd. Min kind brände lite när jag rörde vid den.
-Vad var detdär? Han försökte låta arg, men de lät mest som en skärrad utandning. Han stirrade på mig, sedan på sin hand och lät den falla till sin sida igen och samlade sig snabbt. Utan ett ord tog han tag i min arm igen och gick vidare med snabba, stela steg medan jag stapplade efter.
-Gideon, jag kan.. Han stannade med ett ryck och pressade mig mot väggen bakom med båda händerna.
- Gör aldrig om detdär. Han röst skar nästan igenom mig och hans ögon smalnade. Jag tyckte inte om att vara fast i hans grepp, kände paniken liksom sprida sig vid tanken på hur sårbar jag var just nu. Han mjuknade en aning när han såg min rädsla och släppte mig långsamt och tog min hand och la den på sin arm igen, innan vi gick vidare som om inget hänt. Jag kunde fortfarande höra mina egna hjärtslag, men vågade inte säga något mer.
Ett långt bord var uppdukat när vi steg in i rummet, båda raderna om bordet var fullsatt med folk och flera hundra ljus brann och gjorde att rummet badade i ett behagligt sken. I hörnet stod flera musiker och spelade mjukt, men det hördes knappt genom mullret av röster. Omedvetet tryckte jag mig närmare Gideon. Jag trodde det skulle vara en lite tillställning.
Målmedvetet gick Gideon förbi alla längst bort till den bortersta ändan där en man i imponerande storlek satt vid ena kortsidan, med en stol fri på vardera sida om sig på långsidorna.
- Lord Grimmhok, miss Nim! Mannen ställde sig upp och slog ut med armarna mot oss som om han känt mig sedan länge. Hans axlar var breda och kantiga, liksom resten av hans kropp. Han kunde inte vara mycket längre än Gideon, men verkade ändå gigantisk där han stod och jag såg storögt på det leende ansiktet.
- Lord Juliander. Svarade Gideon respektfullt och jag neg lätt när jag kommit till befattning igen.
-Låt mig presentera Nim. Han släppte mig och jag tog ett steg framåt och neg ännu en gång framför Juliander som tog min hand och kysste den. Jag log lite blekt men kunde inte sluta undra varför Gideon ljugit om mitt namn för honom.
-Det är en ära att äntligen få träffa Er, mylord. Sa jag plikttroget och backade tillbaka till Gideons sida. Juliander log förnöjt och gjorde en gest åt oss att sätta oss. Gideon drog ut stolen åt mig och lät mig sätta mig på Julianders högra sida, innan han gick runt och satte sig på hans vänstra.
- Har du återhämtat dig väl? Han gav mig en uppskattande blick och jag nickade stelt.
-Absolut. Jag måste tacka för eran stora gästfrihet, jag skulle inte överlevt utan den, mylord. Svarade jag fortfarande plikttroget och kastade över en blick på Gideon som vilade ögonen på mig med en frånvarande min.
- Det har varit en glädje att ha dig här, Nim, särskilt en så vacker flicka som dig. Jag brukar säga att alla goda gärningar återbetalas förr eller senare, inte sant? Julianders gråa ögon var svåra att tolka, och jag blev plötsligt osäker på vad han menade med sina ord.
-Det låter mycket vist. Svarade jag bara, men han verkade ändå nöjd med svaret. Mat började dukas upp på tallrikarna framför oss, fläsk i tjocka skivor med sky och kokta rotsaker och grönsaker. Våra glas fylldes med vin och Juliander greppade tag om sin bägare och höjde den. Hela salen föll snabbt tyst av gesten, och blickarna vändes mot honom. Han sa ingenting, utan gav bara en nick och höjde glaset som ett godkännande gest att börja, och alla följde hans exempel och tog en klunk av vinet.
- Jag ser att du bär min dotter klänning. Konstaterade Juliander innan han återvände sin uppmärksamhet till sin mat. Jag såg skeptiskt på fläskbitarna, jag brukade inte äta kött. Kött fick man genom död, och det var orent enligt de flesta alver. Min familj hade varit några av de som följt den synen, och därmed jag också.
- Yvonne kom med den, jag ber om ursäkt om jag inte...
