Ex vs Ex

Kapitel 19

Kapitel 19

Jag hör en bil utanför och blir genast förvirrad, är det redan morgon. Det första jag ser när jag slår upp ögonen är en stor platt TV och känner mig redan vilsen. Jag ligger på en dyr läder soffa i Alecs vardags rum.... åh juste. 

Med en gäspning sätter jag mig upp och kollar klockan på väggen, fan klockan är  2. Det är kolsvart ute förutom den ensamma gatlampan utanför huset. Det står också en bil med tända lampor på uppfarten, ingen sitter i den dock.

I samma stund hör jag någon fumla med låset till ytterdörren. Jag hoppar upp ur soffan och smyger ut till hallen, personen utanför har fortfarande inte fått upp låset. Det kan vara en rånare och jag är typ ansvarig för huset eftersom jag är den enda här. Fan, vart är Alec när man behöver honom? Vänta lite, Alec!

Jag går fram till dörren en aning lugnare och öppnar den, mycket riktigt så står en berusad Alec där. Han ser först överraskad ut över att jag står där, han lutar sig närmare för att försäkra sig om att det är jag.

''Hej, jag är visst på fel sida av vägen.'' Sluddrar han och vänder sig om för att gå tillbaka till bilen. 

''Nej, nej, detta är ditt hus.'' Försäkrar jag honom och leder honom tillbaka till huset, jag går också ut för att stänga av motorn på bilen.

''Åh, juste du skulle ju måla. Hur går det?'' Fortsätter han sluddra och slår sig ner på samma soffa jag tidigare sovit på.

''Bra. Alec körde du hit? Helt stupfull?'' Frågar jag och sätter mig bredvid honom, med lite avstånd, han ser ut att kunna spy när som helst.

''Jo, ja. Hellre det än att följa med den där Jonna hem.'' Fnyser han.

''Du är fan dum i huvudet, du kunde ha dött.'' Jag försöker inte att le men idéen om att han dissade Jonna gör mig glad. Alec ser mina misslyckade försök att inte le och makar sig närmare.

''Är du svartsjuk på Jonna? Jag klandrar dig inte, det är inte många som får chansen att ha mig helt för sig själv.'' Jag fnyser men kan låta bli att rodna, som tur är det ganska mörkt. 

''Jag bara funderade på en sak när du hade gått, hur visste du att det var jag och inte Esmeralda?'' Frågar jag när situation blir för pinsam för min smak.

''När du sa att du hette Esmeralda, jag kommer ihåg att din favorit disney film var Ringaren av Notredam.'' Sluddrar Alec och lutar sig tillbaka i soffan, hans ögonlock flimrar till och han kommer säkert somna när som helst. Jag fokuserar på det istället för hur gulligt det är att han fortfarande kommer ihåg min favorit film.

''Vi borde nog få dig i säng, jag vill inte ha din mamma fråga några frågor.'' Jag leder upp honom för trappen och in till första bästa rum, det är litet och ser ut som ett gästrum med det får duga. Alec slänger sig ner på sängen och jag blir genast osäker på vad jag ska göra, av någon anledning vill jag hjälpa honom så gott det går.

Jag går ner till köket och hämtar ett glas vatten, efter flera minuter av letande hittar jag också en hink om han skulle behöva spy eller något. När jag kommer upp till rummet igen ser det ut som om han sover, grymt då kan jag gå hem utan några fler pinsamma samtal.

''Tessi.'' Mumlar Alec i samma stund som jag ska gå ut, jag stannar upp i dörröppningen. ''Tack.'' 

''Det är okej, godnatt.'' Mumlar jag tillbaka och ska precis stänga dörren bakom mig när jag hör honom viska.

''Det är en sak jag måste berätta för dig.'' Min nyfikenhet växer så jag går fram och sätter mig på huk bredvid sängen. ''Din latino accent suger och vad du än gör, låt inte någon få höra din hemska sång röst.'' Mumlar han och börjar snarka mjukt. 

''Godnatt, idiot!'' Fnissar jag tillgjort, jag reser mig upp och slår honom hårt i magen. Han vaknar med ett smärtsamt stön, jag knäpper honom en gång på nästan vilket får honom att fösa irriterat efter min hand. Jag slänger igen dörren hårt och leder mig själv ut, hur vågar han förolämpa min sångröst och min ofelaktiga latino accent!

Det är helt mörkt i vårt hus, om jag har tur kan jag smyga in på mitt rum utan att någon vaknar. Jag tassar upp för trappan men innan jag hinner in i mitt rum öppnas en dörr, dörren till mina föräldrars rum för att vara exakt.

''Tess, kom du precis? Vart har du varit?'' Viskar mamma nyvaket och tänder lampan i hallen mellan våra rum. Hon gör en förvirrad grimas när hon ser mig, jag gissar att hon lägger märke till de vita fläckarna i mitt ansikte och hår jag inte lyckats få bort. Jag vågade inte duscha hos dem, Alec skulle säkert ha stulit mina kläder.

''Jag har målat hos Ann.'' Svarar jag simpelt vilket verkar irritera mamma.

''Klockan är 2, du kan inte ha målat så länge.'' 

''Jag skulle ta en tupplur på deras soffa och plötsligt var klockan två, kan jag få gå och lägga mig nu?'' Stönar jag trött, jag orkar inte med detta just nu.

''Jaja, vi pratar mer om detta imorgon.'' Gäspar mamma. ''Godnatt.''

''Godnatt.'' Mumlar jag tillbaka och vänder mig om för att gå in i mitt rum.

''Du, Tessi. Vems vita handavtryck är det där bak?'' Jag blir först förvirrad och vrider på mig så att jag kan se, det finns mycket riktigt ett vitt handavtryck på mina målarbyxor. Det är Alecs handavtryck!

''Min, jag måste väll råkat komma åt... där.'' Fullt trovärdigt, bra jobbat Tess!

''Jaha, jag undrar bara hur du lyckats vrida din högerhand i den vinkeln dock? Den ser också mycket större ut än dina händer.'' Fan vad hon lägger märke till allt klockan 2 på natten då. 

''Ne, vad konstigt. Ibland antar jag att man kan göra saker man inte visste var möjligt.'' Ordspya.

''Antyder du något?'' Frågar mamma misstänksamt

''Jag vet inte, godnatt.'' Muttrar jag och stänger dörren efter mig, mamma vill säkert att jag ska bli ihop med Alec igen så att hon och Ann har ännu mer att skvallra om. Sorry mamma men det kommer ALDRIG att hända, det lovar jag.