𝙾𝚁𝙼𝙴𝙽𝚂 𝙳𝙾𝚃𝚃𝙴𝚁 𝟻 (HP-fanfic)

26. En gentjänst

Jag hade väntat mig att det skulle vara helt öde utöver oss nere i elevhemmet, men det visade sig att Blaise och Theodore bodde tillfälligt på Hogwarts precis som Harry.
Vi blev att prata med dem lite medan vi plockade ihop våra saker och gjorde oss klara för avfärd.
Blaise och Theodore var fortfarande osäkra på vilket bemötande de kunde vänta sig av sina föräldrar, så de hade valt att stanna på Hogwarts och hjälpa till med upprustningen av slottet medan de väntade med att känna sig för lite. Jag var glad att de inte valt att komma och knacka på dörren på Wicker Hall direkt, även om jag inte skulle ha något emot att låta dem bo där. Vi behövde bara ordna saker och ting med Severus först.

Vi stannade på lunch på skolan, innan vi till slut gick tillbaka över den trasiga stenbron för att komma bortom grindarna igen.
Våra koffertar svävade strax bakom oss och Dizou satt hopkurad på min axel.
Draco väntade tills vi var en bit ute på bron innan han sa något.
”Ni hade tydligen ganska mycket att prata om, Potter och du.”
Jag nickade.
”En hel del...”
”Berättade du om Severus?” undrade han efter en kort paus.
Jag skakade på huvudet.
”Jag lovade Severus att inte säga något och jag vill gärna se mig själv som någon som håller sitt ord... Det betyder förstås inte att jag gillar det. Jag är helt inställd på att övertala honom om att låta folk veta att han lever. Det skulle underlätta en hel del, men jag kan inte tvinga honom och vad han än bestämmer sig för så tänker jag respektera det.”
Draco nickade.
”Det är väl dit vi är på väg nu, eller hur?” undrade han sedan.
”Absolut. Jag måste få se att Severus mår bra och dessutom vill jag lämna min koffert hemma. Lucius och Narcissa väntar sig nog att vi kommer tillbaka, men först vill jag hem.”
Vi steg utanför grindarna och vände oss om för att låta blicken svepa över slottet en sista gång.
Jag räckte min hand mot Draco och han tog den, innan jag transfererade oss till vägen som ledde mot Wicker Hall.
Några lite större moln jagade fram över himlen och det blåste som vanligt över klipporna.
Vi började gå och tog oss raskt mot slottet där dörrarna öppnades så snart vi närmade oss.
Innanför dörren lät jag kofferten lägga sig på golvet, innan jag började skynda mig upp för trappan, men Bucky dök upp framför mig innan jag kommit halvvägs och vinkade med handen att jag inte behövde gå längre.
”Biblioteket, fröken”, sa hon pipigt och jag vände på stället för att susa ner igen.
Snabbt var jag framme vid dörren som ledde in till slottets bibliotek och jag fick direkt syn på Severus där han satt i den svarta läderfåtöljen framför den öppna spisen. Han var lite blekare än vanligt och fortfarande en aning mörk under ögonen, men annars så var han samma Severus som han alltid varit.
När jag ställde mig i dörren lyfte han blicken från boken han läste och mötte min blick.
Jag log och skyndade fram till honom, där jag sjönk ner på knä med hela överkroppen i hans famn.
Han lade undan boken och strök mig över ryggen.
”Allt väl?” undrade han och jag nickade.
Det hade blivit ganska känslomässigt laddat att se honom igen och även om jag inte grät så ville halsen dra ihop sig lite så att det blev svårt att prata.
Han strök mig lugnande över ryggen medan jag samlade mig igen.
”Vill du visa mig hur det gick?” undrade han.
Han var säkert oerhört spänd på att få veta hur det gått. Att Voldemort var borta hade han nog listat ut då jag nickat när han frågat om allt var väl, men han ville nog veta mer exakt hur det gått till.
Med kinden kvar mot hans mage räckte jag upp min ena hand.
Severus tog den och jag lär honom se mina minnen av kvällen och natten. Framförallt slutstriden var jag noga med att visa hela scenariot av.
Severus varken rörde sig eller sa något. Inte hörde jag Draco komma till biblioteket heller. Han hade säkert gått någon annanstans för att låta mig och Severus få vara ifred.
Tiden passerade under tystnad och när enda ljuskällan var en pelare med solsken som kom in genom det höga fönstret så skapades en nästan lite kyrklig känsla.

Till slut hade jag låtit mitt minne visa Severus hela striden, från det att Draco och jag börjat röra oss i skolan före Alecto stött på Harry i Ravenclaws torn tills det att Draco och jag åkt hem med Lucius och Narcissa.
Vissa delar hade jag låtit passera snabbt då det inte hänt mycket, medan jag gått djupare i de delar där händelserna kändes viktigare att visa.
Jag lyfte huvudet från Severus och mötte hans blick.
Han släppte min hand och lade sin hand på mitt huvud.
”Du skötte dig bra”, sa han mjukt.
”Att visa att du inte använder trollstav var kanske något som hade varit enklare att hålla hemligt, men det är ditt val och du gör givetvis som du vill med den saken”, tillade han i samma mjuka ton.
Han tog handen från mitt huvud och lade den på min axel istället.
”På tal om det...” började jag försiktigt. ”Vore det inte enklare att låta alla veta att du lever?”
Han höll min blick en stund och han hade en mer spänd uppsyn.
Jag hade lärt mig att tolka hans ansiktsuttryck.
I början hade jag upplevt att han haft samma stränga ansiktsdrag hela tiden, men nu hade jag lärt mig att tolka de minimala ändringarna i hans ansikte.
Hans blick hade varit varm och stolt innan jag nämnt förslaget att berätta för alla om honom.
”Vi kan inte berätta om din förmåga. Det går jag absolut inte med på”, svarade han kort.
”Det behöver vi inte göra. Vi kan säga att giftet fungerat långsamt och att du bara var halvdöd när jag fann dig. Om jag hittade dig precis i tid och att du hade ett motgift mot Naginis gift i din ficka och att jag kunde helande besvärjelser som precis nätt och jämnt lyckades rädda dig... Det går faktiskt att hitta på en trovärdig version av det hela.”
Jag var medveten om att jag kanske babblade lite väl mycket, men jag var väldigt angelägen om att få låta folk veta. Alternativet var att hålla Severus hemlig i resten av hans liv, vilket skulle innebära många lögner och en hel del hemlighetsmakeri.