Jag vill vara din | M.G

Del 72 - "BRA"

25/6-20
10:40

Idag är det min och Martinus 1 års dag. Eller, det skulle ha varit det. Jag har inte sagt ett ända ord till honom sen 22 februari, 4 månader utan honom och jag måste erkänna att jag mått skit. Jag har förlorat både han och mamma vilka är några av de personerna som betyder mest för mig. Maja och Marcus är fortfarande tillsammans och de är inte oskuld längre om man säger så (Maja va ju inte det innan p.g.a våldtäkten men hon vill inte räkna med den) och träffas så ofta de kan men jag har inte kunnat träffa Marcus så ofta för där han är, är Martinus. Fan vad jag saknar den killen. Varken han eller jag har träffat någon ny, enligt Marcus i alla fall. Men ingen av oss har tagit initiativet att prata med varandra. Faaaan varför blev det såhär, hur blev det såhär?

Flashback

Nattas perspektiv
"Hvem er det?" Frågar Martinus när vi ligger och myser i sängen. Han såg att jag skrev med en kille på snap så det var nog därför han undrade.

"Min kompis Adam, vi började skriva för några veckor sen" säger jag och han suckar.

"Okey" svarar han tyst.

"Jag åker hem idaaag Martinus vi har bara en stund kvar tillsammans" säger jag och han kysser mig.

"Du, han Adam fyren kommenterer jo alle bildene dine på insta" säger Martinus och kollar på mig.

"Ja? Han är min vän precis som Maja, Marcus m.m" svarar jag.

"Er du sikker på at han ikke vil vær mer enn en venn med deg, fordi hvem vil ikke?" Säger han och jag drar mig ur hans grepp om mig och suckar.

"Han och jag är bara vänner, det är dig jag älskar och jag skulle aldrig välja någon framför mig" säger jag och nu börjar jag bli lite irriterad, tror han seriöst att jag skulle vara otrogen eller va fuck tror han?

"Jeg elsker deg og men hmm jeg vet ikke det føles som han liker deg" säger Martinus och kollar ner i sin mobil.

"Du känner honom inte? Han är precis som vilken killkompis som helst, jag är vän med Marcus och Tobbe precis som jag är vän med Adam" säger jag och han kollar på mig.

"Ja men Marcus er Marcus og Tobbe liker ikke jenter" säger han och jag möter hans blick.

"Men wtf Martinus litar du inte på mig? Tror du på riktigt jag skulle välja någon som jag känt i några veckor framför dig?"

"Nei jeg mente ba-"

"Nej Martinus, du litar inte på mig? Eller vafan är det du säger"

"Klart jeg stoler på deg, det er han jeg ikke stoler på"

"Du känner honom inte? Och hur många tusen tjejer pussar inte dig på kinden och allt sånt utan att jag reagerar såhär?"

"Åja det er sant jo, jeg visste ikke bare at det føltes såher. Liksom du vet at jeg bare sier det her fordi jeg elsker deg og jeg vil ha deg"

"Ja jag antar det men det låter som att du inte litar på mig"

"Jo jeg gjør det"

"Men då hade du inte reagerat såhär"

"Men jeg synes det er litt rart at han liksom kommenterer alle bildene dine, hvis han nå bare er vennen din"

"Men det gör ju de flesta av mina vänner"

"Jeg vet det, men dere har jo bare vært venner i noen uker"

"Ja och vi är vänner, that's it"

"Jaja"

"Nej inte jaja Martinus, det här gör mig irriterad för du blir svartsjuk för jag skriver med en kille, hur många fkn tjejer har inte du efter dig"

"Men det er ikke samme ting"

"Nehe är det inte?"

"Nei"

"Varför?"

"Fordi dette er liksom livet jeg lever, det har jo vært så i flere år"

"Ja men fortfarande, jag blir inte sur för det"

"Nei.."

"Precis så varför blir du?"

"Jeg vil ikke krangle"

"Nej inte jag heller men du litar ju inte på mig"

"Jo jeg gjør det jenta mi"

"Kalla mig inte det"

"Hæ?"

"Jag blir fan fett lack på dig"

"Lack?"

"Arg"

"Åja"

"Jag älskar dig och jag fattar att du reagerar såhär för att du älskar mig men tillit är det viktigaste i ett förhållande men efter det här känns det inte som att du har det för mig"

"Ja jeg elsker deg og jeg har fortalt deg at jeg stoler på deg, men ikke han"

"Men snälla Martinus, om du hade litat på mig hade vi inte haft den här diskussionen just nu"

"Men kanskje fordi du er så fkn vakker og alle gutter vil sikkert ha deg?"

"Det där är ingen fkn ursäkt, oavsett vad skulle jag aldrig välja någon jävel framför dig"

"Ikke jeg heller"

"Nej bra"

"Men kan du slutt og skrive med han så vi løser dette?"

"Asså vad är felet med dig? Är du dum? HAN är min vä Martinus. MIN VÄN. Snälla nån"

"Hvordan vet du det?"

"Vadå hur jag vet det, jag vet väl om han är min vän eller inte?"

"Hvordan vet du at han bare vil vær din venn?"

"JAG ÄR TRÖTT PÅ DET HÄR"

"Jeg og"

"Vad fan är du trött på? Det är du som sitrer och är svartsjuk för jag har en vän"

"Jeg mente ikke at det skulle bli såher"

"Nej men det blev så, vet du mitt tåg går snart så jag sticker"

"OKEY BRA"

"BRA"

Slut på flashback

Det som hänt de sista månaderna är väl att jag mått skit, Maja har fyllt 18 så nu är det bara jag kvar och måste vänta till oktober, ugh. Vi har gått ut 2an så nu är det bara 1 år kvar i skolan så det är väl bra. Om bara Martinus hade varit här hade det gjort hela livet bättre dock, varför har han inte hört av sig? Varför har jag inte hört av mig? Jag gillar inte hans bilder på insta längre, men jag stalkar honom hela tiden. Kollar vad han skriver, hans kommentarer m.m. Ungefär som det var när jag var en mmer. Fan asså. Den killen betyder för mycket för mig för att jag ska kunna släppa honom. Det där lilla bråket vi hade kunde vi löst men nej, det gjorde vi inte. Det var om en kille som jag inte ens är vän med längre, tog ut min ilska och min sorg på han och jag praktiskt taget skyllde på honom även om hela grejen egentligen är Martinus fel. HAN ÖVERDREV. Men jag älskar honom, det kan jag inte förneka och jag vill inte älska honom. Jag vill släppa honom men han är det ända jag tänkt på sen vårt bråk. Fitta vad ont det gör att sakna honom.