Jag vill vara din | M.G

Del 30 - "Jeg vet at de er syke"

När jag, Marcus och pappa äntligen kommit fram till Nattas hus knackar vi försiktigt på och vi hör hur Love börjar skälla. Hennes pappa öppnar dörren och kollar förvånat på oss.

"Heej, skulle inte ni komma imorgon?" Frågar han med uppspända ögonbryn. (säger man så? Lol hoppas ni fattar)

"Jo egentlig, men disse guttene ville virkelig vær der for Nathalie så vi avlyste konserten og drog hit" säger pappa till Nattas pappa.

"Oj, vilka snälla söner du har, men ja Natta har legat på sitt rum hela dagen och vi två har gråtit tillsammans i flera timmar. Hon skulle verkligen behöva er nu, hon har haft några vänner här men hon var ju inte riktigt på humör att umgås men er behöver hon, det vet jag" säger han och flyttar på sig så att vi ska kunna komma in, vi ställer våra resväskor i hallen (vi har varit på turné ju så vi har mycket packning), hälsar på Love och sedan smyger jag och Marcus upp för trappan medan pappa och Nattas pappa går in i köket. Nattas pappa mår ju inte heller så bra efter att ha förlorat sin fru så han kan behöva lite stöd han med.

Nathalies perspektiv
Förvånat kollar jag mot dörren där handtaget dras ner, och in kommer Marcus och Martinus. Jag reser mig hastigt upp och går fort mot Martinus och slänger mig i hans famn. Han kysser min hårbotten och jag känner hur tårarna börjar komma tillbaka. Nu både glädjetårar för att de är här men också sorgsna tårar för att mamma inte är här. Vi släpper kramen och ger varandra en lång kyss. Sedan går jag till Marcus och ger honom en lång kram. Vi går sedan och vi alla sätter oss i min säng.

"Jag trodde ni hade konsert idag?" Säger jag efter en stund när tårarna börjar försvinnna.

"Ja vi har egentlig det fortsatt men vi avslyste den før og komme til deg" säger Martinus.

"Martinus insisterte på og komme til deg og jeg sa ikke ifra og vi øvertalte pappa så fansen våres blev jo veldig sinte og så men vi kunne ikke riktig bry oss om de, hvertfall ikke Martinus fordi det eneste han kunne tenke på vær deg" fortsätter Marcus.

"Omg ni är ju sjuukaaa, men jag uppskattar det" jag kramar om Martinus sittandes och viskar i kramen:
"Gud vad jag älskar dig" och han svarar:
"Jeg elsker deg mer"

"Kommer inte ni få skit mycket hat från fansen nu?" Frågar jag och släpper kramen. Martinus tar min hand.

"Sikkert, men jeg bryr mig ikke om noe annet enn at du skal ha det bra akkurat nå" säger han medan han smeker min handrygg med sin tumme. Marcus sitter bredvid som ett tredje hjul, tycker lite synd om honom faktiskt menmen hahah.

"Asså era fans är sjuka, ni vet bilden jag la upp på insta för några timmar sen?" Båda nickar.

"Vissa är snälla och skriver beklagar m.m men vissa skriver att hon förtjänade att dö eller att jag skulle varit den som dog, asså visst de får hata på mig men fan inte på min mamma??!! Och speciellt inte eftersom hon inte finns och inte kan försvara sig själv, fattar inte vad folk håller på med" sedan kommer tårarna tillbaka då jag börjar tänka på mamma, det har ju bara gått några timmar sen samtalet kom och jag har inte riktigt smält det ännu.

"Jeg vet at de er syke" säger Martinus och kramar om mig och kysser min hårbotten. Marcus klappar mig på ryggen och säger:
"Jeg vet at det er svårt, men du må prøv og ikke bry deg om de fordi de fortjener ikke din oppmerksomhet"

"M-m-men de går f-för långt n-när de går på min m-m-mam-mamma" stammar jag fram, Martinus viskar i mitt öra och säger att allt kommer bli bra till slut. Och där sitter vi i kanske någon timme och kramar om varandra, även Marcus drar sig in i våran kram och resten av dagen sitter vi och pratar och jag gråter ut. Det här behövdes verkligen.