Ex vs Ex

Kapitel 9

Kapitel 9

 Glad att alla gillar berättelsen såhär långt! :)

Jag sneglar ner och det visare sig att jag trampat på en trasig glasflaska, det gör inte ont men en blodpöl börjar sakta bilda sig under mina fötter. 

Jag tar ett prövande steg framåt och känner glaset borras in i mina fotsulor, dum ide, dum ide! Panikslaget ser jag mig omkring efter Alec som nyss var bakom mig men som jag lyckats skaka bort i vimlet,  men vad spelar det för roll nu.

''Tessa, vad har hänt med dina fötter?'' Jag vänder mig om mot den bekanta rösten och möts av Gabriels oroade blåa ögon.

''Du låter som rödluvan.'' Får jag ur mig, Gabriel stirrar förvirrat på mig, jag vet inte ens vad jag pratar om vid det här laget.

''Okej, du är full.'' Gabriel lyfter upp mig i sin famn vilket är en lättnad för fötterna. Trots den spända situationen så känner jag mig ändå fnittrig och nyper Gabriel lekfullt i armen samtidigt som han sätter ner mig på en solstol. ''Vafan, Tessa. Kan du inte ta hand om dig själv i bara några minuter?'' Han slår mig lätt på handen för att jag ska sluta nypa honom.

''Jag paxade för att inte ta hand om fulla Tessi ikväll!'' Protesterar jag sluddrigt. 

''Okej, stanna här. Jag ska hämta papper och förhoppningsvis Madde och Alice.'' Med det lämnas jag än en gång ensam. 

I tristess börjar jag pilla glas ur mina fotsulor. Med varje glasskärva jag pillar ut rinner det mer och mer blod från min fötter, för varje droppe blod blir jag yrare och yrare. Jag är inget stort fan av blod men vem är egentligen det.

''Tess? Vafan hände med din fot?'' Jag tittar upp och får syn på Alec närma sig, underbart...

''Alec, jag vill inte prata med dig för tillfället.'' Jag schasar trött iväg honom med handen men till min besvikelse står han kvar. Han rycker bekymmerslöst på axlarna och kommer fram till mig.

''Vi behöver inte prata.'' Jag rynkar förvirrat på ögonbrynen och hinner knappt reagera innan han lyfter upp mig i sina armar. Jag försöker krångla mig ur men till ingen nytta, mina rörelser är långsamma även om dem i mitt huvud är snabba som blixten.

''Våldtäkt! Våldtäkt!'' Sluddrar jag högljutt när Alec bär mig igenom folkmassan in i huset. Alec skrattar generat och täcker min mun med handen. ''Du behöver inte bära mig! Gabriel skulle hämta papper... han kanske skulle göra ett pappersflygplan, men hur det ska hjälpa mig har jag ingen aning.'' Jag vet inte längre vad jag pratar om så jag håller bara tyst för en gångs skull.

Alec bär in mig i badrummet där han försiktigt sätter mig på toalettsitsen. Han letar igenom ett skåp och fiskar upp ett bandage från ett första-hjälpen-kit.

''Jag har fortfarande glas i foten, pucko!'' Gäspar jag och dinglar min blodiga fot i ansiktet på honom när han sätter sig ner på golvet framför mig. Han tar ett stadigt grepp om den och börjar plocka ur små glasskärvor och splitter, jag betraktar honom noggrant. En pinsamt tystnad följer där man endast hör skratt och musik från utsidan. Eller pinsam och pinsam, jag tänker inte ens på det, jag är upptagen av att betrakta Alecs allvarliga ansikte när han utan att göra en grimas plockar ur glas splitter ur mina fotsulor.

''Sluta stirra på mig, creep.'' Mumlar Alec och jag rycker till, han märkte visst, well jag gjorde det ganska uppenbart.

''Jag stirrar inte på dig, jag stirrar på mig fot.'' Försvarar jag mig men inser samtidigt att det var ett dumt argument.

''Nej, nej, ta det inte på fel sätt! Du får stirra på mig så länge du vill.'' Alec blinkar retsamt mot mig och jag väjer generat undan blicken.

''Det är ditt fel att detta hände. Du sa till mig att ta av mig skorna och fick mig att komma på festen över huvud taget.'' Oh nej, jag tror jag sa för mycket för Alecs ögon lyser upp.

''Jaha, jag trodde det var dina vänner som tvingade hit dig.'' Han plockar upp en pinnset och pillar ut de minsta flisorna, först nu slår smärtan in. Jag darrar svagt men hans fasta grepp runt min ankel gör det knappt märkbart.

''Det var det, men det är fortfarande din fest så du får skulden i vilket fall.'' Alec flinar men svarar inte, istället börjar han linda om min fot med ett bandage.

Hans närvaro gör mig obekväm men jag kan inte direkt klå upp honom för att han hjälper mig när jag trampat i glas. Varför hjälper han mig? Jag vill inte att han ska hjälpa mig! Hur ska jag uppträda runt honom nu?

''Jaha, detta var en jätte kul fest men jag ska nog dra mig hemåt nu.'' Jag reser mig upp liksom Alec och jag försöker verkligen undvika ögonkontakt.

''Tess-'' Börjar han men avbryts när jag haltar ut igenom badrumsdörren ut i hallen, jag slänger igen dörren efter mig och uppdraget att hitta utgången har nu satts i görningen. Varför måste huset vara så stort?! Eller är huset ens så stort? Jag kanske bara är riktig glömsk.

Efter ett snabbt ögonblick av grubblande över min mentala hälsa drar jag slutsatsen att det är alkoholens fel, som vanligt.

Jag följer musiken ut även om det tar ett tag. Jag bryr mig inte längre om att hitta Alice eller Madde eller mina skor, jag stannar inte en minut till. 

Barfota haltar jag över vägen till mitt hus. Världen snurrar fortfarande en aning men jag försöker se så nykter ut som möjligt så grannarna inte tror att jag är någon alkoholist och skvallrar för mina föräldrar. De verkar alla vara väldigt intresserade i vårt liv. 

''Någon hemma?'' Ropar jag och stiger in igenom dörren.

''Ja!'' Hör jag Skylar svara från sitt rum. Fan jag glömde att hon existerade, hon får inte under några omständigheter se bandaget. Jag smyger upp för trappan och hoppas att jag ska lyckas komma in i mitt rum (The safe zone) utan att behöva träffa Skylar.

''Jag trodde du skulle festa hela natten, du är hemma tidigt.'' Samtidigt som Skylar öppnar dörren från sitt rum kastar jag mig in i mitt eget. Jag sticker ut huvudet från dörröppningen och nickar utan anledning.

''Jag var inte på humör för att festa, godnatt!'' Jag drämmer igen dörren och sjunker ner på sängen, jag hinner inte ens byta kläder innan jag somnar. Musiken dånar fortfarande från andra sidan gatan men när jag väl somnat kan inget väcka mig.