-Såja såja, du lånar den ju bara. Jag ville bara säga att den sitter bra på dig, oroa dig inte. Avbröt han mig med ett leende och jag lugnade mig en aning och började äta själv.
- Så ni reser i morgon, inte sant? Jag såg upp men såg att han vänt sig mot Gideon istället som nickade instämmande.
-Ja, jag måste infinna mig hos drottning Pion snarast. Jag har redan slösat för mycket tid, senast idag fick jag bud om hennes önskan att ha mig vid hovet.
-Är ni säkra på att hon känner sig stark nog att resa? Det är en lång bit och om jag känner dig blir det inte utan onödiga bekvämligheter.
-Hon klarar sig. Svarade Gideon utan att se på mig.
-Kvinnor är ömtåliga, Grimmhok. Res iväg själv, och jag ska personligen eskortera Nim till Iljingard om en vecka med en hel trupp människor, karvan och allt. Det blir en mycket bekvämare resa. Gideon såg mellan Juliander och mig innan han lugnt skakade på huvudet.
- Med all respekt till Er välvilja, Nim har varit med om mycket och är fortfarande väldigt ung. Ta hänsyn till det. Jag stirrade på Gideon men han mötte inte min blick, utan åt lugnt upp och fortsatte prata med Juliander. Han visste vad Juliander ville av mig, jag hade varit naiv nog för en stund att tro att så inte var fallet, men deras diskussion bekräftade det bara. Plötsligt var jag arg över att ens gått hit, såklart han skulle utnyttja faktumet att han gett mig husrum. Gideon var inte dum, han borde förstått det han också, ändå tvingade han mig hit idag.
Ytterligare två rätter serverade framför oss, men jag hade tappat aptiten och petade mest i maten och slutade lyssna på de båda männens konversation som de inte verkade benägna till att bjuda in en "kvinna" till.
- Jag har aldrig sett er här tidigare, är Ni Gideons trolovade? Kvinnan som satt bredvid mig hade vänt sig mot mig för första gången under hela middagen och gav mig en intresserad blick. Jag såg förvirrat tillbaka på henne och hon gav mig ett ursäktande leende.
- Ursäkta mig, bara börja babbla på sådär utan att ens presentera mig. Jag är Regina Ivril, och ni är? Den rödhåriga kvinnan framför mig var kanske i 40års åldern, med ett vänligt ansikte och ivriga ögon.
-Nim. Svarade jag och strök en lock ur ansiktet på mig.
-Nim...?
-Bara Nim, mylady. Regina log förvånat och vände sig mer åt mitt håll.
-Det räcker med Regina, jag har aldrig varit mycket för titlar. De känns så vulgära, eller vad säger Ni?
-Det kan jag verkligen inte argumentera emot. Svarade jag och såg hur hon gladdes av svaret.
-Så, är Ni lord Grimmhoks trolovade? Jag skrattade till.
-Nej det är jag lyckligtvis inte, han är endast... en vän. Svarade jag och tog en klunk av mitt vin.
-Jaha, de trodde jag. Det skulle varit en ära att äntligen få träffa henne, och jag brukar aldrig se den unga lorden i sällskap men någon kvinna.
-Är Gideon förlovad? Frågade jag förvånat och försökte föreställa mig honom på något sätt intim med en kvinna, men fick inte direkt upp någon klar bild i huvudet. Regina nickade energiskt.
-Jaja, sen många år tillbaka. Kriget har fördröjt giftermålet, och Ni vet ju hur han är, alltid ute och ränner någonstans. Visste Ni inte det? Jag såg åt Gideons håll och skakade eftertänksamt på huvudet.
-Nej, det måste han ha glömt nämna. Svarade jag frånvarande.
-Tänkte väll att Juliander beteende skulle vara alldeles för respektlös mot en redan bortlovad kvinna. Jag vände mig mot henne igen och kände mig plötsligt illa till mods.
- Ni får vara försiktiga med honom, han är vad med att få som han vill. Regina log lite mot mig innan vårat samtal avbröts av Juliander som ställde sig upp.
