𝙾𝚁𝙼𝙴𝙽𝚂 𝙳𝙾𝚃𝚃𝙴𝚁 𝟻 (HP-fanfic)

21. Dödlig magi

Snart verkade alla i hela skolan ha samlat sig i stora salen.
Jag smög ner för trapporna med Draco strax bakom mig, men gick inte hela vägen fram till dörren.
Redan på håll kunde jag tjuvlyssna lite på vad som sades.
McGonagall informerade om att skolan skulle evakueras och att de som var omyndiga eller ovilliga att slåss skulle följa med Filch och Pomfrey till evakueringsplatsen, vilket innebar att de skulle gå till Vid-behov-rummet.
McGonagall hade precis börjat tala om att skynda sig medan skyddet runt skolan höll när hon avbröts av en kall, välbekant röst som fick mig att stelna till.
”Jag vet att ni förbereder er för att slåss.”
Flera elever skrek till och den oroliga stämningen gick som en våg genom salen.
”Era ansträngningar är förgäves. Ni kan inte kämpa mot mig. Jag vill inte döda er. Jag har stor respekt för lärarna på Hogwarts. Jag vill inte spilla magiskt blod. Ge mig Harry Potter, så ska ingen komma till skada. Ge mig Harry Potter, så ska lämna skolan orörd. Ge mig Harry Potter, så ska ni få er belöning. Ni har tid på er fram till midnatt.”
Tystnaden i salen var total för ett ögonblick. Man kunde nästan känna den kompakta tystnaden trycka mot trumhinnorna, men så hördes plötsligt Pansys röst som skrek:
”Men han är ju där! Potter är där! Grip honom då!”
Jag hörde en gemensam rörelse gå som en våg genom rummet bland alla elever och jag smög fram för att se hur det såg ut.
Alla verkade ha rest sig, men de stod inte vända mot Harry. De stod vända mot Pansy, medan de drog fram sina trollstavar ur fickor och ärmar.
”Tack, Parkinson. Du lämnar salen först tillsammans med Mr Filch. De övriga från ditt elevhem följer efter”, sa McGonagall korthugget.
I samma stund som skrapandet av bänkarna hördes vände jag om och skyndade mig att söka skydd så att ingen skulle se mig.
Draco och jag sökte oss ner i fängelsehålorna, där vi på håll kunde se vilka som gav sig av.
Slytherineleverna gick först och det verkade vara större delen av vårt elevhem som passerade.
Precis som jag trott verkade de flesta ha misstyckt med den otrevliga stämningen i skolan, men nästan ingen var villig att offra något för att göra något åt det.
Det var lite samma nu.
Man kunde nog också säga att Slytherinelever hade en större självbevarelsedrift än många andra.
Sedan hade de förstås också familjemedlemmar och släktingar utanför murarna. Många vågade inte annat än att följa med evakueringsvågen.
Elever från de andra elevhemmen hade säkert föräldrar som skulle bli stolta om de stod upp mot Voldemort.
Man kunde inte direkt säga det samma om eleverna i Slytherin.

Under den kommande halvtimmen exploderade kaoset i skolan.
Elever myllrade upp till Vid-behov-rummet för att ta sig ut och resten började barrikadera skolan.
Jag fick en skymt av Neville och en skock elever, som tillsammans med professor Sprout bar stora krukor med mandrogor. Säkert skulle de kasta madrogorna över murarna och låta oljudet plåga Dödsätarna.
Grupper med elever hade sökt sig till de tre högsta tornen i skolan för att hålla ställningarna därifrån.
Folk intog skyndsamt sina positioner och byggde upp försvaret.
Jag vågade inte riktigt gå med och jag kände också att det var bäst att inte bara ställa sig någonstans och bli kvar där. Jag behövde vara i rörelse så att jag kunde hjälpa till där jag behövdes mest.

Tiden tickade iväg.
Vi hade till midnatt på oss och det var inte långt kvar.
Jag hade varken sett Potter eller hans vänner på ett tag nu, men hoppades att de fann vad de sökte. Draco följde mig som en skugga med Narcissas trollstav i ett hårt grepp. Jag kunde inte låta bli att undra hur Narcissa och Lucius klarade sig utan trollstavar där ute nu, för jag tvivlade inte på att de befann sig utanför skolan med de andra Dödsätarna. Lucius’ trollstav hade blivit förstörd när Voldemort lånat den under räden mot Fenixordens flytt av Harry under sommaren. Jag tvivlade på att han fått tag i en ny, om han inte lyckats ta någon annans.

Det blev midnatt och ett fyrverkeri av förbannelser exploderade mot skolan.
Jag tog ett djupt andetag när jag kände den osande blandningen av magi som kastade sig mot skyddsbarriärerna runt skolan. Skyddet gav långsamt vika och de innanför skyddet stålsatte sig. Det var som om ett tryck byggdes upp medan anfallet inväntades. Oro, rädsla och ren skräck, tillsammans med beslutsamhet och mod.