-Jag hoppas alla har fått äta sig mätta, och jag är mycket ärad att få ha alla er här idag. Särskilt ärad är jag att Lord Grimmhok återigen är vid min sida, och jag kan ge honom denna avskedsmiddag innan han reser vidare i morgon. Så jag vill utbringa en skål för lorden här på min vänstra sidan, och Nim här på min högra som tack för att de håller mig sällskap ikväll. Han höjde sitt glas och ett skål mumlades fram innan musiken blev högra och flera par gick upp för att dansa, inklusive Regina som gav mig en ursäktande nick när hon stod upp
-Nim min sköna. Skulle du vilja ge mig äran till din nästa dans? Juliander har ställt sig upp och bugade lätt framför mig. Förvirrat försökte jag komma på en ursäkt, men då hade han redan tagit min hand och lett mig upp på dansgolvet. Hans armar slöt om mig och förde mig vant över dansgolvet och jag kunde inget annat än följa med.
- Du vet att du gärna får stanna här, du måste inte följa med till Iljingard bara för Gideon ska dit, du står inte i skuld till honom. Han snurrade mig och jag kände hur hans blick gled över mitt ansikte till mina otäckta nyckelben. Jag kände mig plötsligt ännu mer obekväm i situationen, han stora kropp pressad mot min utan någon riktig chans att kunna ta mig därifrån utan att skapa en stor uppståndelse.
- Jag åker gärna med till huvudstaden, mylord. Svarade jag bara enkelt och försökte öka avståndet mellan våra kroppar en aning.
- Jag skulle aldrig tvinga dig till något, men du måste veta hur förtrollande du är. Jag tycker om sällskap här, du skulle kunna få allt du önskar dig. Gideon berättade att du kidnappades från en liten by, så du kan aldrig ha levt i mångfald. Jag kan ändra på det om du vill. På något sätt tvivlade jag på hans ord, Gideon hade sagt att han var lätt att förarga, ett tydligt nej skulle inte vara det rätta i denhär situationen så jag förblev tyst och fokuserade på dansen istället.
- Du är verkligen en tyst flicka, det gör mitt begär nästan större. Juliander kom närmare så hans läppar var alldeles nära mitt öra. Jag kunde känna hans skäggstubb mot min kind, och hur han lät sina läppar vidröra min axel för att dra in min doft.
-En natt Nim, det är allt jag begär. Viskade han i mitt öra och jag stelnade i hans grepp när hans kropp kom närmare mig återigen och jag plötsligt kände mig kvävd när paniken slog in.
-Juliander, gamle vän. Låt mig också får äran att dansa med Nim, Ni kan inte ha henne hela kvällen. Utan att invänta svar hade Gideon redan tagit min hand och dragit mig hur hans grepp. Han log överslätande mot Juliander som besvarade det och verkade inte ha tagit illa vid sig, utan gick och satte sig igen på sin plats.
- Dumma flicka, du vet precis vad han vill av dig. Varför sa du inte bara nej? Väste Gideon lågt och såg på mitt bleka ansikte, vilket fick hans arga ansikte att lugna ner sig lite och han började dansa med mig. Han suckade.
-Du följer med mig i morgon, oroa dig inte. Några sekunder blev hans grepp fastare om mig, innan han släppte mig helt och nickade över mot utgången.
- Gå ut och vänta på mig sålänge, jag går och framför mina ursäkter till Juliander varför vi inte kan stanna längre. Försök att se lite trött och sjuk ut. Han gav mig en menande blick och försvann sedan bort till middagsbordet.
Jag trängde mig förbi de dansande paren och försökte att se så sjuk som möjligt ut, om jag lyckades visste jag inte. Men Gideon verkade i alla fall ursäktad för kort efter kom han ifatt mig och eskorterade mig till sovrummet, utan att säga något mera.
När jag gick och la mig den kvällen kunde jag inte annat än tänka på det jag sett hos Gideon idag, och undra var det var exakt jag sett. Och hur kunde han ens ha brutit sig loss så fort? Det hade alltid varit jag som haft kontrollen, men det verkade som mina krafter knappt bet på honom alls. Han kunde se in i mina ögon utan att vika undan med blicken, utan att skrämmas. Vad var han för något egentligen?